Dramatikerkonspirationen

Likheter i olika tid­ning­ars rap­por­te­ring är ett enkelt mål att ge sig på, jag vet. Visst har jag själv sut­tit på mor­gon­mö­ten och läst DN-artiklar för­bryl­lande lika de jag själv har för­fat­tat i samma dags SvD.

Med detta sagt: Att parallell-läsa Stockholms morgon­tid­ningar kan vara ganska lustigt.

I dag har SvD och DN varsin stor inter­vju med Marie-Louise Ekman. Båda tex­terna illu­stre­ras med foto­gra­fier av Ekman i den­nes arbets­rum, och i båda bil­derna spe­lar ljus­kro­nan i taket en fram­trä­dande roll. DN:s arti­kel har rubri­ken “Dramaten blir hen­nes konst­verk”, SvD:s “Dramaten ska bli min nästa pjäs”. Båda tex­terna är alltså vink­lade på att Ekman lik­nar sin nya arbets­plats vid ett konstverk.

Mest anmärk­nings­värt är dock att artik­larna inleds på ett för­vil­lande likt sätt.

DN:

Det är nog bara den impo­santa dörr­skyl­ten “TEATERCHEFEN” som är sig lik. Det gene­rösa rum­met bakom den vita trä­dör­ren har genom­gått en total make-over under den senaste tiden: från inrökt her­rum i dova fär­ger till något väl­digt ljust och hel­vitt som mest ser ut som ja, en konst­när­sa­teljé.

Konstnären heter Marie-Louise Ekman och har varit tre dagar på sitt nya jobb som chef för Kungliga Dramatiska tea­tern. Kvar från förr finns sam­mets­sto­larna, som hål­ler på att kläs om i triv­sel­rosa, ett enormt sam­man­trä­des­bord och en fan­tas­tisk gyl­lene tak­krona i en del av rum­met. I övrigt är det tomt som en ny målar­duk eller ett oskri­vet blad.

SvD:

Chefsrummet på Dramaten med utsikt över Nybroplan är krit­vitt. På gol­vet lig­ger en vit dans­matta av samma sort som använ­des i Mats Ek rosade upp­sätt­ning på Kungliga Operan av Orphée – ett av deras många sam­ar­be­ten under årens lopp.

–Det är roligt att gå in i ett nytt rum och göra det till sitt. Det här är som ett oskri­vet blad. Om det var ett min­ne­nas rum så ska det synas att det nu ska handla om nuet och fram­ti­den, för­kla­rar Marie-Louise Ekman och jäm­för med sin konst­när­sa­teljé. /…/ De tomma väg­garna fram­hä­ver både den glän­sande jugen­dar­ma­tu­ren och sto­larna, som hål­ler på att kläs om från grönt till illande rosa.

Är för­kla­ringen att Marie-Louise Ekman har uttryckt sig exakt lika­dant i båda inter­vju­erna och att skri­ben­terna har lånat hen­nes for­mu­le­ringar? Att många jour­na­lis­ter skri­ver enligt en fan­ta­si­lös stan­dard­mall? Eller kanske att båda artik­larna är spök­skrivna av den dra­ma­ti­ker­kon­spi­ra­tion som i själva ver­ket styr världen?

Kom gärna med egna teo­rier. Helst i stil med den sist­nämnda ovan.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Blogg och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

0 svar till Dramatikerkonspirationen

  1. saom skriver:

    Är det en dra­ma­ti­ker­kon­spi­ra­tion som styr värl­den? O, det hade jag ingen aning om. :)

  2. Pingback: En dödsbesatt berättare « Adam Svanell

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>