Porträtt av Rosengård i Fokus

I vec­kans num­mer av Fokus, hös­tens första, har jag skri­vit en lång text om Malmöförorten Rosengård. Dessvärre finns det med­föl­jande foto­re­por­ta­get av Joseph Rodriguez inte på nätet, så jag rekom­men­de­rar starkt inköp av pappersversionen.

fokusrosengard

Mångkulturell smält­de­gel som svart­må­lats i media eller våldspräg­lad stads­del på bristnings­gränsen? Den ame­ri­kanske foto­gra­fen Joseph Rodriguez är känd för sina skild­ringar av gäng­våld i Los Angeles. Nu vän­der han kame­ran mot Rosengård.

»Välkommen to ghet­tot.« När Joseph Rodriguez såg klott­ret på en hus­vägg i Malmö kände han sig näs­tan provocerad.

– Jag ska ta med er till New York eller Los Angeles, så får ni se ett rik­tigt ghetto. Så tänkte jag först. Men på sätt och vis är Rosengård fak­tiskt ett ghetto, även om det är fint där och man ser folk som är ute och går med hun­den. Det är ett men­talt ghetto, a ghetto of the mind.

Den ame­ri­kanske doku­men­tär­fo­to­gra­fen har i sitt senaste pro­jekt por­trät­te­rat Malmöområdet Rosengård, under det mest tur­bu­lenta halv­å­ret i områ­dets historia.

Mitt i den svenska julstres­sen ledde vräk­ningen av en isla­misk för­e­ning från en käl­lar­lo­kal i kvar­te­ret Herrgården till kra­val­ler, elds­vå­dor och sten­kast­ning. Trots att poli­sen vitt­nade om att bråk­ma­karna inte främst var Rosengårdsungdomar, utan huli­ga­ner och auto­noma akti­vis­ter, blev hän­del­serna medi­alt en fråga om miss­lyc­kad integration.

En månad senare pre­sen­te­rade Försvarshögskolans fors­kare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos sin rap­port »Hot mot demo­krati och vär­de­grund – en läges­bild från Malmö«. De beskrev ett Rosengård där radi­ka­li­se­ringen bland mus­li­mer ökar kraf­tigt, isla­mis­ter age­rar åsikts­po­li­ser, unga flic­kor gifts bort mot sin vilja och kvin­nor som ald­rig burit slöja blir tving­ade till det. Rapporten kri­ti­se­ra­des dock av såväl Säpochefen Anders Danielsson som av andra forskare.

Under våren fort­satte oro­lig­he­terna, och brän­derna, i Herrgården. Ofta var var­ken polis eller rädd­nings­tjänst beredda att ingripa. Situationen för­bätt­ra­des knap­past av den video som dök upp i rät­te­gången efter decem­berkra­val­lerna, där polis­män kal­lade ung­do­marna för »apa­jä­vel« och »blattajävlar«.

Samtidigt blev Rosengård före­mål för utländsk upp­märk­sam­het. Den kristna tv-kanalen CBN sände ett långt nyhets­in­slag där sve­ri­ge­de­mo­kra­ter inter­vju­a­des och repor­tern slog fast att »om några decen­nier kom­mer Malmö att ha för­vand­lats till en stad med mus­limsk majo­ri­tet«. I tid­skrif­ten Weekly Standard pub­li­ce­ra­des en arti­kel med rubri­ken »Welcome to Ramallmö«. Även Siv Jensen, ledare för norska Fremskrittspartiet, var­nade för att låta mino­ri­te­ter få för myc­ket infly­tande i sam­häl­let. Då blir det som i Malmö »där sha­ri­a­la­garna full­stän­digt har tagit över«.

Mitt i denna pola­ri­se­ring lever unga Malmöbor som för­sö­ker hitta sin plats i vux­en­värl­den och i det svenska sam­häl­let. Det är om dem Joseph Rodriguez vill berätta.

– Jag är djupt tro­ende mus­lim. Min upp­fost­ran var sträng, men jag fick myc­ket fri­het så länge jag betedde mig ordentligt.

Ibrahim »Ibbe« Smatti lutar sig till­baka i sof­fan och tar ett belå­tet bloss på sin joint. Han är en Malmöfödd 21-åring med alge­riska för­äld­rar och en av huvud­per­so­nerna i Joseph Rodriguez foto­re­por­tage. För till­fäl­let bor han till­sam­mans med sin mamma i Nydala strax syd­väst om Rosengård, eller i »områ­det« som han själv säger.

– Vi kal­lar alla områ­dena till­sam­mans för områ­det, säger han.

Vilka områ­den?

– Hela Rosengård och Fosie.

Ibrahim Smattis liv kret­sar kring dans. Han bör­jade med bre­ak­dance redan som sex­å­ring, del­tar i täv­lingar och har dan­sat i en reklam­film för Sony Ericsson. Men hans stora dröm är att bli skå­de­spe­lare och lika känd som Brad Pitt.

Självsäkert berät­tar han om allt från hur många av hans kom­pi­sar som sit­ter inne till vilka kända rap­pare han har träf­fat. När han bör­jar tala om poli­sen blir rös­ten star­kare och leen­det växer.

– Många av de som kas­tar sten har bli­vit tra­kas­se­rade av poli­sen och vill ge igen. Vakter och poli­ser krän­ker oss hela tiden. Om du kom­mer från Rosengård är du inte väl­kom­men någonstans.

Vad tyc­ker du i så fall om att leva i Sverige?

Ibrahim blir plöts­ligt allvarlig.

– Jag tyc­ker jät­te­myc­ket om Sverige. Det är det bästa land man kan tänka sig. Men det är svårt när så många invand­rare från län­der med myc­ket pro­blem kom­mer till Sverige, som är ett så civi­li­se­rat land utan stora pro­blem. Det blir kul­turkroc­kar till höger och vänster.

Att Rosengård ofta beskrivs som ett pro­blem­om­råde beror främst på fak­to­rer som hög arbets­lös­het, hög andel bidrags­ta­gare, hög kri­mi­na­li­tet och lågt pre­ste­rande sko­le­le­ver. Men fak­tum är att på flera av dessa områ­den för­bätt­ra­des situ­a­tio­nen under 2000-talet. Exempelvis sjönk anta­let anmälda brott, medan ande­len för­värvs­ar­be­tande steg från 31 till 39 procent.

Efter kra­val­lerna i julas har dock kri­mi­na­li­te­ten åter­i­gen vuxit i områ­det. Lågkonjunkturen ska­par fler arbets­lösa, och bland Rosengårdsskolans avgång­se­le­ver var det i år rekordfå – tre av tio – som nådde gymnasiebehörighet.

Lars Birgersson är rek­tor på Rosengårdsskolan. Han kan inte svara på var­för så få ele­ver nådde målen just i år, men beto­nar att det finns orsaker.

– Det hand­lar inte om att våra ele­ver är dum­mare än andra. Vi har ele­ver som läm­nar nian och inte har gått mer än två år i sko­lan under hela sitt liv. Det är inte så att vi på sko­lan slår oss till ro, men vi är sam­ti­digt inte för­vå­nade över resul­ta­ten, säger han.

Enligt Lars Birgersson hand­lar pro­ble­met fram­för allt om begrän­sade språk­kun­ska­per, samt att många ele­ver kom­mer direkt från krig och trau­ma­tiska upp­le­vel­ser. Dessutom upp­le­ver han en hopp­lös­het bland ungdomarna.

– Många av ele­verna har för­äld­rar som inte är ute på arbets­mark­na­den, och de und­rar »hur ska det gå för oss?«. Vårt vik­ti­gaste upp­drag är att för­söka över­vinna den känslan.

Det märks att Lars Birgersson är trött på frå­gor om soci­ala pro­blem på skolan.

– Jag har arbe­tat som rek­tor i fyra olika kom­mu­ner och för mig är det här en helt van­lig skola. Det enda som skil­jer är att ele­verna inte har samma för­ut­sätt­ningar att upp­fylla målen.

Hur ser du på beskriv­ningen från Försvarshögskolans rap­port, att en mus­limsk radi­ka­li­se­ring hotar Rosengård?

– Jag kan inte upp­fatta att den bil­den stäm­mer. Vissa fak­ta­bi­tar i rap­por­ten, som trång­bodd­he­ten och den höga arbets­lös­he­ten, är ganska kor­rekta. Men de slut­sat­ser man har dra­git är abso­lut ingen­ting som jag har märkt av.

En lik­nande fru­stra­tion märks hos Marie Hendra som är verk­sam­hets­chef för Rosengårds före­byg­gande– och fri­tids­verk­sam­het. Hon tyc­ker inte att medie­bil­den av områ­det stäm­mer med verkligheten.

– Visst finns det pro­blem här, men jag kän­ner inte alls igen de pro­por­tio­ner man beskri­ver. Rosengård har bli­vit ett nega­tivt varu­märke. Och trots att män­ni­skorna byts ut suc­ces­sivt så hänger den stäm­peln kvar.

När Rosengård pla­ne­ra­des i slu­tet av 50-talet var det med en vision om att bygga fram­ti­dens sam­hälle. Många Malmöbor bodde under skrala för­hål­lan­den, och lik­som andra stor­ska­liga för­orts­om­rå­den från samma tid var Rosengård tänkt att höja invå­nar­nas boendestandard.

Med start 1962 upp­för­des områ­det på grön­om­rå­dena öster om Möllevången. De moderna lägen­he­terna fyll­des snabbt av lands­bygds­bor och lågin­komst­ta­gare från innersta­den. De inflyt­tade var en homo­gen grupp, näs­tan ute­slu­tande etniska svenskar.

Det dröjde dock inte länge innan områ­dets sta­tus bör­jade sjunka. Avskildheten och den ano­nyma arki­tek­tu­ren gav Rosengård ett rykte som otryggt pro­blem­om­råde för fat­tiga. Redan 1972, samma år som byg­get fär­dig­ställ­des, beskrev fors­karna Carin Flemström och Alf Ronnby områ­det som så ogäst­vän­ligt att inte ens fågelsången nådde fram.

Man talade ännu inte om seg­re­ga­tion, men redan innan Rosengård blev ett invand­ra­r­om­råde hade dess invå­nare ham­nat i ett utan­för­skap. Och detta utan­för­skap skulle bara bli större.

De som hade råd bör­jade flytta ut och ersat­tes i många fall av nyan­lända invand­rare, ett möns­ter som syns än i dag. Rosengård har en omflytt­nings­fre­kvens på tolv pro­cent om året. Med andra ord byts halva befolk­ningen ut vart fjärde år, och det är fram­för allt män­ni­skor med jobb som flyttar.

Värst drab­bat av denna utveck­ling är Herrgården, områ­det där sten­kast­ningen ägde rum i decem­ber. Där är 96 pro­cent av de boende av utländsk här­komst. Bara tre av tjugo har jobb. Polisen upp­skat­tar att mel­lan 7 000 och 8 000 per­so­ner bor i kvar­te­ren som bygg­des för att hysa 2 700 invånare.

Etnologen Per-Markku Ristilammi har beskri­vit Rosengård som ett stig­ma­ti­se­rat område. Den nega­tiva stäm­peln påver­kar invå­nar­nas själv­bild och iden­ti­tet, menar Ristilammi. Skräckbilden av Rosengård blir en själv­upp­fyl­lande pro­fe­tia. »A ghetto of the mind«, som Joseph Rodriguez säger.

Han är oro­lig att Rosengård på sikt ska få kri­mi­nella gäng i stil med de amerikanska.

– Familjerna är trång­bodda, så unga kil­lar för­pas­sas till gatorna. De har ingen­ting att göra, ing­en­stans att ta vägen. På så sätt har Rosengård det per­fekta kli­ma­tet för att värva gängmedlemmar.

Han ser också en risk i att många ung­do­mar anam­mar hip­ho­pat­tri­but som ursprung­li­gen här­stam­mar från gangsterkulturen.

– Många av de här ung­do­marna är själva mörk­hy­ade, många har haft vän­ner som har dött i krig. Därför iden­ti­fi­e­rar de sig med en sorts hip­hop­syn på vad som är coolt. Mångas stora idol är Tupac, den ulti­mata gangstern.

Femton år till­baka var gäng­kri­mi­na­li­tet ett icke­fe­no­men i Sverige. Sedan dess har mäng­der av grup­pe­ringar vuxit fram, med mc-gängen som de mest fram­trä­dande. Efter bom­bat­ten­ta­tet mot åkla­ga­ren Barbro Jönsson i novem­ber 2007 beslu­tade poli­sen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åkla­gar­vä­sen­det om en mobi­li­se­ring mot den orga­ni­se­rade brotts­lig­he­ten. Ändå har gängen bara bli­vit fler.

Ett sym­tom på utveck­lingen är att anta­let anmälda utpress­nings­brott i lan­det har tre­fal­di­gats sedan 1999. Mc-gängen har bör­jat ersät­tas av andra grup­pe­ringar, många bil­dade innan­för murarna på lan­dets fängelser.

Under våren gick poli­sen ut med var­ningar om att två kri­mi­nella gäng har eta­ble­rat sig i Malmö. Det ena kal­lar sig Lions Family, det andra är en lokalav­del­ning av Köpenhamnsligan Black Cobra. Båda grup­perna sägs rekry­tera med­lem­mar i fram­förallt Rosengård. Unga som loc­kas att gå med får utföra syss­lor som att för­vara stöld­gods, göra inbrott eller frakta dro­ger och vapen.

Trots detta vill Michael Storm, till­för­ord­nad när­po­lis­chef i östra Malmö, tona ner bety­del­sen av gängen.

– Ungdomsbrottslighet har länge varit ett pro­blem i Rosengård, fast i form av löst sam­man­satta kon­stel­la­tio­ner. Skillnaden sedan års­skif­tet är att de nu har tyd­liga attri­but och gäng­namn. Nackdelen är att det blir lät­tare att gå med i en kri­mi­nell orga­ni­sa­tion när den kan iden­ti­fie­ras som ett gäng, säger han.

Som ett verk­tyg mot rekry­te­ringen av gäng­med­lem­mar används »Barn i fara-blanketter«. Om en ung per­son ses tala med yrkes­kri­mi­nella, eller påträf­fas nat­te­tid på olämp­liga plat­ser, infor­me­rar poli­sen soci­al­tjäns­ten, som i sin tur tar kon­takt med föräldrarna.

Trots ett stort spar­be­ting har Malmös poli­ti­ker nyli­gen bevil­jat 9,2 mil­jo­ner till olika insat­ser i Herrgården. Pengarna som kal­las »Rosengårdsmiljonerna« ska bland annat bekosta två soci­o­nom­tjäns­ter på Rosengårdsskolan, tre soci­al­sek­re­terar­tjäns­ter och öpp­nan­det av två mötes­plat­ser, det vill säga ett slags fri­tids­går­dar för äldre ungdomar.

Dessutom ska loka­len där decem­berkra­val­lerna inled­des åter tas i bruk. Källaren blir en mötes­plats för vuxna, dit de ska kunna gå för att få infor­ma­tion från och kon­takt med myndigheter.

Marie Hendra på före­byg­gande– och fri­tids­verk­sam­he­ten är tack­sam för bidra­get till verk­sam­he­ten, men poäng­te­rar att sum­man i sam­man­hanget ändå är ganska låg.

– Det hand­lar om nio mil­jo­ner för­de­lat på två år, alltså inte ens en tusen­del av Malmös totala bud­get. Men själv­klart är det jät­te­bra. Nu kan vi erbjuda de lite äldre någon­stans att vara och sam­ti­digt hjälpa dem att söka jobb. Det är ju det alla ung­do­mar efter­frå­gar. Varje dag kom­mer det in fem-sex unga här och vill ha hjälp att skaffa ett jobb.

I bör­jan av maj inledde poli­sen en spe­ci­al­in­sats i Herrgården, där nu uni­for­me­rad polis finns på plats dyg­net runt. Syftet är att dels för­hindra brotts­lig­het, dels sig­na­lera till de boende att man är där för deras skull. Enligt Michael Storm kan lös­ningen bli långvarig.

– Vi kom­mer att fort­sätta i en eller annan form året ut. Dessutom har Herrgården redan valts ut som ett fokus­om­råde för Skånepolisen under 2010, vil­ket bor­gar för en fort­satt sats­ning, säger han.

Och insat­sen har redan mins­kat våld­sam­he­terna. Polisen vågar numera pat­rul­lera mel­lan husen, och bara enstaka gånger sätts con­tain­rar i brand. Det får betrak­tas som ett lugn i fram­tids­sam­häl­let som blev ett lågstatusområde.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>