Död debatt intressantare än någonsin

I dag inled­des det andra kapit­let i sagan om rät­te­gången mot The Pirate Bay. Med anled­ning av detta pub­li­ce­rar Expressen Kultur min recen­sion av anto­lo­gin Efter The Pirate Bay (se nedan). Originalversionen av tex­ten skrevs för några vec­kor sedan, och jag får för mig att den kän­des mer aktu­ell då. Delar av det jag beskri­ver har redan hun­nit sägas, av andra.

Slutpoängen i recen­sio­nen är att nät­po­li­tik hand­lar om myc­ket mer än den upp­hovs­rätts– och ersätt­nings­dis­kus­sion som åtminstone den poli­tiska debat­ten har snöat in på. Pelle Snickars vida­re­ut­veck­lar samma tanke när han på SvD Brännpunkt efter­ly­ser en över­gri­pande, pro­gres­siv “digi­tal­po­li­tik”. I en annan av dagens mest läsvärda tex­ter kon­kre­ti­se­rar Axel Andén på vil­ket sätt det fria inter­net just nu hotas.

Jonas Andersson & Pelle Snickars (red): Efter The Pirate Bay (Kungliga Biblioteket).

Titeln på Pelle Snickars och Jonas Anderssons anto­logi om nät­po­li­tik väc­ker frå­gor. Efter The Pirate Bay?

Den ökända webb­plat­sen finns ju kvar. Sett till besö­ka­ran­tal är den rentav större än någon­sin. Inte hel­ler rätts­pro­ces­sen mot grun­darna är ett avslu­tat kapi­tel, utan tas i dag upp i Svea Hovrätt.

Om man betrak­tar The Pirate Bay som en sym­bol, sna­rare än en verk­sam­het, blir titeln rim­li­gare. Sajten har omstruk­tu­re­rats och drivs inte längre av den trio som har bli­vit dess ansik­ten utåt. Efter de cir­kusar­tade för­sälj­nings­för­sö­ken förra som­ma­ren var det svårt att fort­sätta se dem som rebel­ler i front­lin­jen. Fildelningstjänsten som hade tvingat upp digi­ta­li­se­ring och upp­hovs­rätt på den poli­tiska agen­dan, tap­pade sitt sym­bol­värde. Så sett till debat­tens inne­håll befin­ner vi oss fak­tiskt i epo­ken efter The Pirate Bay.

Snickars och Johanssons bok är i sig talande för hur fil­del­nings­dis­kus­sio­nerna har utveck­lats. Ordkriget mel­lan affärsju­ris­ter och fin­niga Jolt cola-drickare har däm­pats till ett efter­tänk­samt sam­tal i uni­ver­si­te­tens beiga korridorer.

Om debat­ten tidi­gare led av en brist på nyan­ser är pro­ble­met nu sna­rare det mot­satta. Efter The Pirate Bay blir bit­vis näs­tan för torr i sin aka­de­miska snusförnuftighet.

Att 16 av bokens 17 skri­ben­ter är män kan inte sägas vara annat än pin­samt. Här bjuds dock en mängd klara tan­kar kring vad som har hänt sedan rät­te­gången och vad vi kan lära oss av det. Det är iro­niskt nog nu när fil­del­nings­de­bat­ten är ”död” som den bör­jar bli intres­sant på riktigt.

De bästa tex­terna nyan­se­rar uttja­tade san­ningar. Nina Wormbs bemö­ter beskriv­ningen av tek­nik­ut­veck­lingen som en ohejd­bar natur­kraft, och visar att Moores lag inte är en egent­lig lag utan en tes som för­verk­li­gas genom män­ni­skors tro på den­samma. Lars Ilshammar ana­ly­se­rar den svenska kom­bi­na­tio­nen av indi­vi­du­a­lism och kol­lek­tivt tän­kande, och kom­pli­ce­rar den gängse bil­den av att det var IT-satsningar som gjorde oss till ett piratland.

Glädjande nog tar flera av skri­ben­terna ett ide­o­lo­giskt grepp på frå­gorna. Redaktörerna själva efter­ly­ser en över­gri­pande digi­tal poli­tik. Rasmus Fleischer beskri­ver syr­ligt hur pirat­de­bat­ten redu­ce­ra­des till en fråga om affärsmo­del­ler, främst mani­fe­ste­rat i det eviga hän­vi­san­det till Spotify: ”Företaget fick gene­rös gra­tis­re­klam i par­ti­le­dar­de­bat­ter och press­med­de­lan­den, vilka ham­rade in bud­ska­pet att dess affärsmo­dell var lös­ningen på den eviga frå­gan: Hur ska artis­terna få betalt?”

Som om det vore nät­po­li­ti­kens enda frågeställning.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>