I sommar vikarierar jag som nöjeskrönikör i SvD. Följande grubbleri publicerades i dag (och har redan resulterat i ett läsarmail med meningen “ta reda på FAKTA innan du tar skriver på din fula dator om emo och tokio hotel!”):
Jag träffar dem på Glorieta de Insurgentes, Mexico Citys motsvarighet till Plattan. I randiga tröjor, svarta jeans och långa luggar hänger tonåringarna längs cementväggarna. De röker munbloss, tittar ner i marken och berättar motvilligt om hoten de möter. ”Mina föräldrar är jätteoroliga” säger en smal kille i Converseskor.
Våld mot emokids har blivit ett reellt problem i Mexiko. Allt började förra våren, då 800 personer attackerade unga emos i staden Queretaro. Våldsamma slagsmål följde, med skinnskallar på ena sidan och androgyna svartklädda kids på den andra.
Trots det bisarra i fenomenet har emovåldet knappt uppmärksammats i Sverige. Emo är decenniets största musikaliska subkultur, men nämns förhållandevis sällan på kultur– och nöjessidorna. Anledningen är gissningsvis att rockjournalister – jag själv inräknad – finner musiken outhärdlig.
Det är synd. Det finns nämligen mycket intressant att säga om emo.
Emokulturen är globaliserad på ett sätt som punken, synten eller discon aldrig var. Från Malaysia och Japan till Brasilien och Peru sitter hårspraysmissbrukande ynglingar och chattar om handledsskärsåren i senaste Tokio Hotel-videon. Och världen upprörs.
I Ryssland kom i fjol ett lagförslag om att förbjuda ”emoklädsel” i skolor och statliga byggnader. På Malta har lärare fått ut information om hur de känner igen självmordsbenägna emoanhängare. I England ledde ett 13-årigt My Chemical Romance-fans självmord till rubriker som ”Inget barn går säkert från den hotfulla emokulten”.
I svensk debatt anses det inte helt fräscht att skylla mänskliga tragedier på en musikstil. 80-talets debatt om satanistiska hårdrocksorgier har blivit en Youtubeklassiker. Vad motståndet mot emo visar är dock att den sortens retorik knappast är utrotad.
Här och var slår moralpaniken fortfarande till. Ibland får taniga kajalkids ta smällen.
+
Sorry Jens Lekman, men att du fick svininfluensan var i sin absurditet sommarens skojigaste nöjesnyhet.
–
Kaféet tillika kulturinstitutionen Café Edenborg går i graven. Slut på tonfiskmackor, udda fester och impulsköp av snusklitteratur.
Jag bor i Mexiko och sa vitt jag vet sa var det inte skinnskallar utan framförallt punkare som gav sig pa Emos för att de tyckte att Emo-kulturen snott attribut fran deras egen subkultur och försöker lägga monopol pa “känslosam” musik. Sedan tycker jag att “skinnskallar” är ett luddigt begrepp. Läsaren drar ju gärna slutsatsen att det var nynazister det rörde sig om (vilket det väl ända inte var?). Lite slarvig journalistik tycker jag.
Hej!
Blir det mer att läsa om Mexiko från dig? Tycker det är jättekul att läsa om Mexiko speciellt på ett kulturellt plan och ur någon annans perspektiv eftersom jag själv försöker lära mig och skriver lite om det.
Hälsningar,
Marius
Marius: Inte vad jag har planerat, det var en ren semesterresa.
Tore: Drar man verkligen slutsatsen att det är nazister? Det tycker jag känns tveksamt. I ett första utkast till texten stod det för övrigt “skinnskallar och punkare”.
Hur många gånger måste man behöva säga det? Tokio Hotel är inte emo utan Alternative Rock. Emo är en förkortning av Emotional Hardcore och enligt de på http://www.emocore.se (jag lyssnar inte på emo själv) så är Indian Summer, Condorcet och I would set myself on fire for you några emoband. De är verkligen inte ens likt Tokio Hotel och medlemmarna ser inte ut som “emos”, de flesta av deras fans är inte “emo” och är i princip hatade bland iallafall äldre “emos”. Så varför har de fått denna stämpel? Och att skylla den där tjejens självmord på MCR är bara idiotiskt. Jag skulle vilja se var de säger på sina fans att dö. Det var hon som dödade sig själv. MCR råkade bara vara hennes favoritband.
Hrm, jag är halvt jätte pisst och halvt glad.
1. Klädstilen heter FASHIONCORE
2. Musiken har band som Jimmy Eat World o I Hate Myself
3. Det är sant att man blir nedslagen, hatad. Men please, vi har fn valt det. Jag är stolt över min klädstil, jag är fett stolt över den jag är faktiskt!
Dessutom så borde det uppmärksammans att alla “emos” (som egentligen är fashioncores) inte skär sig! >_> Det beror på depression, tro mig…
Jag gjorde det för, pga. depressionen och är nu fashioncore, utan något som helt färskt ärr.
I varje folkgrupp du hittar kan du sannerligen hitta någon som har ärr på armarna, massor.
Jag har sett många fjortisar ha ärr.
Fjortisar är tvärtemot fashioncores.