Ibsens förbannelse över teaterkonsten

Lite sent kom­mer här min arti­kel om tea­terns trög­rör­lig­het, häm­tad ur förra vec­kans num­mer av Fokus.

Hyllningar, bonu­sar och fler i publi­ken. Men är det klas­si­ker eller expe­ri­ment som är vägen framåt för teatern?

Fyra skå­de­spe­lare med hör­lu­rar sit­ter på var sin stol. De lyss­nar på inter­vjuer med de inblan­dade i ett rätts­fall från i som­ras, då Stockholmspolisen avli­vade 191 kat­ter som hit­ta­des hemma hos en kvinna och hen­nes son. Utan större ges­ter upp­re­par skå­de­spe­larna replikerna.

I nästa akt möter vi pro­fes­sor Julie Ann Smith, som berät­tar om sina för­sök att leva jäm­likt med kani­ner. Det lik­nar mer en före­läs­ning än tra­di­tio­nell dra­ma­tik. En vik­tig ingre­di­ens är vetska­pen att denna egen­sin­niga pro­fes­sor finns på rik­tigt. Bilderna som visas upp är tagna av verk­lig­he­tens Julie Ann Smith. Till och med den ani­ma­tion som visar hur hon har möble­rat sitt hus är gjord enligt kor­rekta mått.

Marcus Lindeens »Djur som dör« är en av hös­tens mest hyl­lade svenska före­ställningar. Pjäsen utgör första delen i Riksteaterns pro­jekt »Rapporter« där dra­ma­ti­ker gör tea­ter av nyhets­hän­del­ser. Konceptet – här kal­lat scen­konstre­por­tage – har bok­stav­li­gen anor från de gamla gre­kerna. Ändå är det slå­ende hur piggt och rele­vant det fram­står i Sverige 2010.

»Detta är scen­konst som lever mitt i sam­häl­let«, jublade en recen­sent, en annan fast­slog att pjä­sen »för­hål­ler sig aktivt till sin abso­luta samtid«.

Vad säger reak­tio­nerna om vårt tea­ter­kli­mat? Är det så unikt att en före­ställ­ning känns aktu­ell och relevant?

– Teatern är himla kon­ser­va­tiv, säger Marcus Lindeen över en kopp kaffe på Södermalm i Stockholm.

Den 30-årige dra­ma­ti­kern och regis­sö­ren är en out­si­der i Teatersverige. Marcus Lindeens till­vä­ga­gångs­sätt präglas av hans tidi­gare kar­riär som jour­na­list. Han utgår all­tid från verk­liga hän­del­ser, oav­sett om han skri­ver dra­ma­tik eller regis­se­rar doku­men­tär­film. Sin rela­tion till tea­tern beskri­ver han som hatkärlek.

– När jag bör­jade på Dramatiska insti­tu­tet hade jag en ganska kri­tisk inställ­ning. Jag ville skriva egna tex­ter och såg inte alls poängen med att sätta upp klas­si­ker. Efterhand har jag mer och mer kom­mit att för­svara tea­tern. Det är ju nuets konst­form, män­ni­skor har ett behov av att sam­las och så vidare. Samtidigt und­rar jag: Har jag bli­vit indokt­ri­ne­rad av tea­terns behov av att rätt­fär­diga sin egen existens?

Det är inte ovan­ligt att tea­tern beskrivs som en trög­rör­lig dino­sau­rie. I mit­ten av förra decen­niet gjorde pjä­ser av Tolstoj, Shakespeare, Molière och Ibsen succé på svenska sce­ner. En titt på 2011 års pro­gram inne­hål­ler, tja, unge­fär samma namn. Det är svårt att tänka sig en mot­sva­rig­het inom andra konst­for­mer – att de flesta nya roma­ner skulle vara omtolk­ningar av klas­si­ker, eller att »Casablanca« skulle spe­las in på nytt vartan­nat år.

Teatern är starkt präg­lad av tra­di­tion men vill sam­ti­digt gärna vara sam­tida. Den har ham­nat i en kom­pro­miss­po­si­tion där den inte ensi­digt foku­se­rar på en eta­ble­rad kanon – likt ope­ran – men inte hel­ler har släppt sitt hant­verk­si­deal, som samtidskonsten.

– Jag tror att tea­tern ända sedan fil­men kom för 100 år sedan har för­sökt åter­upp­finna sig själv, säger Marcus Lindeen.

Han menar att en för­kla­ring till kon­ser­va­tis­men är att tea­ter är ganska tung­rott. Den måste ofta fogas in i stora insti­tu­tio­ner. Att skriva och repe­tera in en pjäs är en pro­cess som tar tid och invol­ve­rar många vil­jor. Sådant främ­jar säl­lan nytänkande.

– Teatern är dess­utom väl­digt starkt präg­lad av en lit­te­rär tra­di­tion. Inom film är det mer sko­nings­löst, att skriva manus är som ett grupp­ar­bete och man kan inte ha full kon­troll över varenda replik. Inom tea­ter ser man tex­ten som helig, säger Marcus Lindeen.

En som inte köper beskriv­ningen av den svenska tea­tern som otidsen­lig är Riksteaterns vd Birgitta Englin:

– Teaterfältet är allt annat än homo­gent. Visst finns det tea­ter som är på till­ba­ka­gång, men det finns också tea­ter som expe­ri­men­te­rar och är jäv­ligt spän­nande, säger hon.

Birgitta Englin lyf­ter fram just »Djur som dör« som en aktu­ell pjäs där scen­kons­tens möj­lig­he­ter utfors­kas. Ett annat exem­pel upp­förs just nu i Stockholm.

»Chopins hjärta« är nam­net på scen­konst­kol­lek­ti­vet Poste Restantes nya före­ställ­ning. I en indu­stri­lo­kal har man inrät­tat ett slags här­bärge för sjä­len. Besökare bokar tid och får på plats chan­sen att ägna sig åt bland annat mas­sage och kör­sång. Syftet är att erbjuda ett sam­man­hang där man »kan vara melan­ko­lisk utan att känna skam eller utsät­tas för omgiv­ning­ens krav på ett lyc­ko­samt tillfrisknande«.

Poste Restantes konst­när­lige ledare Stefan Åkes­son berät­tar att grup­pen har haft svårt att defi­ni­era sina före­ställ­ningar som antingen tea­ter eller konst.

– Just nu kal­lar vi det per­for­mance, eftersom det är den mest tillå­tande ter­men, säger han.

Men att skapa verk som fal­ler utan­för gängse gen­re­in­del­ning är inte opro­ble­ma­tiskt. Stefan Åkes­son säger att Poste Restante säl­lan blir recen­se­rade, eftersom det sak­nas tea­ter­kri­ti­ker som är vana att bedöma det de gör. Dessutom ska­par det byrå­kra­tiska pro­blem. Var ska man söka bidrag om man inte kan svara på vil­ken konst­form man ägnar sig åt?

Precis som grup­pens tidi­gare före­ställ­ningar utgår »Chopins hjärta« från en vilja att ifrå­ga­sätta rela­tio­nen mel­lan publik och skådespelare.

– Traditionell tea­ter byg­ger på att publi­ken beta­lar en bil­jett, sät­ter sig ner, hål­ler tyst, får se en före­ställ­ning och applå­de­rar när den är slut. Denna kon­ven­tio­nella över­ens­kom­melse vill vi in och peta i. I stäl­let för att fram­föra någon­ting och låta publi­ken läsa in sina egna liv i det som hän­der på sce­nen, så vill vi skapa situ­a­tio­ner som de själva får ta ställ­ning till, säger han.

»Chopins hjärta« och »Djur som dör« har pre­miär under en höst då electro­ni­carum­la­ren Andreas Kleerup gör musik till »Aniara«, kore­o­gra­fen Anna Vnuk sät­ter upp en hand­fast infor­ma­tiv före­ställ­ning om sex och Ung scen öst åter­ska­par upp­le­vel­sen av inter­net i den kao­tiska pjä­sen »Roflmaowtime«.

Stockholms stad gav nyli­gen sin stads­tea­ter en bonus på 10 mil­jo­ner, efter ännu ett suc­céår. Några kvar­ter där­i­från har Dramaten på ett år gått från 68 pro­cents belägg­ning till 88 pro­cent. Anställda vitt­nar om en lust­fylld stäm­ning under nya che­fen Marie-Louise Ekman.

Man skulle kunna anta att svensk tea­ter är mitt i en vital för­ny­el­se­fas. Men när scen­kons­ten dis­ku­te­ras hand­lar det tvärtom oftast om att den är hotad.

I bör­jan av novem­ber skrev DN:s kri­ti­ker Leif Zern en upp­gi­ven rap­port om tea­terns för­svin­nande från offent­lig­he­ten: »Jag är inte den ende som tycks bära på en dif­fus känsla av att tea­tern är på väg att glida ur syste­met. Att ingen dis­ku­te­rar den på all­var.« I dag hål­ler många teat­rar semi­na­rier och sam­tal om sina före­ställ­ningar. Det, menade han, är ett internt sub­sti­tut för det offent­liga sam­tal som bru­kade fin­nas kring repertoaren.

Leif Zerns oro ankny­ter till frå­gan vad som egent­li­gen är tea­terns roll.

Enligt SOM-institutet är den typiske scen­konst­be­sö­ka­ren en hög­ut­bil­dad kvinna mel­lan 50 och 64 år. Hon bor i en stor­stad, röker inte, gil­lar att baka och rös­tar på mil­jö­par­tiet eller folkpartiet.

Kanske är det så att denna mål­grupp vill ha just Ibsen och Shakespeare. Ska man satsa på omväl­vande tea­ter som ska­par debatt, även om publi­ken inte är intres­se­rad? Är det så vik­tigt att tea­tern är nyda­nande och aktuell?

Nej, sva­rar Johan Lundberg, chef­redaktör för kul­tur­tid­skrif­ten Axess.

– Det är inte nöd­vän­digt­vis vär­de­fullt att göra avtryck i den sam­tida debat­ten. En av Dramatens vik­ti­gaste upp­gif­ter är att vida­re­för­medla ett kul­tur­arv, och jag tyc­ker att man underskat­tar vär­det av att visa upp uttryck som skil­jer sig från de sam­tida. I stäl­let för att lita till att klas­siska pjä­ser har en pro­ble­ma­tik som är all­män­mänsk­lig så hål­ler man på och klär upp skå­de­spe­larna i moderna klä­der, säger han.

Johan Lundberg tyc­ker att tea­ter­värl­den är ängs­lig. Svenska teat­rar är allt­för upp­tagna med att locka unga, menar han, och näm­ner Drottningsholmsteatern, med dess tids­trogna upp­sätt­ningar av 1600-talsopera, som ett föredöme.

Han får mot­hugg av Birgitta Englin, som refe­re­rar till Riksteaterns vision: att »skapa men­tala kroc­kar för att sätta tan­ken och käns­lan i rörelse«.

– Lyckas vi skapa de men­tala kroc­karna? Det är det som avgör om tea­tern är rele­vant. Att för­söka kon­ser­vera en tid eller kul­tur är omöj­ligt. Inte ens det vi betrak­tar som tids­tro­get kan värja sig från att kom­mu­ni­cera med sin sam­tid, säger hon.

Marcus Lindeen berät­tar att han redan skri­ver på en ny pjäs. Han är inte oro­lig för tea­terns fram­tid och tyc­ker sig se en ny gene­ra­tion scen­konst­nä­rer med ett fri­are arbets­sätt. Själv får han ofta höra att hans före­ställ­ningar har till­ta­lat män­ni­skor som annars inte gil­lar teater.

När jag talar med Stefan Åkes­son är det bara några tim­mar kvar till pre­miä­ren av »Chopins hjärta«. Föreställningen tar bara emot 40 besö­kare per kväll, vil­ket går i linje med vad han menar är tea­terns styrka i dag: att beröra enskilda individer.

– Teatern är inte ett mass­me­dium längre, den star­tar inga revo­lu­tio­ner. Men för en besö­kare kan den vara en väl­digt stark ange­lä­gen­het. Jag skulle bara önska att svensk tea­ter blev mer plu­ra­lis­tisk, lite mer per­for­mance och lite mindre Ibsen, säger Stefan Åkesson.

Han tyst­nar i telefonluren.

– Eller rätt myc­ket mindre Ibsen.

Bilden högst upp före­stäl­ler en upp­sätt­ning av musi­ka­len Brigadoon, 1958 i Virginia. Den är häm­tad från The Commons på Flickr.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>