Hollywood bygger världar

I dagens SvD har jag inter­vjuat två ame­ri­kanska film­tän­kare – Ted Hope och Henry Jenkins – om trans­me­di­alt berät­tande. Utgångspunkten för arti­keln är Tron Legacy, som har biopre­miär på fredag:

Tron Legacy är julens stor­film. Men för att få hela sto­ryn måste man också ta del av ­dator­spel, serie­böc­ker och nät­kam­pan­jer. Det kal­las trans­me­di­alt berät­tande och utmå­las som Hollywoods fram­tid: att skapa värl­dar, inte historier.

Tonen på Flynnlives.com andas rättshaverism:

”Vi är inte galna, vi är inte besatta, vi är inte dårar. Vi har bara följt fak­tan dit den har lett oss. Och fak­tan säger att Kevin Flynn lever.”

Sajten pro­pa­ge­rar för att it-snillet Kevin Flynn, som 1989 för­svann under oklara omstän­dig­he­ter, är vid liv och att hans arbets­gi­vare Encom inter­na­tional döl­jer upp­gif­ter om för­svin­nan­det. Här kan man läsa på om detal­jerna i fal­let, dis­ku­tera med andra som insett ”san­ningen”, höra ljud­klipp från Flynns fram­trä­dan­den och se ins­kan­nade press­klipp där han beskrivs som en lika vik­tig visio­när som Steve Jobs och Bill Gates.

Den lite för proff­siga webb­de­sig­nen är det enda som skvall­rar om att Flynn Lives inte är en äkta släk­ting till de kon­spi­ra­to­riska blog­gar där det avslö­jas att Elvis lever, att Obama är en utomjording eller att judarna lig­ger bakom växthuseffekten.

Kevin Flynn lever inte. Han har ald­rig levt, annat än i Jeff Bridges gestalt. I fil­men Tron spe­lade en rela­tivt okänd Bridges hac­ka­ren som ham­nar inuti ett dator­sy­stem och ställs inför det ond­ske­fulla Master con­trol program.

Nu ingår Flynn lives i Disneys ”trans­me­di­ala” kam­panj kring upp­föl­ja­ren Tron legacy. Fejksajten ingår i ett så kal­lat ARG, alter­na­tive rea­lity game. Spelet lan­se­ra­des förra som­ma­ren. Deltagarna har fått lösa gåtor, knäcka koder, hacka Encoms intra­nät och spela dator­spel där vins­ten var en för­hand­s­titt på klipp från Tron legacy. I april hölls en fej­kad Encom-presskonferens där skå­de­spe­la­ren Bruce Boxleitner upp­trädde som sin karak­tär Alan Bradley. Scenen stor­ma­des av Flynn lives-anhängare.

Transmedialt berät­tande har bli­vit hela Hollywoods favo­ritut­tryck. I kort­het inne­bär det att man berät­tar en histo­ria på flera medie­platt­for­mar sam­ti­digt. Begreppet eta­ble­ra­des 2003 i en essä av Henry Jenkins, film– och kom­mu­ni­ka­tions­fors­kare på University of Southern Californa. Sedan dess har den glad­lynte Jenkins bli­vit guru inom ämnet. Med sitt grå­vita skägg lik­nar han en kor­tare och run­dare Obi-Wan Kenobi.

– Transmedialt berät­tande krä­ver ett lager­tän­kande kring histo­rier. Inom varje verk måste det fort­fa­rande fin­nas en story som är till­räck­lig för att till­freds­ställa även den som bara tar del av det ver­ket. Men trans­me­di­ala tillägg kan skapa fler lager i berät­tel­sen, ge bak­grund, foku­sera på andra karak­tä­rer eller utforska fler aspek­ter av värl­den, säger han.

Henry Jenkins menar att under­håll­nings­in­du­strins fokus hål­ler på att för­skju­tas, från att berätta lin­jära histo­rier till att skapa uni­ver­sum som kan utfors­kas i såväl fil­mer, böc­ker och serier som soci­ala medier, data­spel och installationer.

Trenden kan spå­ras till medi­e­ut­veck­lingen. Kanalerna blir fler och fler, vil­ket för ett film­bo­lag inne­bär såväl ökad kon­kur­rens som nya möj­lig­he­ter. Precis som skiv­bran­schen nu teck­nar så kal­lade 360-gradersavtal, där ett bolag skö­ter alla en artists affä­rer, vill film­bran­schen skapa trogna fans som kon­su­me­rar inne­håll genom många olika plattformar.

Tanken att pre­sen­tera en berät­telse i flera konst­for­mer är inte ny. För mer än 100 år sedan skild­rade L Frank Baum sitt sago­land Oz i såväl bok­form som teck­nad serie och musi­kal. På 70-talet ska­pade George Lucas Stjänornas krig, en värld som har utfors­kats i oänd­liga for­mer. Lucasfilm påstås ha en anställd som bara ansva­rar för att alla histo­rier stäm­mer överens.

Det som har hänt nu är att Hollywood tän­ker i flera kana­ler redan från start. I stäl­let för att först spela in en film och lagom till lan­se­ring utveckla kring­pro­duk­ter inleds allt fler pro­duk­tio­ner med att man tar fram en ”bibel”: ett per­son­gal­leri och en histo­ria som alla verk ska utgå ifrån.

– Vad trans­me­dial under­håll­ning gör är att för­vandla ett eko­no­miskt impe­ra­tiv till en konst­när­lig möj­lig­het. Idén kom­mer ursprung­li­gen från film­bo­la­gens mark­nads­av­del­ningar. Men några av under­håll­nings­bran­schens mest kre­a­tiva talanger har loc­kats av kon­cep­tet. De vill göra det trans­me­di­ala till mer än bara mark­nads­fö­ring, säger Henry Jenkins.

Under 00-talets första år loc­ka­des bio­be­sö­kare värl­den över av två tri­lo­gier – Sagan om ringen och Matrix – båda präg­lade av fran­chi­se­tän­kande. Det var dock den sist­nämnda som gick längst i använ­dan­det av olika kana­ler. För att för­stå alla aspek­ter av de två senare Matrixfilmerna behövde tit­ta­ren ha spe­lat Matrixspelen, läst Matrixserierna och sett de teck­nade Matrixkortfilmerna. Enligt Henry Jenkins var det rentav där­för fil­merna inte fick spe­ci­ellt bra kri­tik. Recensenterna bedömde dem som van­liga lång­fil­mer, inte som pus­sel­bi­tar i ett trans­me­di­alt universum.

Efter Matrix har näs­tan alla större inter­na­tio­nella bio­suc­céer – Avatar, The Dark knight, Pirates of the Caribbean – haft en trans­me­dial inram­ning. Likaså böc­kerna och fil­merna om Harry Potter, som är unika i det att för­fat­ta­ren J K Rowling inte hind­rar, utan tvärtom upp­munt­rar, läsar­nas egen kre­a­ti­vi­tet. Fansen skri­ver berät­tel­ser, teck­nar serier och till och med spe­lar in låtar i den egen­ar­tade gen­ren ”wizard rock”, vil­ket bara har gjort Harry Potter ännu större.

Förra som­ma­ren pro­kla­me­rade nöjes­tid­ningen Variety att det trans­me­di­ala berät­tan­det är bran­schens fram­tid. I år inklu­de­rade fil­m­or­ga­ni­sa­tio­nen Producers guild of America ”trans­me­dial pro­du­cent” på lis­tan över eta­ble­rade yrkestitlar.

Bland dessa trans­me­di­ala fran­chi­ser är Tron legacy en udda fågel. Den utgår näm­li­gen från en film som inte var spe­ci­ellt popu­lär ens när den kom.

Science fiction-äventyret Tron, i regi av Steven Lisberger, hade pre­miär som­ma­ren 1982. Storyn inleds med att Kevin Flynn bry­ter sig in i dator­sy­ste­met på sin före detta arbets­plats Encom, för att bevisa att han är hjär­nan bakom före­ta­gets data­spels­suc­céer. Men Encoms dator, styrd av det makt­galna Master con­trol pro­gram, digi­ta­li­se­rar Flynn med hjälp av en laser. Han sugs in i dator­sy­ste­met och tvingas slåss mot pro­gram för att bli fri.

Tron blev en halv­flopp. Den drog inte in i när­he­ten av de sum­mor som Disney hade räk­nat med. Faktum är att det arkad­spel som lan­se­ra­des i sam­band med pre­miä­ren var mer fram­gångs­rikt än själva filmen.

Sannolikt hade publi­ken svårt att greppa Lisbergers ide­a­lis­tiska bild av vad som sker i en dator. Drömmen om en digi­tal värld lig­ger i dag nära verk­lig­he­ten, men tyck­tes minst sagt abstrakt i en tid då många ald­rig hade sut­tit fram­för en dator. Tron kom dess­utom samma som­mar som kioskväl­tarna ET och Blade run­ner.

Vad som har hänt sedan dess är egent­li­gen inte att fil­men har omvär­de­rats. Om man ser den i dag fram­står Tron som ett små­kor­kat även­tyr med usla spe­ci­a­lef­fek­ter. Däremot tycks den ha gjort ett starkt uttryck på många bli­vande konst­nä­rer och filmskapare.

Under de 28 år som har gått sedan pre­miä­ren har Tronreferenser stän­digt dykt upp i fil­mer, poplå­tar och tv-serier. South park har gjort ett helt avsnitt som paro­di­e­rar fil­men. Dessutom har det fort­satt att ges ut Tronspel och Tronserieböcker. Med sin naiva syn på dato­rer och en futu­ris­tisk este­tik som numera känns retro, har fil­men bli­vit en popu­lär­kul­tu­rell refe­rens­punkt. Kultförklarad är ett trött­samt över­an­vänt ord, men pas­sar här perfekt.

Nu åter­vän­der Kevin Flynn till bio­du­ken i ett über­på­kostat 3D-äventyr. Produktionen genom­sy­ras av trans­me­di­alt tän­kande. Filmens pro­du­cen­ter och utveck­larna av spe­let Tron evo­lu­tion har arbe­tat paral­lellt, inspi­re­rat varandra och utbytt idéer. Alla de trans­me­di­ala tilläg­gen är utfor­made för att bidra med olika delar av historiepusslet:

ARG-spelet Flynn lives ger detal­jer kring Kevin Flynns för­svin­nande. Serieboken Betrayal berät­tar vad som skedde efter den förra fil­men, då Flynn tog över chef­ska­pet på Encom. Spelet Tron evo­lu­tion battle grids skild­rar tiden där­ef­ter, medan Tron Evolution foku­se­rar på åren 1990 till 2000.

Allt kring­ma­te­rial når dock inte samma konst­när­liga höjd. Lanseringen sker även genom Trons Facebook-sida, fil­mens mobi­lap­pli­ka­tion och en sajt där man kan färg­lägga bil­der och ladda hem skärmsläc­kare. En annan vik­tig del är för­sälj­ningen av Tronkepsar, Trontröjor, Tronmöss, Tronhörlurar, Tronactionfigurer och Tronsolbrillor.

Är den trans­me­di­ala tren­den verk­li­gen en möj­lig­het för fil­men att utveck­las, eller mest ett rent fran­chi­se­tänk från en hotad bransch?

Ted Hope tror på det första alter­na­ti­vet. Han är pro­du­cen­ten bakom indi­e­film­suc­céer som Happiness och 21 grams, och har de senaste året bli­vit en ivrig röst i dis­kus­sio­ner om film­bran­schens fram­tid. När han tar emot för en prat­stund på sitt kon­tor på Manhattan sprud­lar han av opti­mism och visioner:

– När min son var sex år sa han: ”jag vill inte bli film­re­gis­sör, för det är ju bara den som gör dvd-filmerna. Vad kal­lar man per­so­nen som gör tv-spelen, musi­ken, action­fi­gu­rerna och spel­kor­ten, som tän­ker ut allti­hop?” Han hade rätt. Vi har inte något bra ord för hur film har för­änd­rats, från något lin­järt till en fly­tande sfär som omfat­tar myc­ket mer av våra liv.

Ted Hope menar att film­in­du­strin är lysande på att för­trolla publi­ken medan en film rul­lar på duken, men att man nu måste sikta in sig på vad som hän­der ”när lju­set i salongen tänds”. De möj­lig­he­terna ser han i det trans­me­di­ala berättandet.

Om man ska vara krass har de trans­me­di­ala expe­ri­men­ten hit­tills oftare lik­nat spe­ku­la­tiv PR än intres­sant konst. De har näs­tan ute­slu­tande skett inom fan­tasy och sci­ence fic­tion, vil­ket väc­ker frå­gan om det trans­me­di­ala berät­tan­det verk­li­gen kan tilläm­pas på vil­ken genre som helst.

Det häv­dar Ted Hope att det kan. Själv har han inlett ett sam­ar­bete med regis­sö­ren Lance Weiler, vars expe­ri­ment i sam­band med film­vis­ningar har inne­fat­tat ring­ande tele­fon­ki­os­ker där kon­ver­sa­tio­ner spe­las upp i luren, skå­de­spe­lare som skan­de­rar slag­ord utan­för bio­gra­fen och utdel­ning av bro­schy­rer med kodade bud­skap. Även inde­pent­fil­mare måste omfamna det trans­me­di­ala, menar Ted Hope. Han beskri­ver en fram­tid där fil­mens grän­ser utma­nas av nya berättar­tek­ni­ker, inter­ak­ti­vi­tiet, crowd-sourcing och paral­lella mediekanaler.

– Aldrig förr har vi haft möj­lig­he­ten att berätta en icke-linjär histo­ria spridd över flera platt­for­mar, där publi­ken kan vara både pas­siv och del­ta­gande, med flera möj­liga start­punk­ter och ett öppet slut. Det vi ser nu är en ny konst­form i sin linda, säger han entusiastiskt.

Frågan är: vill vi verk­li­gen ha det?

Om berät­ta­ren ger upp sin kon­troll, då rör sig fil­men sna­rare mot lajv och roll­spel än sto­ry­tel­ling. Redan Aristoteles kon­sta­te­rade att en histo­ria behö­ver en bör­jan, en mit­ten och ett slut. Treaktsstrukturen har varit enormt pop­pis i 2000 år. Det tycks osan­no­likt att det är en slump.

Just nu pågår den trans­me­di­ala kam­pan­jen kring Tron legacy för fullt. Förutom spe­len och seri­erna släpps ett antal Tron-böcker. Filmsoundtracket av franska Daft Punk gör Tron Legacy till en hap­pe­ning även i musik­värl­den. På Disney world i Anaheim hölls nyli­gen dans­fes­ten ElecTRONica. En tv-serie är under inspel­ning och ska sän­das nästa år.

– Jag tror att det trans­me­di­ala inne­hål­let är en av anled­ning­arna till för­hands­hajpen kring Tron Legacy. Disney ver­kar ha en tyd­lig för­stå­else för poängen med att jobba trans­me­di­alt, och serie­böc­kerna och alla hap­pe­nings tycks ge folk vad de för­vän­tar sig av kult­kon­cep­tet Tron, säger Henry Jenkins.

Transmedia-gurun med­ger att till och med han är impo­ne­rad av vad Disney har åstad­kom­mit uti­från en film som ald­rig hade någon stor beund­rarskara. Men så kom­mer han med en ovän­tad reservation:

– Allt byg­ger ändå på att fil­men infriar för­vänt­ning­arna. Om Tron legacy är dålig, då spe­lar inget av det andra roll.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>