Så stoppades rånet

Om ett aktu­ellt rån­för­sök och poli­sens arbets­me­to­der (arti­keln pub­li­ce­rad i vec­kans num­mer av Fokus):

Polisen utmå­lade det stop­pade rån­för­sö­ket i Umeå som en succé, men var det verk­li­gen det?

Fåglarna kvitt­rade när Umeåbon Marie Blomé klev ut i sin träd­gård. Det var en stilla sön­dags­mor­gon. Kvällen innan hade stads­fes­ten Kulturnatta gått av sta­peln och hela stan tyck­tes sova ruset av sig.

Då kom smäl­len. En djupt dån mull­rade över vil­la­om­rå­det. Marie Blomé hop­pade till. Mindre än en minut senare hör­des det smatt­rande lju­det av automatvapen.

– Jag tänkte att de kanske sköt salut på Gammliavallen, men jag hörde ingen publik eller spea­ker­röst. Kunde det vara hem­vär­net som övade? Nej, det bru­kar mest knastra lite. Jag hade ald­rig hört ett ljud som ens lik­nade det här.

Om Marie Blomé hade befun­nit sig en kilo­me­ter nord­väs­terut, vid vär­de­trans­port­fö­re­ta­get Loomis loka­ler, så hade hon sett en kraf­tig explo­sion. Hon hade sett rånare och två stads­jee­par som has­tigt svängde runt hör­net. Hon hade sett maske­rade poli­ser. Hon hade sett en öppen eldstrid.

När hon en timme senare läste om hän­del­sen på nätet, då var rånarna gripna sedan länge. En polishund var död. En 33-årig man hade träf­fats elva gånger under skott­loss­ningen. Kulorna hade nått både en när­lig­gande villa och en bil med civila passagerare.

Hur hade allt detta kun­nat hända?

De senaste åren har svensk polis sat­sat stort på att kart­lägga och komma åt gäng­kri­mi­na­li­tet. Ett av målen har varit att tvätta bort Sveriges stäm­pel som Nordens rån­land num­mer ett. Under första hal­van av 2000-talet begicks fler vär­de­trans­portrån i Sverige än i Finland, Norge och Danmark till­sam­mans. Sedan dess har poli­sen, Arbetsmiljöverket och Transportförbundet sam­ver­kat för att skapa nya ruti­ner: vide­o­film­ning av trans­por­ter, väs­kor som fär­gar sed­larna om de öpp­nas, mindre sum­mor per trans­port, för­stärkt bevak­ning samt ålderskrav på förarna.

I en stor kart­lägg­ning iden­ti­fi­e­rade Rikskriminalen 600 per­so­ner som möj­liga gär­nings­män vid rån mot vär­de­trans­por­ter. Bland dessa fanns två män i 40-årsåldern som till­sam­mans hade erfa­ren­het från minst nio upp­märk­sam­made rån. Dessa vete­ra­ner, vi kan kalla dem Håkan Larsson och Joakim Bergqvist, skulle senare beskri­vas som »Sveriges råna­re­lit« av natio­nella insats­styr­kans chef.

Håkan Larsson, född 1962, hade dömts till åtta års fäng­else efter att 1994 ha del­ta­git i ett trip­pel­bank­rån i Älv­da­len. Under rånet rik­tade han ett auto­mat­va­pen mot en kas­sörs­kas huvud. Samma år fick Joakim Bergqvist, född 1966, tio års fäng­else för en rån­se­rie mot ban­ker i Småland, Västra Götaland och Gästrikland. Vid ett av dessa rån sköt han med en AK4 mot en privatperson.

Några dagar innan skott­loss­ningen vid Loomis reste tolv poli­ser från natio­nella insats­styr­kan upp till Umeå. Genom under­rät­tel­se­verk­sam­het hade man fått veta att ett rån skulle ske, och att två av de inblan­dade var Håkan Larsson och Joakim Bergqvist. Man visste att dessa våld­samma, grovt kri­mi­nella män skulle utföra ett nytt rån. Man visste att målet var Loomis vär­de­pap­per­s­cen­tral. Det enda man inte visste var när.

Klockan 09.29 sön­da­gen den 24 maj hör­des explo­sio­nen över Umeå. Vad som hände minu­terna där­ef­ter är poli­sen för­te­gen om. Klart är att fyra per­so­ner, bland dem Larsson och Bergqvist, deto­ne­rade en bomb vid Loomis per­so­na­len­tré. Minuten därpå fick SOS Alarm in ett larm om att en mini­buss brann på polishu­sets gara­ge­upp­fart. Tolv minu­ter senare kom nästa sam­tal. En motor­cy­kel stod i lågor utan­för en gym­na­sie­skola. Två andra män tros ha tänt fyr på bus­sen, flytt på motor­cy­keln och sedan satt eld även på den.

Mönstret lik­nar flera andra rån de senaste åren. Polisen antar att elds­vå­dorna dels var en avled­nings­ma­nö­ver, dels skulle hindra per­so­na­len från att komma ut. Den här gången gick det dock inte som rånarna hade pla­ne­rat. Loomis dörr stod pall för explo­sio­nen, och istäl­let dök poli­sen blixt­snabbt upp. Ett fler­tal polis­män hade befun­nit sig i Hagaskolan på andra sidan E4:an. Skolan höll på att reno­ve­ras och när poli­serna hop­pade ur bilarna bar de snickar­byxor, svarta huvor och reflexvästar.

Kraftig skott­loss­ning utbröt. När natio­nella insats­styr­kans hund Kita rusade mot rånarna sköt de mot henne med auto­mat­va­pen. Hon träf­fa­des och dog. Rånarna för­sökte fly i en röd stads­jeep, men poli­serna lyc­ka­des stoppa dem. En av rånarna, en 33-åring, träf­fa­des av elva kulor och ska­da­des all­var­ligt. Två tim­mar efter explo­sio­nen fanns tre rånare i häk­tet och en på Norrlands universitetssjukhus.

Dagarna efter rån­för­sö­ket hör­des beröm­mande ord om poli­sen. »En strå­lande insats« och »grymt job­bat« kom­men­te­rade läsare på Västerbottens-kurirens sajt. I kvälls­pres­sen beskrevs polishun­den Kita som en hjälte. Men minst lika många rös­ter var kri­tiska. Trots att poli­sen kände till att rånet skulle ske hade per­so­na­len på Loomis inte bli­vit infor­me­rad. Det visade sig dess­utom att kulor från skott­loss­ningen hade träf­fat både en villa och en bil som pas­se­rade på E4:an. Föraren var över­ty­gad om att det var poli­serna som hade skju­tit mot honom, inte rånarna.

– Polisen skry­ter om att det var en tak­tiskt väl genom­förd insats. Det är skan­dal, sa han till Västerbottens-kuriren.

På ons­da­gen inkom en ano­nym anmä­lan till justi­ti­e­om­buds­man­nen, JO. Under sig­na­tu­ren »En lutt­rad kom­mis­sa­rie som inte vill se cow­boy­in­sat­ser som ger ökad vålds­ut­veck­ling« ankla­gade anmä­la­ren poli­sen för att ha vän­tat med att slå till mot rånarna, trots att man visste vad som skulle ske. Normalt sett god­tar JO inte ano­nyma anmäl­ningar. Ändå valde chefsju­sti­ti­e­om­buds­man Mats Melin att utreda saken.

– Innehållet i en ano­nym anmä­lan kan fort­fa­rande leda till att jag tit­tar på en fråga. Det vi vill granska i det här fal­let är påstå­en­dena om att poli­sen hade kun­nat ingripa tidi­gare. Frågan är om de hade kun­nat und­vika att utsätta män­ni­skor för fara, säger han.

Frågeställningen ankny­ter till en aktu­ell debatt inom rätts­vä­sen­det: vilka meto­der får poli­sen ta till i kam­pen mot grov brotts­lig­het? Under våren avslö­jade DN i en arti­kel­se­rie att Stockholmspolisen flera gånger har låtit bli att ingripa mot per­so­ner som för­be­re­der grova brott. I ett fall ledde detta till att den efter­spa­nade kom undan, ham­nade i en bil­jakt och var nära att orsaka flera män­ni­skors död. Polisens avsikt var att vänta med ett gri­pande för att få star­kare bevis­ning eller kunna döma ut sträng­are straff. Metoden kal­las »inte­ri­mis­tisk passivitet«.

En av dem som har kri­ti­se­rat använ­dan­det av inte­ri­mis­tisk pas­si­vi­tet är advo­ka­ten Stefan Rosell. Han upp­le­ver att den sor­tens arbets­me­to­der blir allt vanligare:

– Polisen ska ägna sig åt att före­bygga brott, inte sitta på åskå­dar­läk­ta­ren. Att avvakta med ett gri­pande inne­bär att man utsät­ter all­män­he­ten för fara och ris­ke­rar att fler per­so­ner blir indragna, säger han.

Just nu pågår den av rege­ringen till­satta Polismetodutredningen. Syftet är att klar­göra i vil­ken utsträck­ning poli­sen ska slippa rap­por­tera brott, få pro­vo­cera fram brott och begå brott för att avslöja annan kri­mi­na­li­tet. Mats Melin kopp­lar utred­ningen till den till­ta­gande orga­ni­se­rade brottsligheten.

– För att bekämpa de här grup­perna anser sig poli­sen behöva verk­tyg som tidi­gare inte har varit helt van­liga, säger han.

Och kanske är det inte kons­tigt om poli­sen kän­ner sig despe­rat. Satsningarna mot vär­de­trans­portrån bör­jade vis­ser­li­gen lyc­ko­samt, anta­let sjönk både 2006 och 2007. Men förra året vände ut­vecklingen. Totalt råna­des 58 värdetrans­porter, en 40-procentig ökning och den högsta siff­ran på fem år. Samtidigt nådde anta­let bank­rån en rekord­nivå: 155 styc­ken, att jäm­föra med 63 styc­ken året dessförinnan.

Enligt Rikskriminalens rån­sam­ord­nare Björn Ek beror ökningen på att få stora kup­per har ersatts av fler mindre lön­samma brott.

– De spek­ta­ku­lära, väl­pla­ne­rade vär­derå­nen i Stockholmsområdet ger ingen bra utdel­ning längre. Nu måste man måste begå fler brott för att komma över samma sum­mor. Merparten av bank­rå­nen görs av ensamma impuls­rå­nare. I fal­len med vär­de­trans­por­ter hand­lar det mest om trot­to­ar­rån, där man ryc­ker en väska från en transportör.

Rånligorna, som förr näs­tan bara arbe­tade runt Stockholm, tycks även ha bör­jat röra på sig. Kriminella från huvud­stads­om­rå­det har på sistone kun­nat kopp­las till rån i både grann­län­derna och på mindre svenska orter.

Lugnet har åter lagt sig över Umeå. Håkan Larsson och Joakim Bergqvist sit­ter än en gång häk­tade, denna gång för för­sök till grovt rån. Den skott­ska­dade 33-åringens till­stånd beskrivs i skri­vande stund som all­var­ligt, men sta­bilt. De två män­nen som tände eld på bus­sen och motor­cy­keln har inte kun­nat gri­pats. Från poli­sens sida vill man fort­fa­rande inte avslöja var­för man vän­tade med att ingripa. Kommenderingschef Micael Lindahl hän­vi­sar till den pågående utred­ningen, men för­säk­rar att det fanns en god anledning.

– Vi gjorde som vi gjorde för att det var vårt enda alter­na­tiv, eller åtminstone vårt bästa. Jag skulle ald­rig före­slå att man vän­tade om det inte fanns ett spe­ci­fikt skäl. Det vore full­stän­digt oansvarigt.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>