Arkitektur som helar

Bättre sent än ald­rig, eller? I hel­gen till­de­la­des Zaha Hadid årets Stirlingpris. Det påminde mig om att jag inte har lagt upp en text som jag skrev för RUM i våras, om förra årets Stirlingpris-vinnare:

“Helande arki­tek­tur” har bli­vit ett begrepp. När nya sjuk­hus byggs pri­o­ri­te­ras pati­entupp­le­velse fram­för funk­tion. Årets Stirlingpris gick till en färg­glad can­cerkli­nik med tak­te­rass, eld­stä­der och små träd­går­dar. Men kan bygg­na­der verk­li­gen bota sjukdomar?

Carolina Wallin var fyra år gam­mal första gången hon blev inlagd på Huddinge sjuk­hus. Sedan dess har hon till­bringat i snitt två måna­der om året i vård­ko­los­sen söder om Stockholm.

– Känslan där är en bland­ning av kaos och att tiden står still, det är fruk­tans­värt depri­me­rande. När man lig­ger i sin säng har man utsikt över den grå­das­kiga fasa­den. Det är mörkt, gol­ven är blod­röda och kons­ten på väg­garna är sug­gestiv och svår. Det känns som att ingen har tänkt på att loka­lerna kan vara vik­tiga, säger hon.

Carolina har cys­tisk fibros, en sjuk­dom som stör funk­tio­nen i krop­pens slem­bildande kört­lar. I dag är hon 25 år och har vant sig vid att bo på sjuk­hus i peri­o­der. Ändå bävar hon fort­fa­rande inför varje resa till 70-talsbygget i Huddinge.

En som­mar blev Carolina akut dålig när hon var i famil­jens som­mar­hus på Gotland. Hon fick åka till Visby lasa­rett, där hon möt­tes av en helt annan miljö — stora föns­ter, klara fär­ger, havs­ut­sikt. Numera hop­pas hon näs­tan att sjuk­hus­vis­tel­serna ska infalla på Gotland.

– Allt var så fint och har­mo­niskt. Det kän­des inte alls lika job­bigt att bli inlagd där, säger Carolina.

Hur kan en bygg­nad vara så avgö­rande för hur man upp­le­ver sitt möte med vården?

Huddinge sjuk­hus invig­des 1972. Med sin stor­lek och lik­for­mig­het är det ett typex­em­pel på 60– och 70-talets sjuk­hus­byg­gande, präg­lat av samma visio­ner som Miljonprogrammet. Funktionalitet var led­or­det, betong materialet.

Visby lasa­rett stod fär­digt 1999. Den utta­lade visio­nen var att bygga pati­ent­vän­ligt, att skapa lugna och väl­kom­nande mil­jöer. Efter inspi­ra­tion från den antro­po­so­fiska vår­den inred­des lasa­ret­tet i fär­ger som ansågs behag­liga — milda toner av lila och turkos.

Idéerna ankny­ter till så kal­lad evi­dens­ba­se­rad design, där beto­ningen lig­ger på mil­jöns bety­delse för häl­san. Under de två gångna årtion­dena har forsk­ning hit­tat sam­band mel­lan hur snabbt pati­en­ter åter­häm­tar sig och vilka omgiv­ningar de vår­das i. Kan arki­tek­tur göra män­ni­skor friska?

– Den kan stödja dem i att bli det. Det finns myc­ket forsk­ning som visar att den fysiska mil­jön påver­kar läkan­det av både psy­kiska och kropps­liga sjuk­do­mar, säger Peter Fröst, adjun­ge­rad pro­fes­sor i vård­bygg­nad vid Chalmers.

I ett ame­ri­kanskt för­sök fick två pati­ent­grup­per genomgå samma ope­ra­tion, men gavs rum med föns­ter mot antingen en skogs­dunge eller en tegel­vägg. Gruppen med naturut­sikt utveck­lade färre kom­pli­ka­tio­ner, bad om mindre smärt­s­mil­lande och kunde skri­vas ut tidigare.

I ett annat expe­ri­ment fäs­tes först ett ljud­för­stär­kande under­tak, sedan ett ljud­däm­pande under­tak, på kar­di­o­lo­giska kli­ni­ken på Huddinge sjuk­hus. Under den andra peri­o­den, då ljud­ni­vån var avse­värt lägre, upp­gav paten­ti­erna att de blev bättre omhän­der­tagna. Antalet åter­in­lägg­ningar mins­kade med mer än hälften.

Redan på 1860-talet note­rade Florence Nightingale att bra sjuk­vård gör föga nytta om pati­en­ten inte får lugn och ro. Ändå har sjuk­husar­ki­tek­tur tra­di­tio­nellt foku­se­rat mer på logistik än god vård­miljö. Nu hål­ler det på att ändras.

I okto­ber dela­des årets Stirlingpris ut i London. Vinnare blev Rogers Stirk Harbour + Partners, som fick det pre­stige­fyllda arki­tek­tur­pri­set för sitt arbete med Maggie’s Centre i Hammersmith.

Maggie’s Centre är en mot­tag­ning dit can­cer­sjuka kan komma för stöd och infor­ma­tion. Namnet syf­tar på Margaret Jencks, en träd­gårds­de­sig­ner som dog av bröst­can­cer. Under sjuk­doms­ti­den bekla­gade hon sig för sin man Charles över att sjuk­hu­sen var kalla och oper­son­liga. I dag dri­ver Charles Jencks sex Maggie’s Centre.

En av grund­bul­tarna i kon­cep­tet är att genom kva­li­tets­ar­ki­tek­tur skapa en trygg miljö. Tidigare mot­tag­ningar har ritats av bland andra Frank Gheary och Zaha Hadid. I Hammersmith för­sökte Rogers Stirk Harbour + Partners skapa en omgiv­ning där män­ni­skor skulle våga öppna sig, berät­tar arki­tek­ten William Wimshurst:

– Vi ville att cent­ret skulle kän­nas ofar­ligt, mänsk­ligt och inte som en institution.

Resultatet: ett två­vå­nings­hus med svä­vande tak, ljust trä och röda ytter­väg­gar. Från en terass kan man se ut över London, genom tak­föns­ter ström­mar sol­ljus och i de små träd­går­darna finns många hörn dit man kan gå undan och vara i fred. För att und­vika sjuk­husat­mo­sfär har huset dess­utom ingen skyltning.

– I grund och bot­ten hand­lar det om stärka pati­en­terna. På sjuk­hus får de träffa någon som sit­ter bakom ett skriv­bord, ger dem fruk­tans­värda nyhe­ter och sedan läm­nar dem i en kor­ri­dor. Vi för­sö­ker jämna ut spel­pla­nen, säger William Wimshurst.

Egentligen är många av prin­ci­perna bakom “helande arki­tek­tur” själv­klara. När Peter Fröst tar exem­pel på tillämp­ningen hand­lar näs­tan allt om prak­tiska frågor.

– Patienters stress­nivå kan mins­kas genom att redu­cera bul­ler eller genom att ge dem egna rum. Tillgång till dags­ljus är vik­tigt. När det gäl­ler smitt­sprid­ning kan det gälla en sådan sak som var hand­fa­ten pla­ce­ras, säger han.

Alan Dilani, arki­tekt och fors­kare vid International Academy for Design & Health, menar dock att även själva upp­le­vel­sen av design och arki­tek­tur påver­kar hälsan:

– De sti­muli vi får i rela­tion till fysiska mil­jöer påver­kar våra käns­lor, och käns­lor är en cen­tral del av vår hälsa. När vi ser arki­tek­tur som präglas av färg, form och kre­a­ti­vi­tet blir vi avslapp­nade. Om vi bara ser raka lin­jer blir vi inte sti­mu­le­rade alls.

Enligt Alan Dilani påver­kas män­ni­skor posi­tivt av orga­niska for­mer. Han kal­lar funkis för en “destruk­tiv och bru­tal skola” som inte attra­he­rar hjär­nan. Liknande idéer har uttryckts av konst­närs– och arki­tekt­duon Arakawa och Madeline Gins. Deras lägen­hets­kom­plex i Tokyo, döpt till Reverse Destiny Lofts eftersom det påstås för­länga livet för de boende, är ett virr­varr av kvadra­ter och cylind­rar i regn­bå­gens alla färger.

Men vill vi verk­li­gen ha stä­der där varenda kvar­ter ser ut som Hundertwasserhaus?

– Varför inte? Av så unika bygg­na­der kan man inte und­vika att bli påver­kad, säger Alan Dilani.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>