I veckan recenserade jag Steve Jobs — en biografi av Walter Isaacson för Expressen Kultur:
Att skriva om Steve Jobs är att oundvikligen landa i religiösa metaforer. Det fanns något hos Apples grundare — de karismatiska framträdandena, den storvulna retoriken, kundernas lojalitet på gränsen till dyrkan — som ständigt ledde tankarna till gudstro. När Ipaden lanserades porträtterade The Economist Jobs med en gloria. Wall Street Journal skrev: “Senaste gången folk blev lika uppjagade av en platta hade några budord karvats in i den.”
I Walter Isaacsons Steve Jobs — en biografi — som har snabbutgivits och snabböversatts efter Jobs död för drygt tre veckor sedan — blir det än tydligare. Gamla arbetskamrater liknar honom vid en hypnotiserande predikant. Han fick dem att lyda även när de inte höll med, att tro på orimliga saker.
Till skillnad från sina rivaler, Googlegrundarna Larry Page och Sergey Brin, brann Steve Jobs inte heller för ingenjörskonst, rationalitet och vetenskap. Han föredrog intuition framför intellekt.
Isaacson återkommer gång på gång till vad han kallar Jobs “förvrängningsfält”- en förmåga att bygga sin verklighetsuppfattning på rent önsketänkande. Enligt Isaacson hjälpte den egenskapen Applegrundaren att uppnå till synes omöjliga mål, genom att vägra acceptera att de var omöjliga.
När Jobs sedan fick cancer var det samma skeva verklighetsbild som fick honom att avböja en operation till förmån för akupunktur och juicedieter.
Steve Jobs — en biografi är i mångt och mycket en saga. Här finns underdogs som bygger en dator i en källare och tar teknikbranschen med storm. Här finns hinder som tycks oöverstigliga, men besegras. Här finns ett sorgligt nederlag och en storslagen återkomst — den förlorade sonen som kommer tillbaka, räddar sitt bolag ur konkurs och gör det världsledande.
Det enda som saknas är en hjälte som läsaren kan sympatisera med.
Trots att biografin har tillkommit på beställning av Jobs själv är den nämligen lika mycket karaktärsmord som idolporträtt. Isaacson visar vilken unik företagare Jobs var — hur lite han brydde sig om pengar, vilken omsorg han ägnade de minsta detaljer och hur många olika produktområden som han fullständigt revolutionerade. Men också att han var något av en skitstövel.
Steve Jobs skildras som lättstött, illojal och lögnaktig. Han förnekar att han är far till sin dotter. Han lurar en nära vän på pengar. Han förnedrar alla från servitörer till affärskontakter och sina egna anställda.
Själv betraktade sig Jobs, om inte som en Messiasfigur, så åtminstone som utvald. Han beskrev sitt arbete som ett korståg och kallade konkurrerande bolag för “onda krafter”.
Biografin blir också berättelsen om hur denna övertygelse gradvis kom att delas av hans medarbetare och slutligen halva världen. Mot slutet av sitt liv hyllades Jobs som geni och världsförbättrare — trots de uppenbara baksidorna av Apples verksamhet, som stängda plattformar, moralistisk censur och omänskliga förhållanden på bolagets fabriker.
När organisationen Consumer Electronics Association i veckan presenterade årets lista över amerikanernas önskejulklappar hade fred på jorden petats ner från förstaplatsen. Där låg i stället Apples Ipad.