Från kompisprojekt till popinstitution

Om jubi­le­rande skiv­bo­la­get Merge (arti­keln pub­li­ce­rad i SvD den 27 december):

Det bör­jade med kas­set­tut­gå­vor av kom­pi­sars band. Nu fyl­ler ame­ri­kanska Merge Records 20 år och har växt till en insti­tu­tion i indi­e­värl­den. Och trots bran­schens påstådda död går bola­get bättre än någonsin.

Postcard, Heavenly, K, Rough Trade, Sarah, Factory, Sub Pop, Creation.

Det finns skiv­bo­lag som, så fort de nämns, fram­kal­lar exal­te­rade flämt­ningar hos värl­dens pop­nör­dar. Alla grun­da­des de mel­lan 70-talets slut och 90-talets bör­jan, under åren då indi­e­sce­nen tog sina första ano­rak­klädda steg. De gav ut pop­band som blev legen­da­riska. Snabbt kom de att ses som musi­ka­liska famil­jer, och deras logo­ty­per blev för all­tid en kvalitetsmarkör.

Merge Records har ald­rig hört till den ska­ran. När bola­get star­tade 1989 ville grun­darna Mac McCaughan och Laura Ballance inget mer än få ut sin egen musik. Deras band Superchunk hade inte lyc­kats hitta ett skiv­kon­trakt, så att dra igång Merge blev en sista utväg. Under flera år släppte de bara kas­set­ter och sjutums­sing­lar med sina egna eller kom­pi­sars band.

Men i skug­gan av de kända bola­gen växte den lilla ski­ve­ti­ket­ten från Chapel Hill, North Carolina. I dag ger Merge ut flera av värl­dens bästa popak­ter – från indi­etru­ba­du­rer som Conor Oberst och M. Ward till snäll­pop­piga Camera Obscura och are­na­ban­det The Arcade Fire. I och med nyår har bola­get fun­nits i 20 år. Mac McCaughan:

– De första åren var allt bara en hobby. Vi drev Merge från Lauras sov­rum. När ski­vorna kom bru­kade ban­den komma dit, och så satt vi med varsin öl och stop­pade varje skiva i ett fodral. Det kän­des som en stor grej när vi skaf­fade fax.

Vägen från kom­pis­pro­jekt till popin­sti­tu­tion blev lång och ving­lig. Ett lyft kom när Superchunk släppte sitt första album på Merge, ett annat när man upp­täckte altcountry­kol­lek­ti­vet Lambchop. Så små­ningom flyt­tade bola­get ut från sov­rum­met och in i en ruf­fig liten lokal, senare till en större och aningen mindre ruf­fig. Först 2001, efter suc­cén med The Magnetic Fields trippel-cd 69 Love songs, kunde man skaffa ett per­ma­nent kon­tor i grann­sta­den Durham.

– Jag tror att det är lät­tare att hålla fast vid det man gör när man inte är mitt i hän­del­ser­nas cent­rum. Att flytta till New York vore bara stres­sande för oss, säger Mac McCaughan.

Svenska Shout Out Louds skrev på för Merge efter att stor­bo­la­get Capitol dum­pat ban­det. Sångaren Adam Olenius är glad över att ha ham­nat på en ski­ve­ti­kett där han gil­lar de andra banden.

– Merge är ett skiv­bo­lag som man näs­tan all­tid kan lita på. Vi behö­ver inte bråka med dem för att få göra det vi vill, och bola­get är så litet att vi vet nam­net på alla i per­so­na­len. Capitol kän­des mer som ett stort pr-företag.

Flera major­bo­lag har under årens lopp velat köpa upp Merge, men ägarna har avböjt alla erbju­dan­den. Nu när bran­schen är på väg att kap­sejsa tycks det ha varit ett smart val. Tvärtemot skiv­bo­lagsjät­tarna har Merge de senaste åren sålt fler ski­vor än någonsin.

– När jag ser alla sjun­kande sif­for känns det som att vi befin­ner oss i två olika musik­bran­scher. På sikt måste vi hitta ett sätt att pre­sen­tera musik så att den är lätt att få tag på, men sam­ti­digt går att ha ett emo­tio­nellt för­hål­lande till. Just nu går det dock väl­digt bra att sälja cd-skivor, säger Mac McCaughan.

20-årsfirandet kom­mer att pågå hela året, men om man vill ta del av bola­gets jubi­le­ums­pro­jekt så är det bråt­tom. Mastodontboxen Score säljs bara i form av en pre­nu­me­ra­tion, och den måste bestäl­las före årsskiftet.

Boxen ska inne­hålla 17 cd-skivor, affi­scher och en foto­bok med skivom­slag. Bland annat. Kärnan är en serie sam­lings­ski­vor där 14 per­so­ner får välja sina favo­rit­spår ur bola­gets kata­log. Bland ”kura­to­rerna” finns David Byrne, mul­ti­konst­nä­ren Miranda July och R.E.M.-gitarristen Peter Buck.

– Jag är jät­te­nöjd med urva­let. De repre­sen­te­rar verk­li­gen vad vi på Merge gil­lar, allt från målare till komi­ker och en kock. Tyvärr tac­kade Bruce Springsteen nej, säger Mac McCaughan.

Fyra måste-skivor från Merge

Lambchop – How I quit smo­king (1996):

Världens mest mini­ma­lis­tiska tret­ton­man­na­band. Nashvilleorkestern Lambchop blan­dar country och pop med folk­mu­sik och gar­ne­rar allti­hop med Kurt Wagners mutt­rande basstämma. På albu­met How I quit smo­king föll bitarna på plats för första gången. Här finns också ban­dets kanske allra finaste låt – den avska­lade Theöne.

– Jag gil­lar verk­li­gen omsla­get. Det är obskyrt på ett sätt som känns väl­digt Lambchop. Jag tyc­ker att alla deras ski­vor är mäs­ter­verk, säger Mac McCaughan.

The Magnetic Fields – 69 Love songs (1999):

En trippel-cd med 69 låtar om kär­lek. Man kan för­stå att Merge inte jublade när excent­ri­kern Stephin Merritt pre­sen­te­rade kon­cep­tet för The Magnetic Fields sjunde album. Men 69 love songs blev en instant clas­sic. I efter­hand fram­står det tyd­ligt att detta, inte brö­derna Gallaghers ret­ro­harv, var 90-talets största pop­ö­gon­blick. Mac McCaughan:

– Vi visste att boxen skulle bli bra, men vi und­rade om någon verk­li­gen skulle köpa den. Den första upp­la­gan tryckte vi bara i 2500 exem­plar. Nu har den sålt minst 200000.

The Arcade Fire – Funeral (2004):

Kanadensiska The Arcade Fires debu­tal­bum är en episk och svet­tig upp­gö­relse med flera när­stå­en­des döds­fall. Skivan blev första Merge-utgåva att ta sig in på Billboardlistan. Inte illa av ett band vars demo hade legat i måna­der på Mac McCaughans skrivbord.

– Jag fick ski­van av trum­mi­sen. Men han snac­kade ner den, sa att det var okej om vi inte gil­lade den och sådär. Så det dröjde länge innan jag ens lyss­nade. Sedan kom ban­det hit och spe­lade inför kanske 50 per­so­ner, och jag kände bara ”vänta tills folk får se det här”.

M. Ward – Post–war (2006):

Matt Ward tycks leva i eget uni­ver­sum. Trots att han på papp­ret ver­kar i en klas­sisk singer/songwriter-tradition låter hans idel fan­tas­tiska album inte likt någon­ting annat, åtminstone ingen­ting som spe­lats in de senaste 30 åren. Post-war är med sitt efter­krigs­tema M. Wards bästa skiva. Hittills.

– När Matt spe­lar live känns det ganska okom­pli­ce­rat, men så fort han går in i stu­dion blir han som en galen veten­skaps­man. Faktum är att jag har den kom­mande M. Ward-skivan här på skriv­bor­det. Den är helt fan­tas­tisk, säger Mac McCaughan.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar till Från kompisprojekt till popinstitution

  1. Pingback: Hold Time « ADAM SVANELL

  2. Pingback: Hold Time | Adam Svanell

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>