Från studieförbund till upplevelseindustri

Om Kulturutredningen (arti­keln pub­li­ce­rad idag på Kristianstadsbladets kul­tur­sida):

Dålig insyn, topp­styre och nyli­be­rala floskler? Kulturutredningen har kri­ti­se­rats för det mesta. Vad som skulle bli en omväl­vande moder­ni­se­ring av kul­tu­ren kanske inte resul­te­rar i något alls.

Kulturutredningen var den stora upp­da­te­ringen av Sveriges kul­tur­po­li­tik, upp­da­te­ringen som skulle nå bred poli­tisk för­ank­ring. Åtminstone för­sökte rege­ringen lan­sera den så.

I juni 2007 skrev Lena Adelsohn Liljeroth ett inlägg på DN Debatt med rubri­ken “Regering och oppo­si­tion ska enas om kul­tur­po­li­ti­ken”. Kulturministern slog fast att kul­tu­rens fri­het vär­nas bäst när den stöds av många. Därför bjöds samt­liga riks­dags­par­tier in att med­verka i en poli­tisk expert­grupp tänkt att sam­ar­beta med utredningskommittén.

Som orsak till utred­ningen fram­häv­des att för­änd­ringar hade skett i sam­häl­let sedan de kul­tur­po­li­tiska målen fast­ställ­des på 70-talet. Kulturministern talade om glo­ba­li­se­ring, inter­net, invand­ring och Sveriges inträde i EU. Målen behövde anpas­sas “så att de fångar upp inne­hål­let i en ny kulturpolitik”.

Att se Kulturutredningen som opo­li­tisk är dock ett miss­tag. Den som läser direk­ti­ven inser att de omta­lade för­änd­ring­arna i sam­häl­let inte bara hand­lar om yttre omstän­dig­he­ter, utan minst lika myc­ket om en ide­o­lo­gisk kur­sänd­ring: från jäm­lik­het och kol­lek­ti­vism till nyli­be­ra­lism och marknadstänkande.

Dagens svenska kul­tur­po­li­tik här­stam­mar från åren 1974 till 1976. Den byg­ger på folk­hem­si­deal om kul­tu­ren som en soci­al­po­li­tisk fråga. Den till­kom då oljekri­sen hade lett till låg­kon­junk­tur, då sam­hälls­de­bat­ten upp­levt en all­män radi­ka­li­se­ring och — vil­ket Kulturutredningens ord­fö­rande Eva Swartz själv har tagit som träf­fande exem­pel — då numera sön­der­kra­made Abba tilläg­na­des låten “Doing the omo­ra­lisk schlagerfestival”.

1974 sat­sade man på ökad till­gäng­lig­het, stu­di­e­för­bund, stöd till fri­stående kul­turar­range­mang och “fritt kol­lek­tivt ska­pande”. Formuleringen att kul­tur­po­li­ti­ken borde “mot­verka kom­mer­si­a­lis­mens nega­tiva verk­ningar” var nog inte så upp­se­en­de­väc­kande. Då.

Det är knap­past en slump att den enda stora över­syn av kul­tur­po­li­ti­ken som skett sedan dess ini­ti­e­ra­des av rege­ringen Bildt. Den gången rann för­änd­rings­vil­jan ut i sanden.

Sommaren 2007 var emel­ler­tid en ny bor­ger­lig rege­ring varm i klä­derna och utsåg en före detta chef inom TV4 — Eva Swartz — att leta en kul­turut­red­ning. I direk­ti­ven sades att kul­tur­po­li­ti­ken hade “byggt på” det offent­liga, vil­ket fram­ö­ver skulle bli “en hörn­sten”. Kulturpolitiken skulle “främja upp­le­vel­se­in­du­strin” och “skapa för­ut­sätt­ningar för ent­re­pre­nör­skap”. Kort sagt: den skulle upp­da­te­ras till nya ideal.

Att oppo­si­tions­par­ti­erna har del­ta­git i arbe­tet är hårkly­veri. I stäl­let för en par­la­men­ta­risk utred­ning, där par­ti­re­pre­sen­tan­ter arbe­tar mot en håll­bar kom­pro­miss till lös­ning, har rege­ringen lagt kul­tur­po­li­ti­ken i hän­derna på en liten grupp tjäns­te­män och insti­tu­tions­che­fer. När jag inter­vju­ade soci­al­de­mo­kra­ter­nas Margareta Israelsson beskrev hon poli­ti­ker­grup­pens möten med kom­mit­tén som rena informationsträffar.

Men myc­ket har hun­nit hända även sedan 2007. Då sades en av utred­ning­ens upp­gif­ter vara att lyfta upp den mar­gi­na­li­se­rade kul­tur­po­li­ti­ken på agen­dan. I dag — efter skuggut­red­ning och scen­konst­kris — fyl­ler kul­tu­ren ledar­si­dor och debatt­pro­gram. Då blomst­rade eko­no­min. I dag är vi mitt i en finan­s­kris där sta­ten får träda in och rädda den fria marknaden.

Mona Sahlin har utsett kul­tu­ren till en val­fråga. Om det vore val i dag skulle hon bli statsminister.

När Eva Swartz på tors­dag pre­sen­te­rar Kulturutredningens slut­be­tän­kande är det efter en rad avhopp från utred­ningen, kri­tik om dåligt ledar­skap och en dead­line som har fått skju­tas upp. Det är också med en fråga häng­ande i luften.

Kommer utred­ning­ens för­slag verk­li­gen att genom­fö­ras? Och även om de klub­bas ige­nom, rivs de upp ifall väns­tern vin­ner nästa val?

Redan från bör­jan beskyll­des Kulturutredningen för att vara tand­lös, eftersom den inte får före­slå vare sig änd­rade skat­te­reg­ler eller höjda anslag till kul­tur­sek­torn. Man kan också ifrå­ga­sätta om det är rim­ligt att en grupp på tret­ton per­so­ner, utsedda av en rege­ring som snart kan mista mak­ten, läg­ger grun­den för ett lands kul­tur­po­li­tik. Frågan blir knap­past mindre rele­vant när denna grupp beskylls för sam­ar­bets­svå­rig­he­ter och ovilja till dialog.

Kanske kän­ner Eva Swartz samma tvi­vel. Kanske är det där­för de för­slag som har läckt ut hand­lar om orga­ni­se­ring — ned­lägg­ning av myn­dig­he­ter, ihop­slag­ning av myn­dig­he­ter — inte om prin­cip­frå­gor och kul­tur­po­li­ti­kens mål.

För ett år sedan kon­sta­te­rade jag i en arti­kel hur svårt det var att för­utse vad Kulturutredningen skulle leda till. Med några dagar kvar till slut­be­tän­kan­det kan man fort­fa­rande säga samma sak. Möjligheten finns att vi, även val­hös­ten 2010, har en kul­tur­po­li­tik som “mot­ver­kar kom­mer­si­a­lis­mens nega­tiva verkningar”.

Edit: Den under­bara affi­schen ovan är gjord av Allan Friis. Det borde jag ha skri­vit från början.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>