Den virtuella vänskapen har växit upp

fejjan2

Om com­mu­ni­ties och vän­skap på nätet (arti­keln pub­li­ce­rad i dagens SvD):

Sociala nät­verks­saj­ter har gått från ton­års­nöje till en arena även för vuxna. I en ny utställ­ning på Kulturhuset under­söks vir­tu­ellt umgänge. Är det social trä­ning som ersät­ter pas­sivt tv-tittande eller ett sub­sti­tut för möten öga mot öga?

LOL”. ”^^”. ”WTF”. ”=/”. Meterhöga sym­bo­ler pry­der mål­ning­arna längs väg­gen på Lava, Kulturhusets mötes­plats för ungdomar.

– Vet du vad det där betyder?

Kollegan Dan Hansson tit­tar miss­tro­ende på teck­nen. Lika själv­klara som de är för en van­lig ton­å­ring, lika obe­grip­liga är de för en 54-årig tidningsfotograf.

Vi reder ut begrep­pen. ^^ och =/ är uttrycks­sym­bo­ler som visar att den som skri­ver är glad respek­tive miss­nöjd. WTF är en för­kort­ning av What the fuck?, LOL av Laughing out loud. Teckenkombinationerna för­stås av nätan­vän­dare värl­den över.

Tjejen som har gjort mål­ning­arna vill inte att hen­nes rik­tiga namn ska stå i tidningen.

– Ni kan skriva mitt nät­namn istäl­let, ”Phoenix”.

Som en del av Kulturhusets tema ”Vänskapens år” öpp­nar Lava på lör­dag utställ­ningen Friend request, där unga konst­nä­rer har inspi­re­rats av vir­tu­ell vän­skap. Förutom mål­ning­arna visas bland annat vide­o­konst och fotokollage.

Just nu hål­ler en annan av konst­nä­rerna, Eva-Maria Lervik, på att ställa fram sitt verk – en klän­ning klädd helt i foto­gra­fier. Dessa är utskrif­ter av pro­fil­bil­der, de bil­der som använ­darna på com­mu­ni­tyn Facebook pre­sen­te­rar sig med.

– Jag tog bil­der från alla mina Facebook-vänner, 300 styc­ken. Jag vill visa att det inte bara hand­lar om yta. Bakom varje bild finns en rela­tion, ett dju­pare band mel­lan mig och en vän.

Sociala nät­verks­saj­ter befol­ka­des länge bara av ung­do­mar. På saj­ter som Lunarstorm, Skunk och Helgon tog ton­å­ringar tuffa eller skoj­friska använ­dar­namn, chat­tade och skrev dagbok.

De senaste åren har en ny gene­ra­tion saj­ter tagit över. Världens i dag största soci­ala nät­verks­sajt är Facebook, där det inte finns några alias, bara för– och efter­namn. Användarna kan i sina pro­fi­ler – deras ansik­ten utåt – fylla i civil­sta­tus, arbets­plats och intres­sen. Via saj­ten läg­ger man upp foto­gra­fier, bju­der in till fest och hål­ler koll på när ens vän­ner fyl­ler år.

Det är en vux­nare com­mu­nity. Och den loc­kar vuxna.

Häromveckan rap­por­te­rade forsk­nings­fö­re­ta­get Nielsen Online att soci­ala nät­verkstjäns­ter nu gene­rar mer webb­tra­fik än saj­ter för e-post. I rap­por­ten kon­sta­te­ra­des också att använ­dan­det ökar mest i ålders­grup­pen 35 till 49 år.

Fredrik Wass är jour­na­list och före­lä­sare med inrikt­ning på soci­ala medier. Han ser det som natur­ligt att även vuxna inte­ra­ge­rar soci­alt på nätet:

– Det är näs­tan all­tid så att ung­do­mar anam­mar ny tek­nik först. De som först anam­made det soci­ala livet på inter­net är nu en bit över tret­tio. Dessutom växer inter­ne­tan­vän­dan­det i pen­sio­närs­grup­perna. De som hänger minst på nätet är småbarnsföräldrar.

Hur påver­kas då våra soci­ala rela­tio­ner av att vi umgås allt­mer via inter­net? Eva-Maria Lervik tyc­ker att det är enklare att umgås på nätet.

– Det är lät­tare att både ge kom­pli­manger och ta nya kon­tak­ter. Man vågar vara öppnare.

Enligt den brit­tiske antro­po­lo­gen Robin Dunbar kla­rar den mänsk­liga hjär­nan inte av att upp­rätt­hålla sta­bila soci­ala rela­tio­ner med mer än ett visst antal män­ni­skor, upp­skatt­nings­vis 148. Siffran har kom­mit att kal­las ”Dunbartalet”.

På Facebook har vissa använ­dare hund­ra­tals vän­ner, eller till och med tusen­tals. Ändå tycks sta­tisti­ken ge ett visst stöd åt Dunbars teori, eftersom den genom­snitt­lige använ­da­ren inte har mer än 120. Även de som har 500 vän­ner kom­mu­ni­ce­rar bara aktivt med mel­lan tio och sex­ton av dessa.

Fredrik Wass beskri­ver det som att man ”sän­der sitt liv” till andra.

– Det hand­lar inte om att ha en dia­log med alla sina vän­ner, utan om att vissa per­so­ner ger svar och kon­takt, medan andra bara läser eller kon­su­me­rar infor­ma­tio­nen. En använ­dare på mikro­blogg­tjäns­ten Twitter kan ha tusen­tals per­so­ner som föl­jer vad han eller hon skri­ver, men har kanske inte en per­son­lig rela­tion med fler än femtio.

I grund och bot­ten är nät­vän­skap bara en för­läng­ning av ens övriga rela­tio­ner, menar han, och talar om ”emo­tio­nell band­bredd”. Ett sms mot­sva­rar den sma­laste band­bred­den och ett fysiskt möte den bredaste.

– Viss kom­mu­ni­ka­tion pas­sar bättre eller sämre i vissa kana­ler, och det är inte auto­ma­tiskt så att det fysiska mötet är det mest läm­pade. Till exem­pel är det prak­tiskt att kunna skicka län­kar, doku­ment, filer och bil­der sam­ti­digt som man pra­tar. Det går bara att göra online. Däremot är off­li­ne­värl­den för­stås oslag­bar när det gäl­ler sub­tila sig­na­ler och känslostämningar.

Huruvida all denna kom­mu­ni­ka­tion är av godo eller ondo råder det delade meningar om. Vissa, som medi­e­fors­ka­ren Clay Shirky, beskri­ver tv som för­dum­mande och ser soci­ala medier som ett sätt för unga att trä­nas soci­alt. Andra, som far­ma­ko­lo­gi­pro­fes­sorn Susan Greenfield, menar att tiden vid datorn kan ge såväl hjärn­ska­dor som bris­tande empati.

Katarina Graffman, antro­po­log på bola­get Inculture, har stu­de­rat ungas medi­e­va­nor. Hon är oro­lig för att de ägnar allt mindre tid åt möten öga mot öga.

– Det är kom­mu­ni­ka­tions­sam­häl­lets para­dox. Trots att vi är mer soci­ala än någon­sin har det van­liga sät­tet att umgås mins­kat. Vi har färre rela­tio­ner, ägnar oss mindre åt för­e­nings­liv, spor­tar mindre och är mer ensamma. Vad inne­bär det för sam­häl­let i stort?

Användandet av soci­ala nät­verks­saj­ter lär dock inte minska. Istället tror Fredrik Wass att saj­terna kom­mer att få fler funk­tio­ner, bland annat som kanal för nyhe­ter. En annan tänk­bar funk­tion är att gps:er i använ­dar­nas mobil­te­le­fo­ner visar exakt var de befin­ner sig.

Men Eva-Maria Lervik vill inte låta någon se var hon är. Hon tyc­ker att hon redan använ­der Facebook för mycket:

– Mitt skräck­sce­na­rio är att folk ald­rig kom­mu­ni­ce­rar två och två längre, utan all­tid vän­der sig till många sam­ti­digt. Det eller att man slu­tar träf­fas helt och hållet.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>