Närmare Gud

YouTube Preview Image

Om Jonathan Johansson (arti­keln pub­li­ce­rad i går­da­gens SvD):

Han är årets mest upp­haus­sade artist­ny­kom­ling, men en ovan­lig sådan. Jonathan Johansson gör åter­håll­sam 80-talspop med tex­ter om guds­tro och apo­ka­lyps. Ikväll spe­lar han på Debaser Medis.

Efter genom­brot­tet med sing­eln En hand i him­len har det skri­vits mäng­der av artik­lar om Jonathan Johansson. Alla beskri­ver de den 28-årige skå­ningen på unge­fär samma vis: väl­digt sym­pa­tisk och väl­digt kristen.

– Jo, jag är ju sym­pa­tisk och kris­ten, skrat­tar han när vi ses på ett fik i Vasastan i Stockholm. Fast en del jour­na­lis­ter har utmå­lat mig som något jag abso­lut inte kän­ner igen. Visst, jag är en någorlunda välupp­fost­rad medel­klasskille, men att jag beskrivs som helig? Nej tack.

Jonathan Johansson ser sig som en klas­sisk låt­skri­vare med gitarr, penna och pap­per som verk­tyg. Det som gör honom unik är låtar­nas inram­ning. Med hjälp av 80-talsljudande digi­tal­synt­har får hans musik en sug­gestiv ljud­bild som min­ner om Ratata, Sade och Depeche Mode.

Det aktu­ella andra albu­met har omfam­nats av både kri­ti­ker och publik. Kanske är det inte hel­ler kons­tigt att hans kristna tro får upp­märk­sam­het. Där stan­dard­poply­ri­ken behand­lar olyck­lig kär­lek och utan­för­skap sjunger Jonathan Johansson, med bak­grund i bap­tist­rö­rel­sen, om högre mak­ter, tvi­vel och för­trös­tan i Gud.

– Det är coolt att män­ni­skor tar till sig det, det var jag inte alls säker på. Tvärtom. Jag var beredd på att ta en del stryk. Många i det här lan­det är fega och blun­dar för frå­gor om and­lig­het, säger han.

Det vore dock fel att beskriva honom som den typiske fri­kyr­ko­so­nen, skic­kad från för­sam­lings­hem­met till stor­sta­dens sce­ner. Jonathan Johansson är lika myc­ket pop­kid som apos­tel. Hans låttex­ter vid­rör Gud och högre väsen, men skild­rar också sena krog­be­sök och fres­tel­ser i Stockholmsnatten.

Kvällens kon­sert på Debaser Medis inne­bär hem­ma­plan för Malmösonen. Han har bott i Stockholm sedan han var 19 och kän­ner ”en djup hat­kär­lek” till staden.

– Innerstan är en ängs­lig ank­damm med ett evigt posi­tio­ne­rande. Å andra sidan är det också en kre­a­tiv miljö att vis­tas i. Men jag mär­ker att folk som tar sig här­i­från får per­spek­tiv och bör­jar tänka kla­rare. Det kan räcka med att flytta till för­or­ten eller skaffa barn, något som gör att man inser att all­ting inte är neon och sprit.

Funderar du själv på att flytta?

– Jag har tänkt på det. Men jag är nog lite för feg.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>