Broder Daniel-bok en besvikelse

Bokrecension, pub­li­ce­rad i dag i Kristianstadsbladet:

Martin Norberg & Klas Ekman “Broder Daniel: When we were win­ning” (Schibsted)

Sommaren 1996 gjorde ett osnu­tet Göteborgsband dagens bästa spel­ning på Tivolirock i Kristianstad. Det var bara efter­mid­dag, men sång­a­ren i svart väst och slips dan­sade och ylade fre­ne­tiskt. En grupp svart­hå­riga flic­kor träng­des framme vid sce­nen. I övrigt var det ganska glest.

Tolv år senare gav Broder Daniel sin avskeds­kon­sert på Way Out West. Ett enormt publik­hav såg Henrik Berggren avsluta med en akus­tisk ver­sion av “No time for us”. De skram­liga indi­eslyng­larna hade bli­vit så stora att Aftonbladet satte en papa­raz­zi­bild från ban­dets efter­fest på förstasidan.

Att Broder Daniel nu blir bok är knap­past för­vå­nande. Redan förra som­ma­ren sam­man­fat­ta­des kar­riä­ren i en rad artik­lar och en doku­men­tär­film är under produktion.

Upphovsmännen till “Broder Daniel: When we were win­ning” borde ha extra goda för­ut­sätt­ningar att gestalta histo­rien. Klas Ekman skrev 2001 den numera klas­siska arti­keln i Sonic där Broder Daniel berät­tade om ton­års­min­nen, dro­ger och skan­da­ler. Martin Norberg är man­nen bakom ban­dets allra första press­foto, där Henrik Berggren bar kostym och övriga med­lem­mar var nakna — en bild som bidrog till deras rykte som utflippade.

Med tanke på detta är boken en besvi­kelse. Bildmaterialet utgörs av kon­sert– och rep­fo­ton samt por­trätt från tre stu­di­o­fo­to­gra­fe­ringar. Några nya per­spek­tiv eller inblic­kar i den Broder Danielska var­da­gen får man inte. Istället repro­du­ce­ras myt­bil­den. Bandet röker, dric­ker, spe­lar rock och pose­rar antingen upp­käf­tigt eller med ett svåråt­kom­ligt vemod — allt i svartvitt.

Det är snyggt och stäm­nings­fullt, men det säger inte mycket.

Texten lyc­kas bättre med att visa vilka Broder Daniel är, även om den sti­lis­tiskt inte är så märk­vär­dig. Klas Ekman skri­ver på en typisk rock­jour­na­list­prosa där citat från band­med­lem­marna oftast står för berät­tan­det. Mycket känns igen från Sonic-artikeln, och det är svårt att se boken som annat än en utö­kad version.

Ändå sträck­lä­ser jag den.

Berättelsen om Broder Daniel är ju en klas­sisk underdog-saga: unga out­si­ders som går på tvä­ren mot allt och alla, blir sedda som fre­aks, men sakta över­ty­gar allt fler och tri­um­fe­rar innan det hela slu­tar i tra­gedi. För den som är ett fan av grup­pen bju­der boken på många min­nesvärda anekdoter.

Sammantaget känns dock “Broder Daniel: When we were win­ning” ganska tunn. Ekmans text tar bara ett par tim­mar att läsa och Norbergs foto­gra­fier är upp­blan­dade med fak­si­mi­ler och and­ras bil­der. Varför har de inte höjt rib­ban ett par steg och gjort den defi­ni­tiva biografin?

Kanske hop­pas upp­hovs­män­nen, lik­som jag, att sagan Broder Daniel trots allt inte är över.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

0 svar till Broder Daniel-bok en besvikelse

  1. Magnus J skriver:

    Klas Ekman sva­rade i en inter­vju med Per Sinding-Larsen att det var lätt att skriva boken. Det borde vara en var­nings­klocka för alla jour­na­lis­ter. Mycket rik­tigt så sak­nas ner­ven i boken, vil­ket är synd eftersom bro­der daniel var ett band med väl­digt myc­ket nerv, väl­digt myc­ket upp­ro­risk­het och kom­pro­misslös­het. Alltså raka mot­sat­sen till den här intervju-boken.
    I en inter­vju i Sonic säger Klas såhär på frå­gan om vad som vad som var roli­gast i arbe­tet med boken: ” I hös­tas blev det en väl­digt rolig och trev­lig utgång med Henrik och Poplars på Andra Långgatan i Göteborg. Jag minns fram­för allt ett roligt utrop om Scorpions och att Henrik sa något om att jag bara borde skriva »myten om Broder Daniel«.
    – »Är inte myten samma sak som san­ningen?«, frå­gade Lars.
    – »Jo, det för­stås. Det stäm­mer nog«, sa Henrik efter en rätt lång stunds betänkande. ”

    Det är väl just det som en jour­na­list skall ha koll på; skill­na­den mel­lan att befästa myter och att (för­söka) beskriva san­ningen. Klas har inte rik­tigt den kol­len, tyc­ker jag. Kunde Klas t.ex. inte rese­ar­chat mer bland tidi­gare band­med­lem­mar och flick­vän­ner (det EXISTERAR över­hu­vud­ta­get inga kvin­nor i boken) för att på så sätt kunna for­mu­lera lite vas­sare frå­gor till band­me­del­larna ?
    Att boken ändå är myc­ket läsvärd beror främst på att band­med­lem­marna uttryc­ker sig genom­tänkt och välformulerat.

  2. Joakim skriver:

    Jag hål­ler del­vis med, men sam­ti­digt har jag lite inblick i bok­bran­schen och alltså när det gäl­ler den här sor­tens böc­ker, med myc­ket foton och gre­jer så är ju dea­larna för skri­ben­terna säl­lan sär­skilt bra. Det är väl där­för man ald­rig ser bra rock­bi­o­gra­fier med myc­ket bil­der, det blir lik­som antingen eller. Fotoböcker bru­kar oftaST bara ha ett kort för­ord, och rik­tiga bio­gra­fier säl­lan myc­ket bil­der. Därför var jag sna­rare för­vå­nad över att man fick så myc­ket text på köpet den här gången, så att säga.
    Med det vill jag alltså egent­li­gen bara säga att jag tyc­ker att Magnus krav på inne­hål­let är rättl höga med tanke på det for­mat som valts. Fast jag vill så klart också läsa en härli feting om BD någon gång, men för­vän­tade mig knap­past det ett drygt halvår efter att de lagt ned.

  3. Adam skriver:

    Jo, jag anade att det fanns sådana anled­ningar. Någonstans läste jag att Klas Ekman skrev att han från bör­jan bara skulle skriva ett för­ord. Men det för­änd­ringar ju inte det fak­tum att boken ur ett läsar­per­spek­tiv känns rätt futtig.

  4. Joakim skriver:

    Jag såg nog sna­rare boken som just en foto­bok, så jag blev sna­rare lite glad över så myc­ket text. Helst kanske man haft en Neil Straussaktig sak, men som sagt jag har ald­rig sett en så bio­grafi med lika myc­ket bil­der och tror inte att det beror på en slump direkt. Därför tyc­ker jag att det är kons­tigt att många ver­kar recen­sera boken som en bio­grafi i stäl­let. Formen säger något annat. Det blir snett, och Martin Norbergs namn står ju också först som för att mar­kera att det är hans bok först och frmst. Och jag tyc­ker fotona är myc­ket fina. Om man tar det som en bio­grafi är den som du säger fut­tig, men som foto­bok fyllig.

  5. Haakon skriver:

    Någon som har en pdf eller kan scanna den legen­da­riske Sonic arti­ke­len från 2001? Har inte lest den och Sonic är slut­såld för manga år sen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>