Vad är priset för gratis?

Sent omsi­der har min recen­sion av årets två gra­tis­böc­ker pub­li­ce­rats i Kristianstadsbladet:

3367543296_1470ef5247

Foto: Andrew Magill

Chris Anderson ”Free. The future of a radi­cal price” (Hyperion).

Per Strömbäck (red) “Gratis? Om kva­li­tet, pengar och ska­pan­dets vill­kor” (Volante).

När jag nyli­gen blev ombedd att skriva en text om fram­ti­den för musik och film ham­rade jag ivrigt ner en utlägg­ning om mikro­be­tal­ningar och begräns­ning­arna hos Spotify. Först efteråt slog det mig att jag hade anta­git att det skulle handla om finan­sie­ring. Att skriva om hur popu­lär­kul­tu­ren kom­mer att pro­du­ce­ras hade inte ens fal­lit mig in.

Diskussioner som inne­fat­tar inter­net och kul­tur har bli­vit syno­nymt med dis­kus­sio­ner om pengar. Det är affärsmo­del­ler, ska­de­stånd, kopi­e­rings­skydd och ute­blivna intäk­ter. De enorma möj­lig­he­ter som nätet ska­par i form av till­gäng­lig­het och del­ta­gande skyms full­stän­digt av räds­lan att pirat­ko­pi­e­ring ska rui­nera kulturen.

Bland opti­mis­terna i debat­ten har ame­ri­ka­nen Chris Andersson fått ställ­ningen av regel­rätt guru. I boken “The long tail” för­ut­spådde han att eko­no­mins flytt till nätet ska­par större utbud och mindre lik­rikt­ning. Tesen var att digi­ta­li­se­ringen låter en för­säl­jare ha ett oänd­ligt “lager”, vil­ket gör det mer lön­samt att erbjuda många tit­lar än ett fåtal breda. Bestsellern dödförklarades.

När Wired-redaktören föl­jer upp suc­cén med en ny bok, och en ny för­mo­dat revo­lu­tio­ne­rande affärsmo­dell, är över­rask­nings­mo­men­tet mini­malt. Principerna bakom “Free” (inom kort på svenska under titeln “Gratis”) pre­sen­te­ra­des redan förra våren i en arti­kel som Anderson sedan dess har rest värl­den runt och talat om. Med tanke på den has­tig­het med vil­ken teo­rier om web­ben utveck­las känns idéerna näs­tan gamla nu när boken ges ut.

Utgångspunkten för “Free” är att pri­serna på band­bredd, lag­rings­ut­rymme och pro­ces­sor­kraft sjun­ker i så snabb takt att de kan betrak­tas som icke­kost­na­der. Detta, menar Anderson, krä­ver ett nytt tan­ke­sätt. Istället för den mänsk­liga instik­ten att vara spar­sam och effek­tiv bör aktö­rer i en digi­tal värld omfamna över­flö­det. För bild­saj­ten Flickr bety­der det att låta 95 pro­cent av använ­darna nyttja en tjänst utan avgift, eftersom de åter­stå­ende fem pro­cen­ten beta­lar för en lyx­ver­sion. För Google inne­bär det att erbjuda gra­tis­pro­duk­ter för alla tänk­bara behov, så att använ­darna kan utsät­tas för rik­tad reklam.

Det är en max­i­me­ran­dets logik. Om man erbju­der saker gra­tis kan man utan större kost­na­der skapa en platt­form som det i för­läng­ningen går att tjäna pengar på. En stor publik blir vik­ti­gare än en smart intäktsmodell.

Chris Anderson har fått myc­ket kri­tik för sitt reso­ne­mang, som utan tve­kan har luc­kor. När han blan­dar in icke-digitala verk­sam­he­ter, till exem­pel Ryanair, känns argu­men­ta­tio­nen upp­lagd enligt smör­gås­bords­prin­cip. Samtidigt slås jag av hans för­hål­lan­de­vis balan­se­rade ton. De själv­säkra påstå­en­dena finns där, men ställs mot reser­va­tio­ner och pro­blem­be­skriv­ningar. Det är nog mer frukt­bart att se “Free” som en beskriv­ning av besläk­tade ten­den­ser än som en allom­fat­tande pro­fe­tia för nätekonomin.

Icke desto mindre slår Anderson fast att allt som går att digi­ta­li­sera kom­mer att bli gra­tis. För en musi­ker eller för­fat­tare gäl­ler det att omfamna den tan­ken och se sprid­ningen av inspel­ningar och text som mark­nads­fö­ring, väl­digt effek­tiv sådan. Uppmärksamheten får utnytt­jas för att sälja vär­den som inte kan digi­ta­li­se­ras, och som följakt­li­gen blir än mer efter­trak­tade: före­läs­ningar, live­fram­trä­dan­den, sam­lar­ob­jekt.

En annan ny bok bär samma namn som Andersons, fast med ett reser­ve­rande frå­ge­tec­ken. Essäsamlingen “Gratis?” från Volante vill enligt Per Strömbäcks för­ord komma bortom pirat­de­bat­tens skytte­gravs­krig, för att ödmjukt “nyan­sera och dis­ku­tera” fram­ti­dens finan­sie­ring av kultur.

Något Versaillesfördrag är det dock inte tal om. Merparten av skri­ben­terna kan lätt sor­te­ras in i någon av fål­lorna fil­de­lande nätvi­sio­när eller pirat­ha­tande upp­hovs­rättsiv­rare, och de argu­men­te­rar därefter.

Som ofta med anto­lo­gier är nivån ojämn. Jag hade gärna fått till­baka den halv­timme jag lade på Jan Roséns snustorra genom­gång av upp­hovs­rät­tens juri­dik, samma sak med Linda Skugges vilt fäk­tande copy­text för egna bola­get Vulkan.se. Och BWO-sångaren Martin Rolinskis essä, med siff­ror gripna ur luf­ten och svam­mel om att “få fart på svensk kul­tur igen”, är helt enkelt inte initierad.

Men här finns intres­santa tan­kar. Daniel Johansson beskri­ver hur ny tek­nik gör nätets data­flö­den lät­tare att inte­grera, och i för­läng­ningen att tyda. Att det fria utby­tet av filer skulle gå att stoppa är var­ken san­no­likt eller önsk­värt. Men kanske byg­ger kom­mande ersätt­nings­mo­del­ler inte på att stoppa fil­del­ningen, utan på att kart­lägga och inte­grera den i det legala systemet?

Andreas Ekström fruk­tar en fram­tid där publi­ken beta­lar vad den själv öns­kar för ett konst­verk. Det vore ett mece­nat­sy­stem där upp­hovs­män­nen står “med mös­san i hand” och gör slät­stru­ken, följ­sam skit­kul­tur. Ett över­dri­vet skräck­sce­na­rio kan tyc­kas, men berö­rings­punk­ter finns med Chris Andersons beskriv­ning av musik­bran­schens före­gångs­län­der: I Brasilien når ban­den sin publik genom bil­liga kopi­e­rade ski­vor, och gör tur­néer där de säl­jer allt från t-shirts till mat för att tjäna pengar. I Kina står pirat­ko­pi­e­ring för 95 pro­cent av musik­för­sälj­ningen och artis­ter får sina inkoms­ter från spons­ring, reklam eller företagsevents.

Denna oro för kom­mer­si­a­li­se­ring finns intres­sant nog även hos Isobel Hadley-Kamptz, vars stånd­punkt annars är rakt mot­satt till Ekströms. Hadley-Kamptz för­sö­ker ned­mon­tera myten om det enskilda geniet. Nöjesindustrins ben­hårda kamp för upp­hovs­rät­ten kan enligt henne skapa en kul­tur­syn “där endast det som någon äger är något värt”.

Är det alltså så pes­si­mis­tiskt man ska tolka hös­tens gra­tis­böc­ker? Att vem som än vin­ner upp­hovs­rätt­s­kri­get är kom­mer­si­ell skräp­konst att vänta?

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Vad är priset för gratis?

  1. Peter Froberg skriver:

    Det er en fin beskri­velse af de to bøger om emnet. Jeg lagde dog mærke til at du beskri­ver Chris ander­son som en optimist.

    Som jeg ser det hand­ler største­de­len af “Free” om at beskrive ten­den­ser og forklare hvad der sker. Det hand­ler ikke så meget om det er godt eller skidt. Det er kun en lille del af bogen der hand­ler om at denne ten­dens kan udnyt­tes positivt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>