Förra veckan skrev jag i Fokus om de aktuella fallen av självcensur på svenska kulturinstitutioner. Det var en väldigt lång text, så istället för att publicera den här hänvisar jag den som är intresserad till Fokus sajt.
Och långt eller ej, när man skriver en text med ett förutbestämt antal tecken så finns det alltid aspekter som inte får plats. Den här gången tvingades jag korta ner mitt resonemang om muslimer i Europa.
Jag konstaterade att vissa debattörer driver linjen att islam är en helig ko, som man inte kan ifrågasätta utan att få höra att man kränker muslimer. Andra menar tvärtom att muslimerna som kollektiv har gjorts till syndabock och blivit en symbol för ondska.
Med mer utrymme hade jag även tagit upp Kenan Maliks ”Från Fatwa till Jihad”. Boken utgår ifrån fatwan mot Salman Rushdie 1989. Då var det otänkbart att ett europeiskt samhälle skulle böja sig för hot från religiösa extremister. Idag däremot, hävdar Kenan Malik, har fatwan blivit ett stående inslag i vårt tänkande. Följden: rädsla, ängslighet, självcensur och undfallenhet mot våldsamma muslimska grupper.
I februarinumret av tidskriften Arena ges ett radikalt annorlunda perspektiv. Under Rushdieaffären var vreden bland Europas muslimer påtaglig, skriver Per Wirtén. I samband med Muhammedkarikatyrerna sexton år senare kom de våldsamma reaktionerna i andra världsdelar istället. Många europeiska muslimer må ha känt sig kränkta av teckningarna, men få försvarade att de besvarades med våld.
Där Malik ser en kontinent som fegat ur inför hotet om islamistiskt våld ser Wirtén ett Europa där muslimer har gjort de demokratiska värderingarna till sina. Minst sagt skilda världar.
För övrigt: censurexemplen bara fortsätter att poppa upp, även i fall som inte rör islam. Vad säger det om vår tid egentligen?
