Från engelskt överklassnöje till asiatisk folkidrott

Den som har besökt denna sida de senaste dagarna har märkt att den sett, hur ska man säga, helt koko ut. Det var en tek­nisk fadäs från min sida som ledde till att hela WordPress-temat rade­ra­des. Tack vare sup­por­ten på One.com och min hjälp­samme web­b­ut­veck­lare Max Adolfsson är ord­ningen nu återställd.

Till saken. I hel­gen star­tade cricket-VM i Indien, Bangladesh och Sri Lanka. Med detta som före­vänd­ning skrev jag i sön­da­gens SvD om tepa­u­ser, mas­ses­ka­pism och Joseph O’Neills “Nederland”.

En liten brask­lapp dock: i tex­ten påstår jag att cric­ke­ten “de senaste åren” har ska­kats av skan­da­ler, mutor och fusk. Efter pub­li­ce­ring påpe­kade Kjell Häglund att cric­ket­fus­ket har pågått betyd­ligt längre än så, och att han själv skrev en lång arti­kel om saken för 20 år sedan (!).

Den här hel­gen bör­jar VM i en av värl­dens popu­lä­raste idrot­ter. Men många svens­kar vet knappt vad cric­ket är. Här är histo­rien om det brit­tiska över­klass­nö­jet som blev en asi­a­tisk folksport.

Qasib Rashid stäl­ler sig i slags­mans­po­si­tion. Han vinklar det platta slag­träet neråt och foku­se­rar blic­ken långt bort.

Det är tidig kväll i Albyhallen söder om Stockholm. Ett idrotts­lag på elit­nivå är mitt i sitt sön­dags­trä­nings­pass. Ett dus­sin män – vissa i ton­å­ren, andra när­mare medel­ål­dern –står utspridda över den gröna gummimattan.

Kastaren Abdul Ghaffar tar sats och springer mot hal­lens mitt. Han svingar armen i en cir­kel, tar ett skutt och slungar iväg bol­len med ohygg­lig fart. Sekunden senare slår Qasib Rashid till med slag­träet. Det blir en full­träff. De få åskå­darna hoj­tar till. Den lilla bol­len viner genom luf­ten och ser ut att slå i väg­gen ovan­för hand­bollsmå­len. En sådan träff skulle ge sex poäng, max­i­mal utdelning.

Men pre­cis innan bol­len hin­ner fram dyker en hand upp från ing­en­stans. Spelande trä­na­ren Adeel Lashari har kom­mit rusande och kas­tar sig upp. Det blir en per­fekt enhandslyra. Qasib Rashid är utslagen.

Han släp­per sitt fasta grepp om träet och lun­kar mot bänken.

För en okun­nig betrak­tare lik­nar allti­hop en till­krång­lad vari­ant av bränn­boll. I själva ver­ket är det en världs­id­rott, ofta beskri­ven som den näst popu­lä­raste efter fotboll.

– Det som loc­kar mig med cric­ket är spor­tens tra­di­tion och djupa själ. Att se en cric­ket­match är avkopp­lande och pla­nerna lig­ger i ofta natur­sköna områ­den, säger Gunnar Hagberg.

Han är jour­na­list på Norrköpings Tidningar och skri­ver regel­bun­det om cric­ket. Som en av få svenska cric­ket­kän­nare är han van vid att möta minst sagt begrän­sad kun­skap om sporten.

Vissa blan­dar ihop den med klubb– och klot­spe­let kroc­ket. De som har bättre koll vet oftast ändå inte mer än att cric­ket är en släk­ting till baseball.

– Cricket är olikt de flesta andra lagspor­ter i och med att det inte byg­ger på snabb­het eller kic­kar. Tempot är lägre och det blir ald­rig någon kropps­kon­takt. Som åskå­dare kan man sitta och njuta med en pint i han­den, utan att behöva ha hjär­tat i hals­gro­pen, säger Gunnar Hagberg.

Cricket växte fram som en eng­elsk folk­lek någon gång mel­lan 1300-och 1500-talet. Exakt hur, var och när vet man inte.

Historieskrivningen är så mot­sä­gel­se­full att cric­ket­fors­ka­ren Christopher Brookes har lik­nat den vid expe­ri­men­tet att sätta apor fram­för skriv­ma­ski­ner i för­hopp­ningen att någon ska skriva en Shakespearepjäs.

Välkänt blev cric­ket på 1700-talet då spor­ten omfam­na­des av aris­to­kra­tin. På eng­elska cric­ket­klub­bar var­va­des över­då­diga mid­da­gar med triv­samma mat­cher mel­lan her­ti­gar och gre­var. Där utveck­la­des den tra­di­tion­styngda, och på många sätt för­bryl­lande, kul­tur som sedan dess har präg­lat sporten.

Vanliga för­do­mar om cric­ket är att spe­larna dric­ker te i pau­serna, att mat­cher varar i flera dagar och att reg­lerna är jät­tekrång­liga. Allt detta stämmer.

Cricket är en idrott full av ritu­a­ler. Traditionellt bär alla spe­lare vitt. Matcherna inleds med att doma­ren sing­lar slant om vil­ket lag som får välja att börja slå eller kasta. Innan dess har lag­kap­te­nerna under­sökt grä­set för att göra en högst ove­ten­skap­lig ana­lys av huruvida det är för­del­ak­tigt att slå först eller sist.

Därefter inne­bär varje moment nya cere­mo­nier: att gnugga bol­len mot byx­orna innan man kas­tar, att ställa föt­terna i rätt posi­tion innan man slår. Till och med publi­ken har oskrivna reg­ler att för­hålla sig till, exem­pel­vis när man bör och inte bör applådera.

På pla­nen är tem­pot lågt. Under stor del av tiden står spe­larna mest och vän­tar. Åskå­darna kan myc­ket väl slumra till. Och trots att den tra­di­tio­nella sor­terns mat­cher – så kal­lad test cric­ket – varar i fem hela dagar, slu­tar en dryg tred­je­del av dem oavgjorda.

Ytterligare ett udda inslag i cric­ket är respek­ten för väd­rets mak­ter – även pro­fes­sio­nella mat­cher avbryts van­li­gen om det bör­jar regna.

Och så är det det här med teet.

– Första gången jag var på cric­ket i London blev jag för­vå­nad när det kom in en man och delade ut tekop­par till spe­larna. Men när man läser match­re­fe­rat så bru­kar de utgå ifrån det, ”laget hade så många poäng runt tedags”. Det är unge­fär som halv­tid i fot­boll, säger Gunnar Hagberg.

Han berät­tar att han, trots sitt lång­va­riga intresse, inte all­tid för­står vad som hän­der på cric­ket­pla­nen. Reglerna är så inveck­lade att vissa para­gra­fer bara har utnytt­jats en hand­full gånger i spe­lets historia.

– Även i England hör man ofta på läk­ta­ren att folk frå­gar ”vad fan hände nu?”. Det är omöj­ligt att hålla ord­ning på alla vari­an­ter, säger Gunnar Hagberg.

Syftet med reg­lerna och ritu­a­lerna är att cric­ket ska vara en respek­ta­bel idrott. Det brit­tiska tale­sät­tet att något är ”not cric­ket” inne­bär myc­ket rik­tigt att det är orätt­vist eller osports­ligt. Förr var det van­ligt att spe­lare själv­mant klev av pla­nen när de tyckte sig ha bli­vit utslagna, även om doma­ren inte hade sett det.

I England ser man gärna cric­ket som ”the gentleman’s game”, gent­le­man­na­spe­let, en sport vär­dig lan­dets soci­e­tets­her­rar. När för­fat­ta­ren Julian Barnes lis­tade de fem­tio vik­ti­gaste aspek­terna av England kom cric­ket på åttonde plats, före både BBC och Shakespeare. Ändå är det talande att eng­els­män­nen benäm­ner åren innan första världs­kri­get som spor­tens guld­ål­der.

Cricket är idag större än någon­sin. Däremot hand­lar spor­ten allt mindre om brit­tisk aristokrati.

I Joseph O’Neills hyl­lade roman Nederland från 2009 blir hol­ländske Hans läm­nad av sin fru i New York och fin­ner tröst i sin ung­doms­hobby cric­ket. I boken får cric­ket­pla­nen sym­bo­li­sera invand­ra­res sökande efter gemen­skap och rättvisa.

O’Neill beskri­ver cric­ket som ett and­nings­hål där under­klas­sens jamai­ca­ner, trini­da­dier, lan­keser och paki­sta­nier gör upp på leriga gräs­pla­ner, dric­ker rom och pistol­ho­tar domare. Är det en mer san­nings­en­lig bild av dagens cric­ket än nostal­giska skrö­nor om te och brit­tisk adel?

Jonas Lindberg fors­kar i kul­tur­geo­grafi vid Göteborgs uni­ver­si­tet och har sedan 1997 bott till och från på Sri Lanka, en av de forna brit­tiska kolo­nier där cric­ket drar storpublik.

– När jag kom till Sri Lanka så för­knip­pade jag cric­ket helt och hål­let med kolo­ni­a­lism, jag såg det som något slags över­klass­bränn­boll. Men efter­hand bör­jade jag se cric­ket över­allt. Så fort det fanns en ledig yta någon­stans så stod ung­do­mar där och spe­lade cric­ket, säger han.

Enligt Jonas Lindberg kan cric­ket ses som en enande kraft i det etniskt splitt­rade lan­kesiska sam­häl­let. Andra debat­tö­rer har tvärtom beskri­vit spor­ten som ett opium för fol­ket. Cricketen har dess­utom med­fört pro­blem för Sri Lankas eko­nomi. Eftersom mat­cherna tar en hel dag skol­kar många från job­bet för att kunna titta.

I Indien invig­des för fyra år sedan Indian Premier League, IPL, en ”super­liga” som kom­bi­ne­rar natio­nal­spor­ten cric­ket med Bollywood-glamour. I IPL täv­lar värl­dens främsta cric­ket­her­rar i en vari­ant av cric­ket där mat­cherna bara tar tre–fyra tim­mar och lagen har namn som Chennai Super Kings och Delhi Daredevils.

Redan IPL:s första säsongs­fi­nal sågs av 36 mil­jo­ner tv-tittare. Spelarnas löner är näst högst i värl­den, endast över­träf­fade av bas­ket­proff­sen i NBA.

Tyvärr är det inte bara cric­ke­tens kolo­ni­ala och adliga tra­di­tion som är på väg att för­svinna. Även gent­le­man­nai­de­a­len tycks höra till en svun­nen tid.

De senaste åren har en rad skan­da­ler drab­bat spor­ten. 2007 mord­ho­ta­des det indiska cric­ket­lands­la­get inför en tur­ne­ring. Två år senare blev Sri Lankas lands­lag mål för en ter­ro­rist­at­tack där åtta män­ni­skor dog. Förra som­ma­ren ankla­ga­des tre paki­stanska spe­lare för att ha bli­vit mutade att lägga sig i en lands­kamp mot England. I novem­ber hop­pade en annan paki­stansk cric­ket­s­tjärna av efter dödshot.

Indiens biträ­dande utri­kesmi­nis­ter har tving­ats avgå efter att ha stop­pat cric­ket­pengar i egen ficka. Även IPL:s ord­fö­rande har ankla­gats för att dölja till­gångar i skat­te­pa­ra­dis.

Cricketvärlden, med sin för­mo­dat höga moral, känns plöts­ligt ganska ”not cricket”.

Maqsood Khawaja van­kar av och an längs ribb­sto­larna i Albyhallen. Han är lagets vete­ran, ord­fö­rande i Botkyrka Cricket Club och kas­sör i Svenska cric­ket­för­bun­det. På klub­bens hem­sida kal­las han en pion­jär inom svensk cricket.

– Jag bör­jade spela som barn i Pakistan. Då var det bara rika män­ni­skor som hade råd. I dag är det tvärtom. Alla unga i Pakistan spe­lar cric­ket, och många av de bästa spe­larna kom­mer från fat­tiga områ­den, säger han.

I går spe­la­des första mat­chen i cricket-VM. Världsmästerskapen, som hålls vart fjärde år, samar­ran­ge­ras denna gång av Indien, Bangladesh och Sri Lanka. Maqsood Khawaja beskri­ver intres­set i Pakistan som ”helt galet”.

– I förra VM för­lo­rade Pakistan mot Irland och män­ni­skor blev van­sin­niga. Många gick ut och demon­stre­rade, och när laget kom hem byt­tes näs­tan alla spe­lare ut. Det var som om Sverige skulle ha för­lo­rat mot Pakistan i hockey.

Ute på pla­nen lun­kar spe­let på i mak­lig takt. Under inom­hus­sä­songen trä­nar laget utan skydds­ut­rust­ning. De flesta har t-shirt och trä­nings­byxor, andra chi­nos eller jeans. Istället för wic­ket, den träg­rind som kas­ta­ren ska träffa, har man ställt fram ett innebandymål.

– Vi har inga pengar i klub­ben. Vi har inte ens en bra plan att spela på. Staten bryr sig inte om cric­ket, säger Maqsood Khawaja.

Det hän­der att han får mejl från utländska trä­nare. De tror att Sverige har en pro­fes­sio­nell cric­ket­liga och söker jobb.

– De för­står inte hur små vi är, säger Maqsood Khawaja.

Ändå växer svensk cric­ket lång­samt. 28 klub­bar finns i lan­det, 13 av dem täv­lar i all­svens­kan för her­rar. I som­mar åker Maqsood Khawaja och res­ten av lands­la­get till Slovenien för att spela i de euro­pe­iska mäs­ter­ska­pens lägsta division.

Vad är då tjus­ningen med denna tedric­kan­dets, de evig­hets­långa mat­cher­nas och obe­grip­liga reg­ler­nas sport? Enligt Gunnar Hagberg hand­lar det främst om avkopp­ling. Maqsood Khawaja säger att cric­ket är en social akti­vi­tet. Jonas Lindberg menar att det är en idrott med många dimen­sio­ner. Ju mer man lär sig, desto mer fasci­ne­rande blir den.

Ett kanske ännu ärli­gare svar ger Botkyrka Cricket Clubs trä­nare. Efter en timme i Albyhallen kli­ver Adeel Lashari av pla­nen, tor­kar svet­ten ur pan­nan och säger rakt ut:

– Cricket är mitt liv. Jag kan inte sluta.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>