Reportage om “bingohallsdöden” i SvD

Här, lite för­se­nat: mitt repor­tage om bingo­hal­lar­nas tynande till­varo. Texten pub­li­ce­ra­des i Svenska Dagbladet härom vec­kan. Tyvärr har SvD.se inte lagt upp en enda av Magnus Hjalmarsson Neidemans bil­der från våra besök i hal­len på S:t Eriksgatan.

Bingon är en värld av entu­si­as­ter och skam­käns­lor. Men hal­larna blir bara färre, och spe­let som blev en svensk folk­rö­relse ris­ke­rar att dö ut. Följ med till en bingo­hall vid Fridhemsplan.

Det är knäpp­tyst kring bor­den. Elsa Björk, 86 år, rör han­den blixt­snabbt över sina tio bingobric­kor. På någon sekund scan­nar hon av alli­hop och mar­ke­rar rätt num­mer med en tuschpenna.

77, sjua, sjua, säger den uttrycks­lösa rös­ten i högtalarna.

Elsa Björk ringar in två 77:or.

Det är lunch­tid i bingo­hal­len på S:t Eriksgatan i Stockholm. Ett 15-tal äldre kvin­nor sit­ter utspridda på ovan­vå­ningen, ingen vid samma bord som någon annan.

Två gånger har det bli­vit bingo redan. Spelet är inne på sin tredje omgång, där det gäl­ler att kryssa i en hel bricka. Det är nu man vin­ner de större belop­pen. Elsa Björks bric­kor är fulla av rosa­lila ringar.

– Femma, en enkel femma.

Elsa ringar in en femma. Plötsligt är hon bara ett num­mer ifrån en full bricka.

– Nu du, säger hon tyst.

Om bara talet 80 kom­mer, så…

82, åtta, tvåa.

”Pling.”

Tystnaden bryts av ett besvi­ket mum­lande från olika håll. Elsa Björk läg­ger ifrån sig tuschpennan.

– Man får tacka gud att man kom nära i alla fall, säger hon och ler.

I mer än 40 år har hon regel­bun­det besökt Stockholms bingo­hal­lar. Nu är de utrotningshotade.

Det finns drygt 90 bingo­hal­lar i Sverige, men varje år stänger ett antal på grund av bris­tande lön­sam­het. Sedan 2000 har bran­schens omsätt­ning sjun­kit från 1,9 mil­jar­der om året till 1,3 miljarder.

– Vi käm­par på, det är det enda vi kan göra. Hittills i år har vi har tap­pat fem hal­lar, säger Lars Elwin, ord­fö­rande i bingo­ar­ran­gö­rer­nas orga­ni­sa­tion Svebico.

Det hit­tills mest ambi­tiösa för­sö­ket att locka ny publik var Svenska Spels sats­ning Bingo Live. För några år sedan köpte det stat­liga spel­bo­la­get upp och reno­ve­rade en rad bingo­hal­lar. Projektet blev en kost­sam flopp och slu­tade med att Svenska Spel sålde till­baka lokalerna.

Hallen på S:t Eriksgatan, en av dem som moder­ni­se­ra­des, känns idag ganska långt från de lys­rör, rök­moln och mur­riga hel­täck­nings­mat­tor som utgör myt­bil­den av en bingo­hall. Snarare påmin­ner den om en fin­lands­färja modell nyare.

Spelet pågår sam­ti­digt i sju hal­lar. Besökarna täv­lar inte bara mot varandra, utan också mot spe­lare i bland annat Högdalen, Sundbyberg och Västerås. De rul­lande kulorna har ersatts av en digi­tal slump­ge­ne­ra­tor. När någon får bingo kon­trol­le­rar per­so­na­len bric­kan med en streckkodsläsare.

– Det är inte lika roligt som det var förr, men jag är ändå här näs­tan varje dag. Sedan min man dog för sju år sedan är det bara bingo som gäl­ler, säger Elsa Björk.

Hon gör svår­tydda anteck­ningar i kan­ten av sin bricka. När hon bör­jade spela bingo, 1970, var en stor del av nöjet att tri­um­fe­rande få hojta ”bingo!”. Numera ska man istäl­let trycka på en ring­klocka i mit­ten av bordet.

– Men jag bru­kar ropa i alla fall, säger Elsa Björk.

Liksom många feno­men har bingon sitt ursprung i Europa, men blev stor i USA och expor­te­ra­des till­baka. Liksom många kända upp­fin­nare var ”bingons fader” Edwin S Lowe inte hel­ler den som fak­tiskt hit­tade på spe­let, utan den som gjorde det berömt.

Lowe var en miss­lyc­kad lek­saks­fab­ri­kant som under en affärs­resa stan­nade vid ett tivoli i Georgia. I ett tält såg han en hän­förd folk­massa spela ett spel där tor­kade bönor pla­ce­ra­des på trä­bi­tar med rut­möns­ter och siff­ror. Mannen som ropade ut siff­rorna hade stu­lit idén från ett tyskt lot­to­spel och döpt om det till ”beano”. Edwin S Lowe stal den vidare.

När han satte upp sin första beano­kväll hemma i New York blev en kvinna så exal­te­rad när hon vann att hon inte kom ihåg vad spe­let hette och ropade ”bingo”. Ett ännu bättre namn, tänkte Lowe.

Detta var 1929, bara någon månad efter kra­schen på Wall Street. I ett USA märkt av fat­tig­dom och kros­sade dröm­mar blev bingon en efter­läng­tad var­dags­flykt. På fem år gick Lowes före­tag från två anställda till ett tusen­tal, som slet för att hålla jämn takt med efter­frå­gan på bingobrickor.

Till Sverige kom bingon 1961. Fotbollsklubben Gunnarstorps IF i Skåne var först med att anordna bingo­kväl­lar. Snart lag­stif­ta­des om att till­stånd kräv­des för bingo­spel, och att intäk­terna måste skän­kas till idrottsföreningar.

”I bingo­hal­len finns ingen kläd­kod, och ingen dömer en uti­från ens eko­no­miska sta­tus” konsta­re­rar en kvinna i John Jeffcoats doku­men­tär­film Bingo!. Och kanske pas­sade det ogla­mou­rösa spe­let extra bra i soci­al­de­mo­kra­tins Sverige. Bingohallen var en pre­stige­lös plats. Att spela var bil­ligt. Det krävde inga för­kun­ska­per. Kopplingen till för­e­nings­li­vet gav dess­utom svensk bingo en mindre sol­kig fram­to­ning än i många andra länder.

Mot slu­tet av 60-talet anord­na­des bingo regel­bun­det på ett 500-tal plat­ser i Sverige. I tid­skrif­ten Ord&Bild skild­rade en för­bryl­lad Thomas Tidholm det nya folk­nö­jet genom ett refe­rat av en kväll i små­ländska Braås:

Då och då föll en kula ut ur hju­let och rul­lade i en liten ränna ner i spel­le­da­rens hand, och han läste upp num­ret i en mik­ro­fon. De som hade num­ret på sina spel­pla­ner tog då upp en liten bricka av genom­skin­lig grön plast och lade över num­ret. Detta var vad som hände. Det var spe­let, hela meningen.

Längst in i hör­net av bingo­hal­len på S:t Eriksgatan sit­ter Viola, som inte vill säga sitt efter­namn. Hon sit­ter all­tid på samma stol och kom­mer tidigt för att vara säker på att ingen ska ta den. Nästan alla spe­lare har en favo­rit­plats, berät­tar hon.

– I hal­len där jag spe­lade förut hände det att en kvinna tog min plats. Hon bru­kade springa in och ta den innan jag hann fram, säger Viola och ska­kar på huvudet.

Vid bor­den syns inte längre bara äldre kvin­nor, utan också män och yngre spe­lare, kring 50 år. På bor­den fram­för sig har de flesta tusch­pen­nor och tejprul­lar. Tejpen används till att fästa bric­korna vid bor­det, en säkerhetsåtgärd.

Jag frå­gar Viola vad tjus­ningen med bingo är.

– Det är skönt att ha någon­stans att gå, det bety­der myc­ket. Vad ska man annars göra? Sitta hemma ensam?

Många av dem jag pra­tar med säger att de går hit för att komma ut och träffa folk. Samtidigt är det slå­ende hur säl­lan besö­karna pra­tar med varandra. När jag för­sö­ker ställa frå­gor under spe­lets gång får jag arga blic­kar från bor­den runtomkring.

I rök­bå­set en trappa ner träf­far jag en kvinna som talar desto mer.

– Vi spe­lare är tokiga som sit­ter här och spe­lar. Förr kunde man vinna myc­ket pengar. Det bru­kade vara full­pac­kat. Vi fikade och pra­tade, hade jät­tetrev­ligt. Nu har alla trå­kigt. Titta på dem!

Hon pekar ut mot de ensamma gestal­terna vid bor­den. Men när jag frå­gar kvin­nan om hen­nes namn, då blir hon reserverad.

– Jag skäms inte för att jag spe­lar bingo. Men gå ut med det i tid­ningen? Nej, det vill jag inte. Jag har en dot­ter som är chef. Och min man…

Det är gott om saker som bingo­spe­larna inte vill berätta. Vad de heter, hur myc­ket pengar de spe­lar för, hur ofta de är här. Nästan ingen stäl­ler upp på bild. En kvinna häv­dar bestämt att hon ald­rig spe­lar bingo, utan bara pas­se­rade förbi och råkade köpa en bricka. Till och med en av de anställda ber om att inte få sitt efter­namn utskri­vet i tidningen.

Det är lite fult med bingo. Åtminstone tycks de som går hit tro det.

Bingo räk­nas – till­sam­mans med bland annat spel­au­to­ma­ter, inter­net­po­ker och trav – till de spel där ris­ken för bero­ende är rela­tivt hög. Det råder ingen tve­kan om att vissa spen­de­rar enorma sum­mor i hal­len. I foa­jén träf­far jag en man som häv­dar att han har spe­lat bort 400 000 kro­nor. En kvinna berät­tar att hon pre­cis ska flytta från Stockholm. Hon måste bort från bingon, annars skulle hon göra av med hela sin pen­sion här.

Men det är inte hela för­kla­ringen till bingons låga sta­tus. Det säger Per Binde, docent i soci­a­lan­tro­po­logi vid Göteborgs uni­ver­si­tet, som fors­kar kring spel om pengar.

– Dels fanns det tidi­gare en ten­dens att se all form av spel som något mora­liskt tvi­vel­ak­tigt. Dels har det fun­nits ett extra soci­alt stigma just kring bingo. Man har sett ner på bingon för att den inte krä­ver skick­lig­het. Nidbilden har varit att det är ett hjärn­dött spel för tan­ter och outbildade.

Lars Elwin minns hur det var80-talet, när han bör­jade jobba med bingo.

– Om folk såg en bekant i bingo­hal­len så vände de och gick ut igen. Många ville inte att någon skulle veta att de spe­lade. Så är det inte längre, säger han.

Lars Elwin menar att attiy­den till bingon har för­änd­rats rejält. Ändå väd­jar bingo­halls­che­fen på S:t Eriksgatan, Carina Berggren, till mig att jag skriva ”något posi­tivt om bingo för en gångs skull”. Flera gånger påpe­kar hon att inga besö­kare får synas på bild, inte ens i bak­grun­den, om de inte har gett sitt uttryck­liga tillstånd.

– Bingo är en egen liten värld. Om man inte är en del av den så vet man ingen­ting, säger hon där hon står i kas­san och säl­jer brickor.

Själv kom Carina Berggren in i bingo­värl­den när hon som 13-åring tog ett extra­jobb i en hall. Hon blev kvar. Idag beskri­ver hon sitt arbete som ett kall, och låter upp­rik­tig när hon säger att det är fan­tas­tiskt roligt, varje dag.

Entusiasmen är hon inte ensam om. Lars Elwin kal­lar bingo för ”det mest spän­nande spel man upp­leva”. Många jag träf­far i hal­len beskri­ver begeist­rat det pirr de får i magen när de bara är ett num­mer från bingo. Elsa Björk säger att hon rabb­lar num­mer i huvu­det när hon är nära en vinst, så upp­spelt blir hon.

I bingo­hal­lens rök­bås träf­far jag en man som avfär­dar bingo som ”mest för frun­tim­mer”. Sedan tilläg­ger han:

– Men visst fan är det spännande.

Nu ris­ke­rar bingo­hal­larna att snart vara historia.

Rökförbudet var det första hårda sla­get. Enligt Lars Elwin tap­pade hal­larna 30 pro­cent av sina besö­kare över en natt när det inför­des 2005. Sedan kom nätbingon.

Bingosajterna har pop­pat upp som svam­par de senaste åren. Genom att erbjuda chatt­ka­na­ler har de lyc­kats imi­tera hal­lens kom­bi­na­tion av spän­ning och umgänge.

Bingohallarna – som kom i en tid då spel om pengar i prin­cip betydde pen­ning­lot­te­rier eller Stryktipset – kon­kur­re­rar idag med ett gigan­tiskt spel­ut­bud. Dessutom måste de enligt lag ha bingon som sin huvud­in­komst­källa. Om bingogäs­terna blir färre måste spel­au­to­ma­terna också bli färre, och hal­lar­nas intäk­ter krym­per ytterligare.

Lars Elwin säger att han tror att utveck­lingen hål­ler på att vända, men när jag frå­gar vad som pekar på det har han inget rik­tigt svar. När jag ber Carina Berggren om en fram­tids­pro­gnos låter hon mest sorgsen.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Vi tes­tar nya grepp, men det blir bara färre och färre som spe­lar. Mina barn­barn lär inte gå till en bingo­hall. Jag tror att bingo i den här for­men kom­mer att dö ut. Jag hop­pas bara att det inte hän­der under min livs­tid, säger hon.

På ovan­vå­ningen är ett spel snart över. En tjej i fop­pa­toff­lor går runt och säl­jer nya brickor.

50, femma, nolla, säger rös­ten i högtalarna.

Viola sit­ter kvar i sitt hörn. Hon har spe­lat i två tim­mar utan att vinna. Nu är hon ett enda kryss från bingo. Full bricka. Om det bara kunde bli 88.

88, åtta, åtta.

Direkt har Viola han­den på klockan.

”Pling.”

– Där blev det ett litet bidrag, ler hon försiktigt.

Det har bli­vit efter­mid­dag. Vid bor­det bred­vid ploc­kar Elsa Björk bort tejpen från ännu en för­lo­rad bricka. Viola reser sig och tar rol­la­torn för att hämta ut 295 kronor.

Foto: Lisa Yarost.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>