Charmig, neurotisk och gubbsjuk — för 41:a gången

Om Woody Allens fram­gångsre­cept (arti­keln pub­li­ce­rad i SvD i fredags):

Jazz, neu­ro­ser och väns­terpras­sel. I bio­ak­tu­ella Whatever works leve­re­rar Woody Allen än en gång sin paten­te­rade for­mula. Men var­för åter­an­vän­der han samma filmingre­di­en­ser? Och var­för tyc­ker vi fort­fa­rande om det?

Ett café på Manhattan. En vac­ker ung kvinna för­sö­ker för­klara för sin kär­lekspart­ner att hon har träf­fat en annan. Den skal­lige her­ren mitt emot henne, fil­mens hypo­kond­ri­ker till huvud­per­son, väg­rar dock accep­tera vad hon säger. När han till slut för­står att han har bli­vit dum­pad kom­men­te­rar han cyniskt:

– Jag visste att det här skulle hända. Det är klart att någon så intel­lek­tu­ellt under­läg­sen som du inte kla­rar av att leva med ett geni som jag.

För en van Woody Allen-tittare känns sce­nen måhända bekant. Kan den vara häm­tad från 1986 års Hannah och hen­nes syst­rar, där unga Lee kän­ner sig instängd i äkten­ska­pet med den åld­rande måla­ren Frederick? Är det en sekvens från 1979 års Manhattan, där 42-årige manus­för­fat­ta­ren Isaac har ett ska­kigt för­hål­lande med 17-åriga Tracy? Eller från 1992 års Fruar och äkta män, där eng­elska­pro­fes­sorn Gabe inle­der en flört med en 30 år yngre elev?

Nej, paret på ute­ser­ve­ringen heter Boris och Melodie. Han är en miss­lyc­kad fysi­ker runt 60, hon en 21-åring som just rymt från hem­met i Mississippi. Tillsammans står de i cent­rum för Whatever works, Woody Allens nya film med svensk biopre­miär i dag.

De som inte gil­lar Woody Allen häv­dar gärna att han gör samma film om och om igen – ett trass­ligt otro­hets­drama till tonerna av jazz­mu­sik på Manhattan. Stig Björkman, som inter­vju­ade New York-regissören flera gånger i sin bok Woody om Allen, beskri­ver hellre hans fil­mer som en egen genre.

– Han vari­e­rar sina berät­tel­ser och gör olika utvik­ningar, men fort­sät­ter ändå nysta på samma tråd. Med udda rela­tio­ner, New York-stämning och intel­lek­tu­ella, neu­ro­tiska per­so­ner har han utveck­lat ett slags eget filmrecept.

Astrid Söderbergh Widding, pro­fes­sor i film­ve­ten­skap vid Stockholms uni­ver­si­tet, anser dock att Allen är mer mångsidig än hans rykte gör gällande:

– Det finns fak­tiskt en väl­dig spänn­vidd i hans fil­mer, allt­i­från lätt komedi över thril­ler till mör­kare kam­mar­spel. Han har också gjort många fil­mer som är pasti­scher på andra regis­sö­rer eller film­sti­lar. Interiors är tyd­ligt påver­kad av Bergman, och Shadows and Fog ser ut som en film från den tyska expres­sio­nis­mens dagar.

Ändå visar en titt på Allens digra cv att vissa ingre­di­en­ser stän­digt åter­kom­mer. Sedan slu­tet av 70-talet har han till och med använt samma typ­snitt i för­tex­terna till mer­par­ten av sina filmer.

Vad är det då som får honom att åter­vända till samma teman, samma musik, samma typ­snitt, samt att gång på gång anlita skå­de­spe­lers­kor som Mia Farrow, Dianne Wiest och Scarlett Johansson? En led­tråd kan fin­nas i hans krav­lösa inställ­ning till filmskapandet.

Woody Allen, som sedan 30 års ålder har snit­tat en lång­film om året, med­ger själv att han inte är någon per­fek­tio­nist, utan främst gör fil­mer för att under­hålla sig själv. I doku­men­tä­ren A life in film säger han:

– Om vi har gjort en tag­ning som bara är hyf­sad, men kloc­kan är sex och jag ska vara på en New York Knicks-match vid sju, då nöjer jag mig all­tid med tag­ningen och går på mat­chen. För mig är film ingen religion.

Det vore bekvämt att för­klara Allens fix­e­ringar med att han bara gör film av sitt eget liv. Han bor själv på Manhattan och spe­lar kla­ri­nett i ett jazz­band. Hans kanske allra tyd­li­gaste sig­num – fil­mer­nas neu­ro­tiske, oftast judiske, grubb­lar­ka­rak­tär – tycks också påminna om regis­sö­rens egen personlighet.

Men Erik Helmerson, film­kri­ti­ker på TT Spektra, köper inte den förklaringen:

– Jag skulle vilja beskriva Woody Allen som fil­mens Tom Waits, en som är helt annorlunda i pri­vat­li­vet. Han har inte tid att vara neu­ro­tisk. Han gör ju film jämt. När vi ser honom ligga på sof­fan hos tera­peu­ten tror jag att han sna­rare går på Rusta och kol­lar efter trädgårdsmöbler.

En sak är det dock tyd­ligt att Allens karak­tä­rer har fått från honom själv: drag­ningen till avse­värt yngre kvin­nor. Sedan tolv år till­baka är regis­sö­ren gift med sin exfrus adop­tiv­dot­ter, den 35 år yngre Soon-Yi Previn, en rela­tion som har kostat honom ton­vis med dålig publicitet.

Att hans fil­mer så ofta beskrivs som gubb­sjuka kan också hänga ihop med att tit­tarna vet vad som har hänt i hans liv, tror fil­m­jour­na­lis­ten Emma Gray Munthe. Trots det tyc­ker hon att kri­ti­ken är befogad.

– När han är som bäst kan han driva med äldre män som dras till yngre kvin­nor. När han är som sämst blir det bara plumpt och pin­samt, exem­pel­vis i Match point där Scarlett Johansson står vid ett ping­is­bord och ska vara jät­te­sexig. Det är en scen som bara fun­ge­rar om man är kåt på henne.

I nya Whatever works syns alla de typiska Allen-elementen. Förutom den äldre man­nen med en knappt myn­dig fru finns här New York-miljöerna, huvud­per­so­nen med döds­ång­est, refe­ren­serna till lit­te­ra­tur och filo­sofi, den väg­le­dande berät­tar­rös­ten, jaz­zen, de inveck­lade otro­hets­af­fä­rerna och män­nen på fiket som berät­tar skrö­nor. Varför god­tar vi som åskå­dare dessa ingre­di­en­ser en fem­tio­elfte gång?

För att det är dem han behärs­kar bäst, säger Emma Gray Munthe.

– Det finns verk­li­gen intel­lek­tu­ella i New York som beter sig pre­cis så där neu­ro­tiskt och bara talar om sig själva. Woody Allen har ett öga för att skildra den typen av män­ni­skor. När han är som bäst blir det både roligt och med ett visst mörker.

Whatever works är den pro­duk­tive fil­ma­rens fyr­tio­första lång­film som regis­sör. I decem­ber fyl­ler han 74 år. Men så länge han brås på sina för­äld­rar lär vi få se många fler fil­mer om neu­ro­ti­ker på Manhattan. Woody Allens pappa blev 100 år gam­mal, hans mamma 95.

FAKTA: FEM STÅENDE ALLEN-INGREDIENSER

Neurotikern

Woody Allens allra vik­ti­gaste varu­märke. Redan som ståupp­ko­mi­ker på 60-talet lan­se­rade han bil­den av sig själv som en osä­ker och sex­fix­e­rad grubb­lare. Sedan dess har lik­nande karak­tä­rer – hypo­kond­riska, neu­ro­tiska, fum­liga, sar­kas­tiska, ofta judiska, ofta för­fat­tare – varit ett stå­ende inslag i hans fil­mer, antingen i skep­nad av honom själv eller tol­kade av andra skå­di­sar. I den bio­ak­tu­ella Whatever works syns Larry David som en vari­ant: den bur­duse misan­tro­pen Boris Yellnikoff.

Förtexterna

Typsnittet Windsor har bli­vit ett lät­ti­den­ti­fi­e­rat kän­ne­tec­ken för Woody Allen-filmer, då det används i för– och efter­tex­terna till näs­tan alla hans rul­lar. Men det är mer än bara själva typ­snit­tet som åter­kom­mer.
Texten är stän­digt vit och bak­grun­den all­tid svart, skå­de­spe­larna pre­sen­te­ras i alfa­be­tisk ord­ning och film­ti­teln står ald­rig med större bok­stä­ver än övrig text. I slu­tet av för­tex­terna syns all­tid den numera väl­be­kanta stro­fen ”Written and Directed by Woody Allen”.

Jazzen

En vik­tig del i Allens uni­ver­sum är de ever­gre­ens som ackom­pan­je­rar histo­ri­erna. Förutom vissa utflyk­ter i klas­sisk musik hand­lar det om väl­kända jazz­num­mer från 30– och 40-talet. Stig Björkman, som har träf­fat regis­sö­ren många gånger, ger en enkel för­kla­ring till det kon­se­kventa musikvalet:

– Jag tror helt enkelt att det är den typ av låtar han gil­lar. Woody Allen är inte spe­ci­ellt intres­se­rad av musik gjord efter 1960.

Otroheten

Otrohetsaffärer är när­mast ett obli­ga­to­rium för Allen. Ofta är en bästa vän eller dess part­ner inblan­dad. En cynisk syn på kär­lek? Snarare klas­sisk, menar film­kri­ti­kern Erik Helmerson:

– Att män­ni­skan är svag, otro­gen och kåt går till­baka till 3 000 år av histo­rie­be­rät­tande. Allen är otro­ligt beläst på den klas­siska tragedin.

New York

Allen åter­vän­der i Whatever works till sin födel­se­plats. Att han så tyd­ligt har kom­mit att för­knip­pas med New York beror på att hans fil­mer inte bara bru­kar utspela sig där, utan dess­utom roman­ti­se­rar över sta­den. Tydligast blir det i 1979 års Manhattan som inleds med repli­ken: ”Kapitel ett. Han äls­kade New York”.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>