Kulturpolitik — nej tack

Bild: Per Egevad.

I vec­kans Fokus skri­ver jag om var­för kul­tur­po­li­ti­ken inte blev en val­fråga den här gången heller:

Politikerna sak­nar visio­ner, och kul­tu­ren har bli­vit ego­is­tisk. Därför bryr sig inte väl­jarna om kulturpolitiken.

Det ver­kade så lovande. Redan hös­ten 2008 dekla­re­rade Mona Sahlin att hon tänkte göra kul­tu­ren till en val­fråga, vil­ket där­ef­ter kom att upp­re­pas som ett mantra av kul­tur­mi­nis­ter­kan­di­da­ten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tyck­tes det fak­tiskt rim­ligt att kul­tu­ren kunde få en bety­dande roll i en valrörelse.

Under sit­tande rege­ring hade kul­tur­sek­torn genom­gått fler och större för­änd­ringar än på länge. Hela kul­tur­po­li­ti­ken hade varit under utred­ning. Dessutom sva­rade en grupp kul­tur­ak­tö­rer med att göra en egen »skuggut­red­ning«. För första gången i Sveriges histo­ria rös­ta­des nya kul­tur­po­li­tiska mål ige­nom utan att riks­da­gen var enig. Två av 2009 års största nyhets­hän­del­ser, Anna Odell-debatten och rät­te­gången mot The Pirate Bay, kret­sade kring kul­tur och dess finan­sie­ring. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före val­da­gen. I tv-rutan utfrå­gas par­ti­le­darna på bästa sänd­nings­tid, men om skat­te­sänk­ningar, pen­sio­nä­rer och bur­kor – inte om kul­tur­po­li­tik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snå­rigt för­sök till val­de­batt. I den övriga dags­pres­sens kul­tur­de­lar redu­ce­ras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri musei­en­tré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kul­tur­po­li­ti­ken? Varför blir den inte en vik­tig valfråga?

– Jag tyc­ker inte att det finns några avgö­rande ide­o­lo­giska skill­na­der mel­lan bloc­kens kul­tur­po­li­tik, säger Anders Frenander, före­stån­dare för Centrum för kul­tur­po­li­tisk forsk­ning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kul­tur­po­li­ti­ken byg­ger på en gam­mal över­ens­kom­melse om vad kul­tur är och vad poli­tik ska göra. Svensk kul­tur­po­li­tik växte fram på 60-talet som ett sätt att mot­verka den kom­mer­si­ella popu­lär­kul­tu­ren. Politikerna ville att med­bor­garna skulle höja sig över den folk­liga arbe­tarun­der­håll­ningen, för att i stäl­let bil­das genom tra­di­tio­nell finkultur.

– Den bor­ger­liga kul­tu­ren var det som alla då upp­fat­tade som kul­tur. Därför blev det vik­tiga att sprida den eta­ble­rade insti­tu­tions­kul­tu­ren till arbe­tarna. Sedan dess har kul­tur­po­li­ti­ken kom­plet­te­rats på olika sätt, men något fun­da­men­talt alter­na­tiv har det ald­rig fun­nits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna man­dat­pe­ri­o­den väckte Kulturutredningen häf­tig debatt, men resul­te­rade i slutän­dan främst i orga­ni­sa­to­riska för­änd­ringar. Ett antal upp­märk­sam­made frå­gor – avskaf­fande av fri entré på stat­liga museer, sats­ningar på ent­re­pre­nör­skap, ett kul­tur­tid­skrifts­stöd som inte längre ges till sam­hälls­ma­ga­sin – fick vissa debat­tö­rer att tala om ett system­skifte. Men hand­lade skif­tet om fak­tisk poli­tik, eller om reto­rik och symbolfrågor?

När de röd­gröna pre­sen­te­rar sin stora kul­tur­sats­ning inför valet är huvud­num­ret inte någon upp­gö­relse med de senaste fyra årens poli­tik, utan ett löfte om att öka kul­tur­bud­ge­ten med en mil­jard. Mer pengar till kul­tu­ren, fast till pre­cis samma kultur.

Både de röd­gröna och alli­an­sen vill behålla Kulturutredningens port­följ­mo­dell, pri­o­ri­tera kul­tur i sko­lan, göra om den stat­liga inkomst­ga­ran­tin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, till­gäng­lig­göra muse­er­nas sam­lingar, satsa på läs­främ­jande och nå ett nytt fil­mav­tal. Jämfört med andra poli­tik­om­rå­den är skill­na­derna mel­lan bloc­ken påtag­ligt små. Ingen före­slår en stäng­ning av Operan eller kul­tur­bi­drag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konst­när­lig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts myc­ket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hop­pa­des hon på en ide­o­lo­gi­se­ring av den kul­tur­po­li­tiska debat­ten. Nu kon­sta­te­rar hon att den ald­rig kom.

– Det kanske var en utopi. I grun­den tyc­ker jag att kul­tur­po­li­tik är en djupt ide­o­lo­gisk fråga, men idag blir poli­ti­ken mind­re och mindre ide­o­lo­gisk, säger hon.

Problemet är inte att det sak­nas radi­kala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att lands­ting­ens kul­tur­sats­ningar borde stop­pas. Landstingen ska lägga peng­arna på sjuk­vård, menade de, inte på att »sub­ven­tio­nera vux­nas fri­tids­in­tres­sen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kul­tur­mi­nis­terns för­slag att sänka reklam­skat­ten, lekte med tan­ken att helt för­bjuda reklam.

Den sor­tens fria dis­kus­sio­ner förs dock inte bland eta­ble­rade kul­tur­po­li­ti­ker, menar Tobias Harding, kul­tur­fors­kare och tidi­gare sek­re­te­rare i Kulturutredningen:

– Respekten för insti­tu­tio­nerna är väl­digt stor. De poli­ti­ker som är intres­se­rade av kul­tur­po­li­tik stöd­jer i stora drag den poli­tik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stöd­jer den, de hål­ler på med annat, säger han.

Och hål­ler på med annat är trots allt vad de flesta av våra folk­valda gör. I själva ver­ket är det tvek­samt om det finns något direkt kul­tur­in­tresse hos politikerkåren.

I den upp­märk­sam­made boken »Folkvald kul­tur«, som kom i fjol, fick riks­dags­le­da­mö­terna redo­göra för sina största kul­turupp­le­vel­ser. Listorna domi­ne­ra­des av breda stor­säl­jare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gil­lar dagis­pop är väl doku­men­te­rat – i Nöjesguiden sam­man­fat­tade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en mor­gon­soffa blev ombedd att nämna några sam­tida kvinn­liga konst­nä­rer sva­rade hon, efter lång tve­kan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är över­ty­gad om att oin­tres­set påver­kar kul­tur­po­li­ti­kens ställning:

– Många poli­ti­ker ver­kar se kul­tur enbart som under­håll­ning och för­strö­else, inte som en källa till djup kun­skap. Då blir det lätt att de stäl­ler kul­tu­ren mot vår­den och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exem­pel på poli­ti­ker som attac­ke­rar den pro­fes­sio­nella kul­tu­ren, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verk­lig­he­tens folk till folk­par­tis­ten Mathias Sundins kam­panj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folk­par­tist, Christer Nylander, kon­sta­te­rade i som­ras på sin blogg: »Det finns i svensk poli­tik en oro för att upp­fat­tas som kul­tu­rellt intres­se­rad, kun­nig och engagerad.«

Är poli­ti­ker rädda för att asso­cie­ras med den så kal­lade kul­tu­re­li­ten? Kan det i så fall vara för­kla­ringen till att kul­tur­po­li­ti­ken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grund­läg­gande problem?

Somma­ren 2009 skrev kul­tura­na­ly­ti­kern Tobias Nielsén ett sorg­set blog­gin­lägg med rubri­ken »Nu slu­tar jag med kul­tur­po­li­tik«. Ett drygt år senare har han bac­kat från löf­tet, men kän­ner fort­fa­rande fru­stra­tion över kulturpolitiken:

– Precis som utbild­nings­po­li­ti­ken enga­ge­rar många fler än lärare och rek­to­rer så borde kul­tur­po­li­ti­ken enga­gera alla som berörs av kul­tur. Men medan kul­tu­ren är något som berör och är levande, så står kul­tur­po­li­ti­ken när­mast för mot­sat­sen, struk­tur och stil­le­stånd. Den präglas av för­valt­ning, säger han.

Tobias Nielsén räk­nar upp ett antal pro­blem med kul­tur­po­li­ti­ken: den foku­se­rar bara på den egna sek­torn, vil­ket gör att den inte enga­ge­rar väl­jarna. Den sak­nar djärva stånd­punk­ter och präglas sna­rare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kul­tur­ak­tö­rer foku­se­rar på hur de själva gyn­nas av poli­ti­ken, i stäl­let för att se den ur ett större per­spek­tiv. Det ger en kvav debatt­miljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dess­utom svag. Tobias Harding påpe­kar att många frå­gor som rör kul­tur avgörs inom helt andra poli­tik­om­rå­den. Kulturen utgör bara en dryg pro­cent av stats­bud­ge­ten och som kul­tur­mi­nis­ter slåss man lika myc­ket mot finans­mi­nis­tern som mot oppo­si­tio­nen. Han tror att fram­ti­dens vik­ti­gaste kul­tur­frå­gor kom­mer att lösas utan­för kulturpolitiken:

– När det dyker upp debat­ter som rör konst och är radi­kala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konst­verk, då blir de ändå inte kul­tur­po­li­tiska frå­gor. Kulturens för­ut­sätt­ningar har för­änd­rats genom inter­net, glo­ba­li­se­ring och migra­tion. Trots det ser kul­tur­po­li­ti­ken lika­dan ut.

Finns det då något alter­na­tiv, eller är kul­tu­ren dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radi­kala stånd­punk­ter skulle kunna väcka liv i dis­kus­sio­nen. Tobias Nielsén ser en möj­lig­het i en annan het fråga: dis­kus­sio­nen om upp­hovs­rätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väc­ker en rad kul­tur­po­li­tiska frå­gor. Ska man verk­li­gen foku­sera på till­gäng­lig­het, när vi i dag inte lider brist på vare sig inne­håll eller kul­tur­ak­tö­rer? Ska sam­ska­pande över nätet få bidrag, pre­cis som stu­die­cirk­lar? Är kul­tur­po­li­ti­ken främst till för de pro­fes­sio­nella, publi­ken eller ama­tö­rerna? Att ta tag i det hade kun­nat vara en rik­tig räk­macka in i debat­tens cent­rum. Men ingen ledande kul­tur­po­li­ti­ker har tagit den möj­lig­he­ten, säger han.

När Tobias Harding får frå­gan om kul­tur­po­li­ti­ken skulle kunna enga­gera fler, då sva­rar han att det inte ser ut så, men tilläg­ger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begrän­sade bety­delse i val­rö­rel­sen behö­ver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givet­vis att det är svå­rare för kul­tur­sek­torn att få mer pengar. Men den kon­sen­sus vi har inom kul­tur­po­li­ti­ken gör också att det blir rela­tivt lite poli­tisk styr­ning. Vi vill ju inte ha ett sam­hälle där poli­ti­kerna styr kulturen.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar till Kulturpolitik — nej tack

  1. Pingback: Färgfabriken, bokrecension och sopor « Adam Svanell

  2. kjell skriver:

    Hej Adam ‚läste “Kulturpolitik-nej tack” Bra skri­vet, jag vill focu­sera på själva “konst­närs­rol­len”, den har mar­gi­na­li­se­rats de senaste 30 åren , kul­tur­ar­be­tarna har tagit mer plats o pengar.
    “Konstnärsrollen” har också tri­vi­a­li­se­rats och rela­ti­vi­se­rats. Idag är Konstnären endast ett stö­rande moment i debat­ten (se M L de Geer i SvD). Jag tar sikte på slut­styc­ket ang digi­ta­li­se­ringen och URL. De rik­tigt kränkta och tram­pade , är ju idag de “konst­nä­rer” inom den tri­vi­ala under­håll­nings­in­du­strin, där finns focu­set idag, genom de av PR byråer star­tade sam­fund, “kul­tur­ska­parna”, “kul­tur för alla” och “musiks­ve­rige”, de har grun­dats på upp­drag av IFPI, STIM och SKAP. Även om KRO, BUS och FST finns med blir de bara en slags giss­lan och bräck­järn in i fin­kul­tu­ren för upp­hov­rättsiv­rarna. Dessa intres­sen­ter vän­der sig mot poli­ti­kerna och jour­na­lis­terna inte till en all­män­het, med­bor­gar­per­spek­ti­vet är del­vis utra­de­rat. Tobias Nielsén har helt rätt, där kom­mer den största kam­pen att stå de när­maste åren. Jag tror inte att de kom­mer att gynna Konstnärerna. “URL har ald­rig och kom­mer hel­ler ald­rig att bli ett inci­ta­ment för konst­när­ligt skapande”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>