Kanonfrågans bruna arv

I vec­kans num­mer av Fokus skri­ver jag om den svenska kanon­de­bat­ten och dess anor från såväl ame­ri­kansk aka­demi som euro­pe­isk kulturprotektionism:

Sverigedemokraternas idéer om en svensk kul­tur­ka­non upp­rör. Men de lig­ger när­mare den euro­pe­iska debat­ten än man vill tro.

Säg k-ordet och Kultursverige bör­jar mullra.

När sve­ri­ge­de­mo­kra­terna nu sit­ter med en utslags­röst i kul­turut­skot­tet und­rar många hur kul­tur­po­li­ti­ken kom­mer att påver­kas. Lokala sd-företrädare blir till all­mänt åtlöje på Youtube när de stam­mande för­kla­rar att mång­fal­den hotar forn­min­nen och julaf­ton. Men i par­ti­led­ningen finns en fak­tisk vision. Den sta­vas k-a-n-o-n.

Genast för­flyt­tas vi fyra år till­baka i tiden.

I juli 2006 skrev folk­par­tis­ten Cecilia Wikström en debattar­ti­kel där hon för­kla­rade vilka pro­blem hon såg inom sko­lan och integ­ra­tio­nen. En svag ställ­ning för lit­te­ra­tu­ren och bris­tande svenska­kun­ska­per bland ele­verna ska­par seg­re­ga­tion, menade Wikström. Hennes för­slag till åtgärd: inrätta en svensk lit­te­ra­tur­ka­non med tit­lar som Vilhelm Mobergs utvand­rarsvit och Bellmans epistlar.

Frågan blev den som­ma­rens föl­je­tong på kul­tur­si­dorna. Diverse debat­tö­rer avfär­dade för­sla­get som eli­tis­tiskt, anti­de­mo­kra­tiskt, hete­ro­nor­ma­tivt och rasis­tiskt. Längst i sin kri­tik gick för­fat­ta­ren och lit­te­ra­turkri­ti­kern Stefan Jonsson, som skrev att Wikströms vision om »ett folk som har ett gemen­samt mål« ekade från tali­ba­ner och röda khme­rer. Inte kons­tigt att det kräv­des ett parti med röt­ter i nyna­zism för att våga ta upp frå­gan igen.

Sverigedemokraterna vill inrätta en gene­rell kul­tur­ka­non – en för­teck­ning över vik­tiga svenska verk inom exem­pel­vis lit­te­ra­tur, musik, arki­tek­tur och konst­hant­verk. Reaktionerna lik­nar dem för fyra år sedan. I Dala-Demokraten talar Ulf Lundén om en tota­li­tär syn på kul­tur. Expressens kul­tur­chef Karin Olsson spe­ku­le­rar i att par­ti­ets kanon skulle top­pas av Clas Ohlson-katalogen.

Det kan verka lite märk­ligt. Vid en första anblick tycks för­sla­get oförarg­ligt, rentav som en detalj­fråga av prak­tisk natur: att upp­rätta en lista över kul­tu­rens klas­si­ker. Varför är det så upprörande?

Kanonbegreppet har en lång historia.

»Hey hey, ho ho, Western cul­ture has got to go!«

Stanford University, 1988. Under led­ning av pas­torn och akti­vis­ten Jesse Jackson har en folk­massa sam­lats i pro­test mot att uni­ver­si­tet ger en obli­ga­to­risk kurs i väs­ter­ländsk kul­tur. Studenterna vill att den ersätts av en kurs där även andra kul­tu­rer ges utrymme. De skan­de­rar: Ut med den väs­ter­ländska hegemonin!

Demonstrationen är kul­men på en debatt så hätsk och utdra­gen att den har bli­vit känd som The Canon Wars, kanonkrigen.

Att sam­man­ställa lis­tor över ett folks vik­ti­gaste skrif­ter är en uråld­rig mänsk­lig tra­di­tion, sådana för­teck­ningar har spå­rats till­baka ända till Mesopotamien. Ändå kan man ana pro­ble­men redan i över­sätt­ningen av det gre­kiska ordet kanon: mått­stock, lin­jal, rät­te­snöre. En kanon befäs­ter nor­mer, age­rar före­bild och stäl­ler upp exempel.

Kanonkrigen i USA utlös­tes av en bok av en okänd Chicagoprofessor. Allan Blooms »The Closing of the American Mind« gavs ut 1987 och blev en ovän­tad succé. Trots att den främst behand­lade interna ange­lä­gen­he­ter på uni­ver­si­te­ten sål­des den i över en mil­jon exem­plar och top­pade New York Times best­sel­ler­lista i ett halvår.

I boken gick Bloom till strids mot såväl tidens intel­lek­tu­ella stag­na­tion som den otäcka rock­mu­si­ken, vil­ken han påstod för­störde ungas fan­tasi. Huvudkritiken rik­ta­des dock mot den rela­ti­vism som han ansåg hade för­dum­mat de ame­ri­kanska uni­ver­si­te­ten. Sedan 60-talet, menade Bloom, hade under­vis­ning­ens kva­li­tets­strä­van ersatts av en vilja att plocka poli­tiska poäng i anti­ra­sis­mens, anti­sex­ismens och anti­e­li­tis­mens namn.

Allan Bloom argu­men­te­rade för vik­ten av en kanon över vik­tig lit­te­ra­tur. Denna lista skulle fun­gera som en start på alla uni­ver­si­tets­stu­dier, en bild­nings­in­tro­duk­tion som varje stu­dent måste ta sig igenom.

»The Closing of the American Mind« väckte lika myc­ket avsky som entu­si­asm. Med sitt kano­nar­gu­ment ska­kade den också liv i en kon­flikt som hade legat och pyrt: mel­lan de aka­de­mi­ker som tyckte att uni­ver­si­tets­lit­te­ra­tu­ren borde foku­sera på ansedda klas­si­ker och de som ville inklu­dera fler verk av kvin­nor och mino­ri­tets­för­fat­tare. Under åren som följde skrevs en mängd böc­ker för eller emot en tra­di­tio­nell väs­ter­ländsk kanon. En annan Bloom, lit­te­ra­turkri­ti­kern Harold Bloom, defi­ni­e­rade till och med ett för­slag bestå­ende av 26 för­fat­tare, från Shakespeare och Dante till Ibsen och Tolstoj.

I efter­hand får kri­ti­kerna sägas ha vun­nit stri­den. Kursen i Stanford byt­tes ut, och uni­ver­si­te­tens läs­lis­tor har grad­vis uppdaterats.

I Europa där­e­mot, är kanon­frå­gan fort­fa­rande aktuell.

Den första svenska kanon­de­bat­ten i modern tid blos­sade upp 1978. Under rubri­ken »Litterära klas­si­ker – kom­mer vi att ha några sådana år 2000?« gick Gunnar Tideström i tid­skrif­ten Artes till attack mot skolväsendet.

Den svenska sko­lan hade haft en rigid, om än out­ta­lad, lit­te­rär kanon sedan 1800-talets mitt. Som lit­te­ra­tur­fors­ka­ren Lars Brink har kon­sta­te­rat i en avhand­ling så kan man slå upp vil­ken lär­o­bok i svenska som helst från tidigt 1900-tal och mötas av samma för­fat­tar­namn: Stiernhielm, Lucidor, Tegnér, Atterbom. Under efter­krigs­ti­den hade dock denna kanon ifrå­ga­satts. I stäl­let för att bli påtving­ade svår­till­gäng­liga klas­si­ker upp­ma­na­des ele­verna allt­mer att söka egna läsupplevelser.

I Artes upp­rör­des Gunnar Tideström av vad han såg som histo­ri­e­lös­het. Han fick gehör från en rad debat­tö­rer. I ett av många inlägg skrev Kurt Johannesson: »Om lit­te­ra­tu­ren skall bli en del av det offent­liga sam­ta­let, måste vi också få läro­pla­ner som erkän­ner bety­del­sen av dessa kun­ska­per och garan­te­rar en viss enhetlighet.«

Artes-debatten hand­lade i grund och bot­ten om samma kon­flikt som kanon­kri­gen. Det var inte bara en enkel fråga om eli­tism kontra val­fri­het, utan en del i en av huma­nis­mens stora skil­je­lin­jer de senaste 50 åren.

Den ena sidan i denna kon­flikt ser en väs­ter­ländsk kanon som ett makt­in­stru­ment. De menar att kva­li­tets­be­grep­pet är kodat uti­från mal­len DVEM: döda vita euro­pe­iska män. Den andra sidan anser att post­mo­der­nis­men har sud­dat ut skill­na­den mel­lan skräp– och hög­kul­tur. Enligt dem har kva­li­tet, skön­het och bild­ning bytts mot en iden­ti­fi­ka­tions­kult där alla söker en egen kul­tur att spegla sig i.

Det är en beto­ning på antingen makt eller este­tiska vär­den. »Tout est poli­ti­que« kontra »l’art pour l’art«.

Ändå beror kanon­frå­gans ladd­ning inte bara på att den berör smak och auk­to­ri­tet. För att ana var­för folk­par­ti­ets och sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas för­slag har väckt kon­tro­vers får man blicka dit par­ti­erna san­no­likt själva har sneg­lat: på smör­re­brö­dets och Muhammedkarikatyrens för­lo­vade land.

Det var många som höjde på ögon­bry­nen när Danmarks kul­tur­mi­nis­ter Brian Mikkelsen 2004 till­satte kom­mit­téer för att ta fram en natio­nell kul­tur­ka­non. Tilltaget var ganska unikt. Att utfärda stat­liga lis­tor över rekom­men­de­rad kul­tur hade tidi­gare oftast asso­ci­e­rats med Sovjetunionen.

En av alla kri­ti­ker var Lars von Trier, som i en fil­mad pro­test klippte bort de vita delarna ur en dansk flagga. Resultatet: en hel­röd fana tänkt att föra tan­karna till tota­li­tära stater.

Men Brian Mikkelsen fram­här­dade. Han menade att en kanon behöv­des för att värna dansk kul­tur i en tid då natio­nal­sta­ten är pressad.

Danmark är inte ensamt i Europa om ambi­tio­nen att skydda sin egen kul­tur. Frankrike har sedan länge reg­ler för hur stor andel av låtarna i radio som måste sjungas på franska. I Tyskland talar man om leit­kul­tur – den vär­de­rings­grund som sägs göra tys­karna till tyskar.

Här hemma blev kul­tur­arv ett eta­ble­rat begrepp först i och med glo­ba­li­se­ringen. I 1994 års stat­liga kul­turut­red­ning moti­ve­ra­des kul­tur­arvs­sats­ning­arna med att vi måste vara tryggt för­ank­rade i vår egen kultur.

Brian Mikkelsens reto­rik är grövre. I en inter­vju med en dansk tid­ning uttryckte han för­hopp­ningen att Danmarks kul­tur­ka­non skulle bli ett vapen i kam­pen mot islams »medel­tida nor­mer och ode­mo­kra­tiska tankegångar«.

I det lju­set fram­står en kul­tur­ka­non som ett djupt natio­na­lis­tiskt, rentav rasis­tiskt, pro­jekt. Varför över­hu­vud­ta­get göra ett urval på natio­nella grun­der? Folkpartiets Christer Nylander säger till Svenska Dagbladet att en kanon kan fun­gera som en refe­rens för vad man bör veta om sitt land: »Annars ris­ke­rar vi att gå vilse.«

Bör vi alltså frukta en svensk kul­tur­ka­non, dof­tande av pro­tek­tio­nism och natio­nal­ro­man­tik? Sannolikt inte.

En kanon i en annan bemär­kelse – en orga­niskt fram­vuxen kon­sen­sus kring vilka verk inom en konstart som är bety­del­se­fulla – kom­mer all­tid att fin­nas. Att kul­tur­mi­nis­ter Lena Adelsohn-Liljeroth lan­se­rar en stat­ligt auk­to­ri­se­rad lista tycks mer avläg­set. Frågan är vad en sådan ens skulle få för betydelse.

Danmarks kul­tur­ka­non blev ald­rig den natio­nal­ro­man­tiska hyll­ning som Brian Mikkelsen hade tänkt sig. Efter att kom­mit­té­erna kom­pro­mis­sat fär­digt hade urva­let bred­dats så myc­ket att lis­tan till och med inne­fat­tade en Kalle Anka-serie teck­nad i Danmark. Bland de 108 ver­ken fanns också Lars von Triers oan­stän­diga »Idioterna«, samt en pjäs som avfär­dade hela nationsbegreppet.

Den hand­fasta pro­duk­ten – en inbun­den bibba i 175 000 exem­plar – fick Dagens Nyheters Maria Schottenius att asso­ci­era till de böc­ker som Svenska Institutet ger ut för att mark­nads­föra Sverige. Så slu­tade det natio­na­lis­tiska pro­jek­tet: som en oförarg­lig reklamkampanj.

Om det finns något rik­tigt obe­hag­ligt i den sve­ri­ge­de­mo­kra­tiska kul­tur­po­li­ti­ken är det inte kanonidén, utan par­ti­ets andra käpp­häst: att kul­tur som får stöd ska vara posi­tiv, inte pro­vo­ka­tiv. Det är å andra sidan en kul­tur­re­vo­lu­tion som inte ens dans­karna har lyc­kats med.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>