Sex, droger & rock’n’roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

pbj_press01

Stort repor­tage om tur­né­liv och Peter Bjorn and John för SvD (pub­li­ce­rat igår). Kolla in David Magnussons bil­der här.

När skiv­för­sälj­ningen rasar gör artis­terna allt fler kon­ser­ter. Men tur­néer är ingen guld­gruva och livet på vägarna mindre gla­mou­röst än vad rock­my­ten ­säger. Jag och David Magnusson följde med ban­det Peter Bjorn and John i en mini­buss till Hultsfred.

Det bör­jar avvak­tande. När kloc­kan slår åtta på mor­go­nen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smut­tar på en take away-kaffe. Regnet drop­par på den ljus­blå kava­jen. Han är den ende i ban­det som har dykt upp på utsatt tid.

Med res­väska på hjul och med­havda coc­ker­spa­ni­eln Esther är Peter knap­past arke­ty­pen för en roc­kar­tist på väg ut på turné. Bättre i fas med kli­ché­bil­den är dagens chauf­för, ljud­tek­ni­kern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i häst­svans och ännu längre skägg kom­mer han luf­sande med en cigg i mun­gi­pan. Han leder oss till mini­bus­sen där basis­ten Björn Yttling och trum­mi­sen John Eriksson snart tril­lar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motor­vä­gen. Björn ploc­kar fram ett bär­bart tv-spel och mum­lar på västerbottniska:

–Vet någon om det reg­nar i Hultsfred?

Ingen sva­rar.

–Hoppas det. Jag har mina gum­mi­stöv­lar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indi­e­grupp i mäng­den. Trion bil­da­des 1999 och släppte två album med små­skru­vad gitarr­pop, ”ski­vor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom sing­eln Young folks, som blev en osan­no­lik super­hit och tog Peter Bjorn and John från kom­mu­nala rock­spel­ningar i Borås till stora sce­ner värl­den över. Idag är de ett av lan­dets fli­ti­gast upp­trä­dande pop­band. Under våren har de tur­ne­rat i Europa och USA samt spe­lat på fes­ti­va­ler som Glastonbury och Coachella. Närmast vän­tar sex vec­kors turné som för­band till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egent­li­gen ganska oty­pisk. Förutom att ban­det trängs i en mini­buss istäl­let för en rym­lig ”night­li­ner”, kom­mer de till­baka redan ikväll. Dessutom reser deras tur­né­be­sätt­ning på egen hand från förra vec­kans kon­sert i Frankrike.

Med i bus­sen finns istäl­let Peters flick­vän, hen­nes bror, hun­den Esther och en viss Calle Olsson. Den sist­nämnde, med­lem i norr­ländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i mini­for­mat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skic­kade bara Calle Olsson som ensam med en synth fram­förde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en tim­mes spel­ning, så om vi strun­tar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minu­ter, säger Björn Yttling från bus­sens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tyc­ker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halv­mi­nut. Det roliga är ju att det hål­ler på aningen för länge.

Några tim­mar senare avver­kar John och Peter inter­vju efter inter­vju i leran fram­för Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hit­tar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remix­täv­ling på er hem­sida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frå­gar jag John om det inte blir trött­samt med alla inter­vjuer. Jo, ibland, sva­rar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla stäl­ler samma frå­gor. Men nyli­gen gjorde jag en inter­vju med en ita­li­e­nare som lät som häm­tad ur en Disneyfilm, sedan en med en span­jor som hade jät­te­mörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde eng­elska och sedan en med en finne som pra­tade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan inter­vjuer vara rik­tigt roliga.

Skildringar av musi­kers liv på vägarna foku­se­rar oftast på deka­den­sens heliga tre­e­nig­het – sex, dro­ger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss upp­märk­sam­made bok om Mötley Crüe, beskri­ver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på efter­mid­da­gen i ett hotell­rum, spy och kissa bred­vid sängen, åka till spel­stäl­let, supa, ta kokain, upp­träda, ta mer dro­ger, supa, flyga till nästa stad, gå på stripp­klubb, supa, slå sön­der hotell­rum­met, skjuta heroin, somna.

När Björn berät­tar om Peter Bjorn and Johns tur­né­da­gar låter det lugnare.

–Nightlinern bru­kar komma fram vid elva. Då äter man fru­kost och duschar. Sedan gör vi inter­vjuer i några tim­mar och soundchec­kar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kom­mer det någon skiv­bo­lags­män­ni­ska som vi måste träffa innan vi spe­lar. Sedan har man två tim­mar att göra vad man vill innan bus­sen åker vidare.

Jag påpe­kar beskriv­ning­ens brist på nar­ko­tika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mel­lan att göra inter­vjuer och knarka. Man hin­ner inte både och.

Det bör­jar närma sig kon­sert­dags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stöv­larna och kli­ver i ett par boots. Calle Olsson kom­mer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alko­hol, säger Björn.

–Va?

Calle ser choc­kad ut.

–Den är i logen, en mil­jard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så små­ningom lyc­kas tur­né­ma­na­gern Chris – som lik­som Thomas har häst­svans, skägg och svarta klä­der – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dric­ker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kli­ver Calle upp och spe­lar ett mono­tont elektro­niskt stycke. Publiken ser för­vir­rad ut. Vid sce­nin­gången står de tre band­med­lem­marna: Peter oro­ligt blic­kande in mot sce­nen, John ivrigt små­studsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indi­enör­diga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskå­darna bör­jar undra om de har bli­vit lurade, mar­sche­rar Peter Bjorn and John in. Trion över­rös­tar Calle med ett stö­kigt virr­varr av dis­tade gitar­rer. Under senaste sing­eln It don’t move me får de säll­skap på sce­nen av Marcus Bolgert – en 16-årig göte­bor­gare som med­ver­kar i låtens video. Iklädd färg­glad trä­nings­o­ve­rall gör han Michael Jackson-dans, juc­kar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hop­par Peter ner och sjunger refrängen vid publik­ha­vet. Scenen är dock så hög att han inte kom­mer till­baka upp. Assisterande tur­né­ma­na­gern Fluffy – också han med häst­svans, skägg och svarta klä­der – springer fram och sli­ter upp sångaren.

Efter kon­ser­ten är stäm­ningen bakom sce­nen eufo­risk. Familjemedlemmar ström­mar till och ger gra­tu­la­tions­kra­mar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolt­het. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musi­ker i The Spotlites, mutt­rar att trum­morna inte hördes.

De senaste åren har anta­let spel­ningar och fes­ti­va­ler ökat radi­kalt i Sverige. En indi­ka­tor på hur kraf­tigt utbu­det växer är att den ersätt­ning som Stim får in från live­fram­trä­dan­den närapå har för­dubb­lats – från 28,6 mil­jo­ner till 52,3 mil­jo­ner på fem år.

Även den pågående kon­sert­som­ma­ren är något i rekord­väg – den har kal­lats ”ele­fan­ter­nas som­mar” på grund av alla besök från stjär­nor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots låg­kon­junk­tu­ren sätts nya publik­re­kord på fes­ti­va­ler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsät­ter årets fes­ti­val– och kon­sert­som­mar mel­lan fyra och sex mil­jar­der, enligt beräk­ningar av kul­tu­re­ko­no­men Tobias Nielsén.

Det lig­ger nära till hands att koppla ihop kon­sert­boo­men med raset inom för­sälj­ning av cd-skivor. När lyss­narna lad­dar hem musi­ken gra­tis kan de istäl­let lägga peng­arna på kon­sert­be­sök. Samtidigt behö­ver artis­terna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpe­kar Lars Nylin, chefre­dak­tör för tid­ningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvi­vel om att det enorma utbu­det till stor del beror på att kon­ser­ter har bli­vit en vik­ti­gare intäktskälla för artis­ter. Men det är inte lätt att sor­tera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre fes­ti­va­ler har givet­vis i sig gene­re­rat ett större intresse för att turnera.

Det ökade kon­sert­ut­bu­det har kom­mit att bli ett slag­trä i debat­ten om ille­gal fil­del­ning. De pengar som en artist för­lo­rar på mins­kad skiv­för­sälj­ning kom­pen­se­ras av större tur­néin­täk­ter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lön­sam­he­ten i att tur­nera överskattas.

–Mängder av artis­ter ska dela på en kaka som vis­ser­li­gen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat gene­rellt. Många hyf­sat eta­ble­rade artis­ter tur­ne­rar nog mest för att hålla rul­jang­sen i gång.

En lik­nande ana­lys ger John Eriksson i bus­sen till­baka från Hultsfred:

U2 kanske blir rika på tur­néer, men inte indie­band som vi. Det är som vil­ken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjä­nar du inte så myc­ket, men där­e­mot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frå­gar vil­ken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut baja­ma­jor, häv­dar John.

–Är det möj­ligt att få stanna och bada? avbry­ter Calle.

Stämningen i bus­sen är nu raka mot­sat­sen till tyst­na­den i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra upp­står när en blå Jaguar med regi­stre­rings­skyl­ten ”Ranelid” kör upp fram­för bus­sen på en ben­sin­mack. Peter spe­lar mun­spel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pra­tar om Solstollarna, någon om musik­jour­na­lis­ten ”Tage Strage” och någon om att sälja pel­lets istäl­let för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När med­lem­marna går in på en väg­krog för att köpa var sin pizza – för­u­tom Calle som köper två – pas­sar jag på att besöka toa­let­ten. Tillbaka vid bor­det fin­ner jag mitt anteck­nings­block deko­re­rat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnis­sar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frå­gor. Han tac­kar för säll­ska­pet i bus­sen och säger, kanske lite ursäk­tande, att tur­ne­rande är ett väl­digt kons­tigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med mas­sor av inter­vjuer, radi­o­spel­ningar och nya ansik­ten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lul­lar runt som ett stort barn.

Han bekräf­tar vad John sa kväl­len innan. För Peter Bjorn and John fun­ge­rar tur­néer främst som mark­nads­fö­ring. De tjä­nar bättre på skiv­för­sälj­ning samt, inte minst, på att deras musik används i fil­mer, tv-serier och reklam.

Jag frå­gar vad han tän­ker om fram­ti­den. Skulle han vilja leva som tur­ne­rande artist res­ten av livet?

–Jaa, jag hade egent­li­gen ald­rig hop­pats på det. Jag hade pla­ner på att bli bib­li­o­te­ka­rie, så när fram­gången kom blev det lite av en chock. Men nu bör­jar jag vänja mig och hop­pas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sit­ter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobil­täck­ning. Om två tim­mar fly­ger han till nästa spel­ning, i Portugal.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

0 svar till Sex, droger & rock’n’roll -> intervjuer, pizza & Björn Ranelid

  1. Metalnallen skriver:

    Jag har pre­cis recen­se­rat Tommy Lee´s solo­al­bum, Nikki Sixx´s band Sixx: A.M. och ska snart ge mig på just Mötley Crüe´s senaste alster!

  2. David skriver:

    Detta band lyc­ka­des med det KENT all­tid för­sökt med. Att nå utan­för Sveriges gränser!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>