Hatsune Miku är deltagarkultur på riktigt

Nu har mitt och Hannes Isakssons repor­tage från senaste num­ret av Novell pub­li­ce­rats på nätet. Det hand­lar om Hatsune Miku — röst­syn­tes­mjuk­va­ran som har bli­vit en av Japans popu­lä­raste popar­tis­ter. Tanken med tex­ten är att ge en inblick i den skru­vade japanska pop­värl­den, men också att lyfta fram en ovan­ligt väl­ut­veck­lad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju bli­vit ett mode­ord de senaste åren. Med Lawrence LessigsRemix” som bibel har många talat om att inter­net främ­jar sam­ar­bete, demo­kra­ti­se­rar ska­pande och sud­dar ut grän­serna mel­lan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teo­re­tiskt reso­ne­mang än en verk­lig­hets­be­skriv­ning. De kon­kreta exemp­len på den nya del­ta­gar­kul­tu­ren har varit ganska få och ofta stapp­lande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskå­da­ren till konst­när om det enda bevis man kan påvisa är att folk sät­ter egna under­tex­ter till en film om Hitler.

Just där­för tyc­ker jag att Hatsune Miku är så fasci­ne­rande. Det är alltså ett dator­pro­gram, en röst­syn­tes som låter använ­da­ren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta pro­gram har det fötts ett com­mu­nity där tusen­tals fans interagerar.

En ama­tör spe­lar in en Hatsune Miku-låt och läg­ger upp den på nätet. Andra ama­tö­rer dis­ku­te­rar låten och spri­der den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musik­vi­deo. Någon teck­nar ett skivom­slag. Någon skri­ver en novell uti­från låttex­ten. Alltihop sker utan skiv­bo­lags och pro­gram­ut­veck­la­res inblandning.

Det hela blir extra intres­sant av att Hatsune Miku sam­ti­digt gene­re­rar busi­ness. Företaget som äger rät­tig­he­terna till Hatsune Miku låter fan­sen använda nam­net och rös­ten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, action­fi­gu­rer, data­spel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exem­pel jag har sett på hur teo­ri­erna om med­ska­pande och remix­kul­tur omvand­las till prak­tik. Dessutom pre­sen­te­rar det en modell för hur man kan göra affä­rer av del­ta­gan­det: ett bolag ska­par ett verk­tyg som låter ama­tö­rer skapa. Amatörer pro­du­ce­rar mas­sor av inne­håll med hjälp av verk­ty­get. Delar av inne­hål­let är bra och når en publik. Bolaget pro­fi­te­rar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjes­in­du­strin måste mot­ar­beta nätkulturen.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>