Mindre maktkamp och elegans på verklighetens KB

I sön­da­gens SvD skrev jag nedan­stå­ende arti­kel om Kungliga Biblioteket. Tanken var att ge en aningen mer kor­rekt inblick i var­da­gen på Sveriges natio­nal­bib­li­o­tek än tupp­fäkt­ningen och de flå­diga mil­jö­erna i SVT:s aktu­ella dra­ma­sats­ning Bibliotekstjuven.

I tv-serien Bibliotekstjuven beskrivs Kungliga Biblioteket som en plats för intri­ger, tra­di­tion, stöl­der och sta­tus­jakt. SvD:s Adam Svanell går dit för att skildra kon­ser­va­tis­men. Istället hit­tar han en insti­tu­tion som tän­ker digitalt.

Riksbibliotekarie Otto Wersell reser sig ur sin skinn­stol och knäp­per kavajen.

– Jag tar på mig det fulla ansva­ret för den här situ­a­tio­nen, och jag vill inte att någon annan talar med media, säger han.

Kontoret på Kungliga Biblioteket i Stockholm är ele­gant inrett med mörka trä­pa­ne­ler, mäs­sings­lam­por och par­kett­golv. Väggen pryds av en impo­sant olje­mål­ning. På skriv­bor­det lig­ger antika böc­ker. Inte en dator så långt ögat når.

En kvinn­lig bib­li­o­te­ka­rie frå­gar nervöst:

– Men John då?

– Vad är det med honom? ryter riksbibliotekarien.

Scenen utspe­lar sig i sista avsnit­tet av tv-serien Bibliotekstjuven. Otto Wersell har just fått veta att hans anställde John Manneus har stu­lit böc­ker för mil­jon­be­lopp. Han ser all­var­samt på medarbetarna.

– Nu gäl­ler det först och främst att skydda KB.

På ett annat, icke-fiktivt, kon­tor reser sig en annan riks­bib­li­o­te­ka­rie upp ur en ergo­no­misk skriv­bords­stol. På väg­gen finns en white­board, på skriv­bor­det pär­mar och plastfickor.

– Serien ger en väl­digt gam­mal­mo­dig bild av KB, säger Gunnar Sahlin och skrattar.

Otto Wersells verk­lige mot­sva­rig­het är klart mer upp­slup­pen än sin avbild. Jag har kom­mit till hans kon­tor med den lud­diga ambi­tio­nen att ta reda på vad som sker på Kungliga Biblioteket.

Min bild av bib­li­o­te­ket har, som många and­ras, varit ytterst vag. Till och med en stat­lig bib­li­o­teks­ut­red­ning kon­sta­te­rade häromå­ret: ”För många är KB bara ett stort gult hus i Humlegården.”

I fan­ta­sin har jag före­ställt mig hur bleka män och kvin­nor under djup kon­cent­ra­tion sit­ter böjda över dam­miga voly­mer av Heidegger. Jag har dock knappt vetat något om vad som fak­tiskt sker innan­för väg­garna. Tills nyligen.

I SVT:s aktu­ella dra­ma­sats­ning Bibliotekstjuven ges en inblick i det svenska natio­nal­bib­li­o­te­ket. Och vil­ken inblick!

Av serien att döma är Kungliga Biblioteket en insti­tu­tion fylld av exklu­siva viner, Carl Malmsten-fåtöljer och per­fekta brott. En pat­ri­ar­kal pyra­mid där her­rarna i top­pen röker cigarr och cite­rar Karlfeldt i en kon­stant aka­de­misk penis­mät­ning. Dessutom ett lit­te­ra­tu­rens Fort Knox, med per­so­nal som pre­sen­te­rar en avdel­ning med orden ”här för­va­rar vi det som är rik­tigt värdefullt”.

I jäm­fö­relse tycks det verk­liga KB mindre spek­ta­ku­lärt. Visst finns här teak­de­tal­jer, arkiv­skåp med gul­nade kort och män i pull­o­ver. En bib­li­o­te­ka­rie bär till och med fluga.

Men istäl­let för tv-seriens mon­däna kon­tors­miljö möts jag av lys­rör, kopi­e­rings­ap­pa­ra­ter och plast­golv. I mat­sa­len finns inga vita dukar, inget mous­se­rande vin. Man har mass­pro­du­ce­rade möb­ler och ser­ve­rar pizzaslice.

Så gott som all inte­riör byt­tes ut under 1900-talets reno­ve­ringar. Inomhusscenerna i Bibliotekstjuven är inte inspe­lade här, utan hos Idrottsförvaltningen på Flemminggatan.

Personalen vill inte hel­ler kän­nas vid tv-seriens bild av hie­rar­kier och maktkamp.

– Det känns dys­tert om män­ni­skor som inte kän­ner till KB tror att det är så där, att che­ferna sit­ter vid ett eget bord i mat­sa­len och så vidare, säger Catharina Melldahl.

Hon bör­jade på bib­li­o­te­ket som kata­lo­gi­sa­tör. Nu är hon admi­nist­ra­tör för led­nings­grup­pen och har arbe­tat här i 30 år.

– Är man bib­li­o­te­ka­rie och histo­riskt intres­se­rad, då vill man till KB, säger hon.

Kungliga Biblioteket är inte vil­ken sam­ling böc­ker som helst. Under bygg­na­den – 40 meter ner i jor­den – tro­nar två maga­sin. De har fem våningar var­dera, för­va­rings­y­tor stora som tre fot­bolls­pla­ner. Här ryms totalt fem­ton mil­jo­ner objekt och sju mil­jo­ner tim­mar ljud och rör­lig bild.

Ibland beskrivs KB som ”Sveriges minne”. Bibliotekets upp­gift är att samla in ljud, bild och tryckt mate­rial som pub­li­ce­ras i lan­det. Det inne­bär inte bara roma­ner, lång­fil­mer och cd-skivor, utan affi­scher, bro­schy­rer, noter, vykort, kar­tor och myc­ket annat.

– Vi har allt möj­ligt kons­tigt, från dikt­sam­lingar som någon tryckt inför sin far­fars 90-årsdag till porr­tid­ningar, kyr­koblad och brev från pudel­klub­bar i Sollentuna. Det är fasci­ne­rande hur myc­ket som finns här, trots att de flesta inte har en aning om det, säger Catharina Melldahl.

Nej, till­gäng­lig­het är inte KB:s främsta gren. Det är en ganska begrän­sad grupp som hit­tar hit. Men mate­ri­a­let är till­gäng­ligt för vem som helst. För alla som fors­kar, skri­ver böc­ker eller bara är all­mänt nyfikna är KB en ovär­der­lig resurs.

Ändå bör­jade allt med ett mindre ädelt syfte.

1661 instif­ta­des plikt­le­ve­ran­sen – en lag om att boktryc­kare måste skicka in exem­plar av allt som trycks till sta­ten. Lagen till­kom inte med ambi­tio­nen att bevara kul­tur­ar­vet, utan som ett sätt för kung­a­mak­ten att kon­trol­lera opi­ni­o­nen. Samlingarna för­va­ra­des i slot­tet och kom­plet­te­ra­des av utländska verk som svens­karna rövade till sig under stormaktstiden.

Rollen som natio­nal­bib­li­o­tek fick KB i och med flyt­ten till Humlegården. Det gula byg­get, inspi­re­rat av Sainte Geneviève-biblioteket i Paris, invig­des 1878. Tanken var att pla­cera bib­li­o­te­ket i sta­dens utkant, så att det skulle fin­nas plats att bygga ut vid behov. Flera i bib­li­o­te­kets per­so­nal var skep­tiska. Humlegården sågs som en sum­pig utmark och hade inget vidare rykte.

Bland de tio­ta­let anställda fanns en viss August Strindberg. Denne tjänst­gjorde som ama­nu­ens med ansvar för sor­te­ring, bok­fö­ring och att kräva in pliktex­em­plar. Under åren på KB kom han att skriva sitt stora genom­brott Röda rummet.

Författarens chef Gustaf Klemming var dock mindre för­tjust. Över­bib­li­o­te­ka­rien sägs ha kas­tat boken efter Strindberg med orden ”hur kan herrn skriva sån för­bas­kad smörja?”.

Jag läser histo­rien i en bok i KB:s stora läsesal. Med målade takde­ko­ra­tio­ner och fal­lo­sko­lon­ner i gjut­järn är det den enda del av bib­li­o­te­ket som har sett lika­dan ut sedan Strindbergs tid.

Här sit­ter fors­kare, hob­by­fors­kare, unga Handelsstudenter och pen­sio­ne­rade kufar – unge­fär den mix av män­ni­skor som tycks vara KB:s kärn­be­sö­kare. Framför varje plats hänger en lapp som räk­nar upp allt man inte får göra: äta, dricka, sam­tala, använda mobi­len, ocku­pera plat­ser med saker, ha böc­ker som skriv­un­der­lägg, göra under­stryk­ningar, använda gem.

Förutom enstaka knar­rande sto­lar är det skräc­kin­ja­gande tyst. Inte ens kloc­kan på väg­gen tickar.

KB är en ganska spe­ci­ell miljö, just eftersom det är så tyst. Vi som sit­ter här regel­bun­det får en slags rela­tion i och med att man ser vad alla läser. Men vi pra­tar ald­rig med varandra, säger Katarina Båth.

Hon är dok­to­rand i lit­te­ra­tur­ve­ten­skap och till­hör den utvalda skara som är på KB så ofta att de får låna bok­skåp i den mindre läsesa­len. Men när en bekant till Katarina Båth för­va­rade kakor i sitt skåp, då fick hon en skarp varning.

– Det som skil­jer KB från andra bib­li­o­tek är käns­lan av att alla böc­ker behö­ver skyd­das från de hemska lån­ta­garna. Man måste föra sig och följa vissa reg­ler om man ska vara här, säger hon.

En annan fors­kare berät­tar att det är van­ligt att man blir hyschad i läsesa­larna. Förra våren utbröt ett slags­mål när en man blev arg över att två besö­kare drack läsk.

Magdalena Gram, biträ­dande riks­bib­li­o­te­ka­rie, ser ändå inte KB som en kon­ser­va­tiv eller sträng miljö:

– Vi har ett upp­drag som för­plik­ti­gar och måste själv­klart ha reg­ler. Men om man till exem­pel jäm­för med Nationalmuseum så tyc­ker jag att KB har en libe­ra­lare fram­to­ning. Titta bara på vår fasad, som pryds av sym­bo­ler för upp­lys­ning och det fria ordet.

Under besö­ken på KB frå­gar jag många vad de tyc­ker om Bibliotekstjuven. Nästan ingen skrat­tar åt seri­ens scha­blo­ner. De flesta tycks inte ens vilja tala om saken.

För per­so­na­len på KB är det svårt att se skild­ringen av den lömske bokrö­va­ren som fik­tion. Historien base­ras näm­li­gen löst på en verk­lig händelse.

I novem­ber 2004 greps en av bib­li­o­te­kets högre tjäns­te­män, miss­tänkt för att ha stu­lit ett hund­ra­tal böc­ker ur arki­vet. Han hade levt ett dub­bel­liv: å ena sidan respek­te­rad aka­de­mi­ker, å andra sidan jetset-brottsling som finan­si­e­rade sitt leverne genom att stjäla böc­ker. Mannen var Magdalena Grams när­maste kollega.

– För oss som arbe­tade nära honom har det natur­ligt­vis varit svårt. Att upp­täcka att någon kan göra så här vän­der upp och ner på alla begrepp, säger hon.

Sedan 2004 har säker­he­ten skärpts mar­kant. Antalet anställda som kom­mer åt maga­si­nen har begrän­sats, och att besöka bib­li­o­te­ket påmin­ner numera påtag­ligt om att åka flygplan.

Väskor får inte föras in. Om man vill ta med pap­per eller en dator får man lägga dem i en genom­skin­lig plast­påse. I entrén möts man inte bara av en mar­mor­byst av Gustaf Klemming, utan också av en säkerhetsvakt.

Men när KB nu har häm­tat sig från choc­ken befin­ner sig bib­li­o­te­ket i sin kanske hän­del­se­ri­kaste fas någon­sin. För två år sedan tog man över Statens ljud– och bil­dar­kiv, nyli­gen också Filmarkivet. Sedan års­skif­tet fun­ge­rar KB som sam­ord­nande myn­dig­het för svenska bib­li­o­tek. Samtidigt pågår en stor reno­ve­ring.

Den största utma­ningen är dock över­gången till digi­tal lag­ring. KB:s upp­drag inne­bär inte bara att digi­ta­li­sera befint­liga objekt, utan också spara all ny infor­ma­tion som pro­du­ce­ras. Bland bib­li­o­te­kets pro­jekt på senare år finns så kal­lad ”robo­tin­sam­ling” av svenska webbsajter.

På riks­bib­li­o­te­ka­ri­e­kon­to­ret frå­gar jag Gunnar Sahlin vad i Bibliotekstjuven som känns mest olikt verk­lig­he­tens KB. Jag antar att han ska svara cigar­rerna, pil­grim­smuss­lorna eller de mys­tiska herr­säll­ska­pen. Istället säger han: att serien sak­nar ett digi­talt perspektiv.

– De har inte ens dato­rer på arbets­bor­den, medan hela vårt arbete i dag kret­sar kring det digi­tala. En av de frå­gor vi dis­ku­te­rar mest är lag­ringen av digi­talt mate­rial. Bokhyllorna där­e­mot, dem har vi rätt bra koll på.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Mindre maktkamp och elegans på verklighetens KB

  1. Pingback: Tweets that mention Mindre maktkamp och elegans på verklighetens KB | Adam Svanell -- Topsy.com

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>