Roligt och gripande i Strageland

Stragebild2Kanske var det tur att Fredrik Strage ställde in sin med­ver­kan i det panel­sam­tal jag idag ledde på Bokmässan. Annars hade jag behövt stå och känna mig gene­rad över denna hyll­ning till bokre­cen­sion, pub­li­ce­rad i går­da­gens Kristianstadsbladet:

Fredrik Strage “Strage Text” (Alfa beta)

I kom­men­ta­ren till den själv­bi­o­gra­fiska novel­len “Nörd” berät­tar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva “nörd­ka­pit­let” i en anto­logi om sko­lan. När han bör­jade bläddra i sina dag­böc­ker kom dock allt till­baka: min­nena av ensam­het, hån­fulla sjät­teklas­sare, fes­ter dit bara de häf­tiga blev bjudna och roll­spels­kväl­lar i famil­jens gillestuga.

Kapitlet om för­fat­ta­rens mel­lan– och hög­sta­di­eår är ett av få avsnitt i arti­kel­sam­lingen “Strage Text” som inte kret­sar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av jour­na­lis­ten och kri­ti­kern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han vär­va­des till redak­tio­nen för musik­tid­ningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trup­perna blev under sina sju år så infly­tel­se­rikt att svensk musik­press fort­fa­rande inte har häm­tat sig. När jag och några vän­ner häromå­ret star­tade tid­ningen Novell var det i viss mån en motre­ak­tion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otro­ligt bra tid­skrift: hög­ljudd, kun­nig, pas­sio­ne­rad och stän­digt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objek­ti­vi­tet blev regel i svensk pop­jour­na­li­stik. Research och sam­man­hang avfär­da­des av en ny gene­ra­tion penn­fäk­tare, som djup­dök i blö­diga utlägg­ningar om hur musi­ken för­änd­rat deras liv.

Själv skrev jag för ett nät­fan­zine som hade den åter­kom­mande rubri­ken “Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skri­ben­ter pre­ste­rade flera sådana tex­ter i vec­kan, och jag minns att jag impo­ne­ra­des. De var bevis­li­gen mer lidel­se­fulla lyss­nare än jag.

Pops upp­gö­relse med den objek­tiva rock­jour­na­li­sti­ken ska­pade ett mons­ter. Trots det är det just kär­le­ken till ämnet, detta när­mast osunda intresse för pop­kul­tur, som impo­ne­rar när man läser Strages sam­lade verk.

Där mer ner­vöst lagda pop­kri­ti­ker hän­fal­ler åt posi­tio­ne­ring och slent­ri­an­hyl­lar dub­s­tep, 2-step, dark­step eller vad årets upp­haus­sande genre råkar heta, tycks han ald­rig dri­vas av annat än den egna pas­sio­nen. Båda föt­terna står sta­digt i Strageland – det paral­lella uni­ver­sum där body­mu­sik, skräck­film och gangs­ter­rap ald­rig för­lo­rar sin dragkraft.

Strage Text” genom­sy­ras av denna posi­tion som fan, nyfi­ken lyss­nare och musik­nörd. Ett gri­pande por­trätt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antro­po­lo­giska ned­slag i Fulkultur-Sverige och en kart­lägg­ning av Darins fan­lit­te­ra­tur. I vissa avsnitt ryms den bästa musik­jour­na­li­stik vi har i Sverige.

I slutän­dan är det dock var­ken en artistin­ter­vju eller kon­ser­tre­cen­sion som drö­jer sig kvar i min­net, utan novel­len om hans egen roll­spe­lande upp­växt. Den träff­säkra och tra­gi­ko­miska novel­len “Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöje­s­jour­na­li­stik. I skild­ringen av sina för­sök att skolka fram­står han rentav som en svensk David Sedaris.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>