En dödsbesatt berättare

Jag har tidi­gare gjort mig lus­tig över lik­rikt­ning i SvD och DN:s rap­por­te­ring. Nu är det jag som fal­ler på eget grepp.

Förra vec­kan träf­fade jag Steve Sem-Sandberg för SvD:s räk­ning (arti­kel nedan) och inledde tex­ten med att beskriva ett foto som för­fat­ta­ren visade mig. Samma dag som arti­keln pub­li­ce­ra­des recen­se­rade Per Svensson boken i DN, och inledde med att beskriva exakt samma fotografi.

steve2

Foto: Pieter ten Hoopen

För fyra år sedan blev Steve Sem-Sandberg all­var­ligt sjuk och trodde att hans liv var över. Upplevelsen har svär­tat av sig på nya roma­nen De fat­tiga i Lódź – en ”döds­be­satt” skild­ring av livet i ett av nazis­ter­nas get­ton under Andra världskriget.

Det grov­kor­niga fotot visar en öppen bil omringad av sol­da­ter. Mitt bland uni­for­merna står en åld­ring med ruf­sigt vitt hår och en stor gul stjärna på brös­tet. Underdånigt bugar han sig mot man­nen i fram­sä­tet, SS-chefen Heinrich Himmler.

– En makt­män­ni­ska ut i fing­er­spet­sarna, säger Steve Sem-Sandberg och pekar på datorskärmen.

Han syf­tar inte på Himmler, poli­ti­kern som admi­ni­stre­rade mor­den på mil­jo­ner män­ni­skor, utan på gam­lingen i brun rock. Mordechai Chaim Rumkowski var ”judeäldste”, av nazis­terna utsedd judisk ledare, i den polska sta­den Lódź. Hans roll i depor­te­ring­arna till kon­cent­ra­tions­läg­ren är kon­tro­ver­si­ell och omtvis­tad. Nu står han i cent­rum för kol­lek­tiv­ro­ma­nen De fat­tiga i Lódź.

Steve Sem-Sandbergs berät­tel­ser har på något plan all­tid kret­sat kring män­ni­skors instängd­het, i omstän­dig­he­ter, rela­tio­ner eller rol­ler. I hans nya bok tar dock instängd­he­ten en rent bok­stav­lig skep­nad. Karaktärerna i De fat­tiga i Lódź lever omgär­dade av beva­kade murar, inspär­rade i sta­dens under­di­men­sio­ne­rade judiska getto.

– Jag vet inte var­för jag fasci­ne­ras av den tema­ti­ken, men det åter­kom­mer gång på gång. Det var också det som fick mig att vilja skriva boken, att för­söka åter­skapa den klaust­ro­fo­biska käns­lan av att under så många år leva instängd och inte kunna komma ut, säger han.

Boken är hans mest omfat­tande skriv­pro­jekt någon­sin. Den tog fem år att fär­dig­ställa, fem prö­vande år. Länge brot­ta­des han med oron att han, som sak­nade egna erfa­ren­he­ter och kopp­lingar till Förintelsen, inte skulle kunna ge en sann bild av det han ville beskriva. Sedan kom sjuk­do­men. Ett par år in i arbe­tet slu­tade hans nju­rar att fun­gera och han tving­a­des sjuk­skriva sig. Han trodde att han skulle dö.

– Jag tror att det var då jag fat­tade att boken var vik­tig. Jag bestämde att bara jag blev frisk igen så skulle jag sluta vela och skriva klart boken. Kanske är det också där­för boken har den här döds­be­satt­he­ten. Det var en fråga om liv och död på mer än ett sätt.

Dödsbesatthet ja. De fat­tiga i Lódź är en roman där det bru­tala vål­det beskrivs sak­ligt och pre­cist, där karak­tär efter karak­tär dödas, där varje hop­pets ljus­glimt så små­ningom kvävs i kom­pakt mör­ker. Som läsare bör­jar man fråga sig om inte en endaste tråd i histo­rien kan få sluta i annat än lidande. Steve Sem-Sandberg menar att han ville ge en ärlig åter­giv­ning, i mot­sats till ”pro­du­cent­klippta slut”.

– Ofta är det meningen att man ska iden­ti­fi­era sig med den enda som över­levde. Kanonerna har tyst­nat och man ser honom vandra i sol­ned­gången. Det är en direkt för­lju­gen bild. När det hand­lar om en plats utan utgångar, då tyc­ker inte jag att man som för­fat­tare ska kon­stru­era falska utgångar. Ljuspunkterna i min roman finns istäl­let i rela­tio­nerna mel­lan män­ni­skor. Så gott som alla som levde här dog, men de som dog har också levt, och det är deras liv jag vill skildra.

Som Förintelseberättelse utmär­ker sig De fat­tiga i Lódź genom att för­tryc­ket av judar inte främst sym­bo­li­se­ras av nazis­terna, utan av en av de egna, en jude. Chaim Rumkowski, den vit­hå­rige man­nen på foto­gra­fiet, blev före­mål för såväl dyr­kan som hat och fruk­tan från get­to­in­vå­narna. Utåt sett var han deras enväl­dige ledare. I prak­ti­ken endast en mari­o­nett­docka åt tyskarna.

Rumkowski fram­står i Steve Sem-Sandbergs skild­ring som direkt vid­rig – en pen­na­list som bestraf­far och plå­gar sina under­ord­nade, hjäl­per till att depor­tera sitt folk till Auschwitz, lydigt krä­lar för nazist­sty­ret och för­gri­per sig på sin egen adop­tiv­son. Men för­fat­ta­ren själv ser det inte som ett por­trätt av ren ondska, utan av makt.

– En män­ni­ska som bara kan mak­tens språk, hur ytt­rar sig hans kär­lek till ett barn? Frågan som jag ställde mig, och fort­fa­rande gör, är hur någon är fun­tad som tar så många män­ni­skors liv i sin hand. Det kän­des vik­tigt att inte förse honom med några empa­tiska hand­tag, inte för­söka hjälpa läsa­ren att hitta för­so­nande drag.

Trots den bild por­trät­tet i boken ger, påpe­kar Steve Sem-Sandberg att jude­le­da­ren länge höll många i get­tot vid liv. Rumkowski hade en egen­ar­tad vision: get­tot som arbe­tarstad. Genom att jobba hårt i sina fabri­ker skulle judarna bli oum­bär­liga för tys­karna, menade Rumkowski.

Och stra­te­gin fun­ge­rade, näs­tan. I juni 1944, då get­tot i Warszawa hade kros­sats helt, bodde och arbe­tade fort­fa­rande över 68000 judar i Lódź. I efteror­det till De fat­tiga i Lódź frå­gar sig Steve Sem-Sandberg vad som hade hänt om kri­get skulle ha slu­tat redan då. Kanske hade Chaim Rumkowski inte gått till histo­rien som en feg nazist­kol­la­bo­ra­tör, utan som en hjälte, en befriare.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>