Då var det dags igen. Suget efter biljetter till Bruce Springsteens två spelningar på Stockholms stadion har varit enormt (såklart) och nu blir det en konsertkväll till (såklart). Med andra ord måste vi plåga oss igenom ännu en sommar av Bossen-bilagor, helsidor om var Clarence Clemons åt lunch och recensioner med betyget sex av fem möjliga.
Det förvånar mig att ingen stor svensk tidning vågar ställa sig utanför hyllningskören. Jag kan inte tänka mig något enklare sätt att lyckas sticka ut i det hav av artiklar som skrivs om konserterna än att faktiskt såga den saxofonsmetiga gubbsörjan.
Tänk om Expressen skulle skicka Natalia Kazmierska att recensera. Hon kunde raljera lite lätt om svettiga gubbar, gäspa åt tiominuterslåtarna och dela ut en ljummen tvåa i betyg. Det hade folk läst.
(Medan jag skriver detta gnällinlägg slumpar shufflefunktionen i min Iphone fram “Streets of fire” med ni-vet-vem. Är även Apple med i den stora Springsteen-komplotten?)
Kära vän,
Vad är det för fel på att Bruce Springsteen kommer hit? Är det inte bra om folk är glada, är det inte ganska harmlöst med helsidor om bandmedlemmar jämfört med många andra helsidor? Skulle det inte vara lika förutsägbart, förvisso lite mer underhållande, om de skulle skicka ut Kazmierska att såga?
Missade jag något nu? Att de likriktat hyllar och fäster vikt vid bossen är ju ett stort och bekant sömnpiller, men…hellre bossen en lets dance i tidningen, till exempel. Visst?
Saxofonsmetig gubbsörja?
Puss.
Jo, fast med resonemanget “är det inte bra om folk är glada” måste man ju hylla allting som har en publik. Givetvis får Bossen och gubbarna spela hur mycket de vill. Det jag blir less på är själva bevakningen. Springsteen är en helig ko bland svenska rockjournalister, vars besök får mycket mer uppmärksamhet än vad som är proportionerligt. Och nej, jag tycker inte alls att det vore lika förutsägbart att låta Kazmierska såga (även om det kanske vore ännu roligare om typ Johan Hakelius skrev).
Man behöver ju någon som Lokko var när Kent intog stadion. Naturligtvis ska inte allt med publik hyllas, det ska ju vara, som min far brukade säga, nyanser, lite nyanser bara.