Ett bitterljuvt avskedsbrev till bostadshotellet Maria Plaza

YouTube Preview Image

I fre­dags hade jag nedan­stå­ende inne i SvD, en text som bety­der lite extra myc­ket för mig. Det är mitt högst per­son­liga far­väl till huset “Maria Plaza” där jag har bott under ett antal år.

Efter att tex­ten pub­li­ce­ra­des har jag för övrigt fått tips på ytter­li­gare kul­tur­per­so­ner som ska ha bott där, t.ex. Sverker Lenas, Lucas Svensson och Karoline Eriksson. Dessutom spe­lar Maria Plaza tyd­li­gen en cen­tral roll i Åsa Anderberg Strollos nya bok.

Här har unga slyng­lar trängts med pils­nergub­bar. Här inledde Laleh, Backyard Babies och Adam Tensta sina kar­riä­rer. Nu rivs bostads­ho­tel­let ”Maria Plaza”. SvD:s Adam Svanell tar avsked av ett både inspi­re­rande och depri­me­rande hus.

– Jaha, då var det dags, säger Kerstin Thylén.

Med en suck lyf­ter hon ut en tjock pärm ur hyl­lan. Hon blädd­rar fram mitt hyres­kon­trakt och pekar på raden där jag ska skriva under, god­känna att avta­let sägs upp.

– Ni är bara tret­ton styc­ken kvar i huset.

Jag tyc­ker mig höra något ödes­mät­tat i rös­ten. I elva år har Kerstin Thylén arbe­tat här på Maria Plaza. Nu är det över.

När jag vand­rar till­baka till min lägen­het ser jag en ner­klott­rad glasruta, en tra­sig dörr och mäng­der av över­gi­vet skräp. Den gamla bygg­na­den, som all­tid har präg­lats av en lätt kaosar­tad stäm­ning, är tyst och tom.

Det känns som en öde riv­nings­kåk. Eller känns för­res­ten. Det är en riv­nings­kåk.

I trapp­hu­set har Kerstin tej­pat upp en pap­perslapp. Det står att alla hyres­gäs­ter måste vara ute ur huset nästa tors­dag. Hon avslu­tar: ”Med sorg i hjär­tat att vi blir av med Maria”.

Första gången jag hörde nam­net Maria Plaza bodde jag i Göteborg. En kom­pis hade varit i Stockholm och berät­tade att flera av hans vän­ner hade flyt­tat in i ett hus vid Mariatorget, där hyrorna var låga och vem som helst kunde få en lägenhet.

När jag senare fick jobb i Stockholm ville jag söka bostad i det där huset. Jag goog­lade ”Maria Plaza”, men fick inga träf­far. Jag hade ju ingen aning om att det var en sar­kas­tisk omskriv­ning för Maria bostadshotell.

Wollmar Yxkullsgatan 17 är en grå betong­ko­loss, typisk för det 60-tal då den bygg­des. Huset består näs­tan ute­slu­tande av små enrum­mare. Ursprungligen fun­ge­rade de som per­so­nal­bo­stä­der åt landstingsanställda.

Fastighetsförvaltaren Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, har dock grad­vis omvand­lat lägen­he­terna till ung­doms­bo­stä­der. Här har den som är under 29 kun­nat få ett bil­ligt boende i max fyra år. Som ett stu­dent­bo­ende för ickestu­den­ter, skulle man kunna säga – om det inte vore för att Maria Plaza också har inhyst en helt annan verksamhet.

I slu­tet av 90-talet behövde SHIS reno­vera ett ung­karls­ho­tell på Öst­gö­ta­ga­tan. Man gjorde bedöm­ningen att de äldsta av de boende inte kunde han­tera en flytt från Södermalm. Nödlösningen blev att flytta också dem till Maria Plaza. Så kom det sig att ett hus mitt bland Söders mest attrak­tiva kvar­ter fyll­des av ensam­stå­ende unga och äldre män med miss­bruks­pro­blem.

I min port finns det många snub­bar som jag
som var tvungna att flytta men som inte har
några rika för­äld­rar som som­liga har,
inga pikar men endast som som­liga har.

Låten ”I min port” är rap­pa­ren Dubblaas skild­ring av sina år på Maria Plaza. I den minst sagt plo­jiga musik­vi­deon ser man hur han chil­lar i trapp­hu­set, lagar mat i ett pyt­te­li­tet kök och tra­kas­se­rar gub­bar från stöd­bo­en­det. Det är giss­nings­vis den enda låt som skri­vits om fas­tig­he­ten. Dubblaa är dock långt ifrån den ende musi­ker som bott här.

I inter­na­tio­nella stor­stä­der ska­par slum­pen ibland mytomspunna, kre­a­tiva plat­ser – kvar­ter eller bygg­na­der med bil­ligt boende där konst­nä­rer, musi­ker och för­fat­tare sam­las och inspi­re­rar varandra. Stockholm är nor­malt sett för litet och nog­grant pla­ne­rat för det. Men när jag ser till­baka på Maria Plaza tän­ker jag att det i någon mån fak­tiskt har varit en sådan plats.

Rapparen Mapei har haft en lägen­het här, Popsicle-sångaren Andreas Mattsson också. Adam Tenstas skiv­bo­lag RMH drev länge sin verk­sam­het ini­från en av de få tvårumslägenheterna.

Laleh bodde i huset när hon spe­lade in sitt första album. På en bild i kon­vo­lu­tet pose­rar hon fram­för den karak­tä­ris­tiska grå betongfasaden.

Men Maria Plaza-akten num­mer ett är ändå Backyard Babies. I mit­ten av 90-talet bodde tre av ban­dets med­lem­mar i samma kor­ri­dor på fjärde våningen.

– Vi hade ett möte med kvin­nan som hade hand om huset då, Gullan hette hon, och sa att vi inte hade någon­stans att bo. Hon var musik­in­tres­se­rad och fat­tade vår grej. Efter någon månad hade hon fixat lägen­he­ter till oss alli­hop, säger gitar­ris­ten Andreas ”Dregen” Svensson.

I min port hänger det myc­ket skumma typer,
typ tjacki­sar, alki­sar, pun­darsti­len.
Det lig­ger bur­kar i trap­pen de klun­kat i sig.
Det finns skur­kar i trap­pen som fruk­tar grisen.

Som Dubblaa anty­der har livet på Maria Plaza inte varit frik­tions­fritt. Redan när jag skrev på hyres­kon­trak­tet berät­tade en anställd att han en gång hade sett en man komma cyk­lande ner­för trap­porna. När jag nu ringer runt till vän­ner som har bott i huset kryl­lar det av lik­nande anekdoter.

Någon har snubb­lat över en naken man utan­för dör­ren, någon annan har gått för att tvätta och upp­täckt att tvätt­ma­ski­nen är stu­len. Flera minns bajs­kor­ven som blev lig­gande i trapp­hu­set en hel helg. Nästan alla tar upp den före detta hip­ho­par­tis­ten som påstods över­natta i källaren.

En tjej berät­tar att en främ­mande, påtänd man en gång klev rakt in i hen­nes lägen­het. När han väg­rade gå och bör­jade äta ur en frukt­skål, ringde hon poli­sen. Strax klev en hel piket­styrka in och skrek ”släpp bananen!”.

Trots skräck­histo­ri­erna har ingen jag pra­tar med en nega­tiv bild av Maria Plaza. Tvärtom visar samt­liga en påtag­lig ömhet inför huset.

– Visst gick det lite halv­vilt till, och stan­dar­den var låg. Jag menar, härom­da­gen såg jag en bild från Anders Breiviks fäng­el­se­cell och tänkte ”shit, det är ju min etta på Wollmar”. Men det var sam­ti­digt rätt trev­ligt. Jag har bara posi­tiva min­nen där­i­från, säger Dregen.

Flera per­so­ner vitt­nar om den upp­sluppna, näs­tan famil­jära stäm­ningen i huset. En före detta boende säger att hon ald­rig har träf­fat lika många unika män­ni­skor som hon gjorde på Maria Plaza. Två andra – Linus Hartin och Sofia Priftis – har sam­man­ställt en utställ­ning till bygg­na­dens ära.

Det känns talande att det gamla bostads­ho­tel­let har för­ä­rats med så många smek­namn. Förutom Maria Plaza har det kal­lats Sockerbiten, Yxan, Plaza Maria och det mindre smick­rande Horhuset. Och när jag näm­ner för män­ni­skor att jag ska skriva den här tex­ten tycks näs­tan alla känna till adressen.

Egentligen är det inte kons­tigt. De gångna 17 åren har drygt 1200 ung­do­mar haft lägen­he­ter här. Officiellt. Lägg till alla som har varit inne­bo­ende, hyrt i andra hand eller bara hängt hos kom­pi­sar i huset så inser man att många tusen­tals per­so­ner har haft en rela­tion till Wollmar Yxkullsgatan 17. Nu är den eran över.

Dödsbudet kom genom bre­vin­kas­tet. ”Huset ska rivas under hös­ten 2011 – alla måste flytta” löd den sko­nings­lösa rubri­ken på lap­pen från SHIS.

Om några måna­der ska Maria Plaza jäm­nas med mar­ken. I dess ställe byg­ger man nya, exklu­si­vare hyres­hus. Enligt stads­bygg­nads­kon­to­rets detalj­plan är syf­tet att öka trygg­he­ten i området.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anlägg­ning i Västertorp, med bostä­der för både unga, flyk­ting­fa­mil­jer och per­so­ner med soci­ala pro­blem. Planerna möter mas­sivt mot­stånd. Ett hund­ra­tal pro­test­brev har skic­kats till stads­bygg­nads­nämn­den och ano­nyma Västertorpsbor har satt upp affi­scher med krav om att detta ”soci­ala expe­ri­ment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resul­ta­tet av en osund boen­de­kul­tur, där oron över den egna bosta­dens värde går före allt annat. Där män­ni­skor för­gif­tar träd för att få bättre utsikt. Där inners­tan egent­li­gen är lika seg­re­ge­rad som de omde­bat­te­rade pro­blem­för­or­terna och ”ökad trygg­het” främst bety­der ytter­li­gare likriktning.

Som Maria Plaza-bo blir jag djupt provocerad.

Ändå, på utflytt­nings­da­gen – när jag står i mitt kyffe på Maria Plaza och ser den fula, bruna plast­mat­tan för sista gången – kom­mer jag på mig själv med att känna lätt­nad. I prak­ti­ken har jag det senaste året inte bott här, utan i min flick­väns myc­ket finare lägen­het. Jag har fått nog av allt det stö­kiga och slitna. Lika sorg­sen som jag är över att huset för­svin­ner, lika glad är jag över att inte vara kvar.

Kanske är det kär­nan i gent­ri­fi­e­ring­ens dilemma. Det är lätt att beklaga att sunk­pu­bar byts mot lat­te­kaféer och att lågin­komst­ta­gare tvingas ut från inners­tan. Samtidigt är vi som sör­jer utveck­lingen inte säl­lan samma per­so­ner som dri­ver på den.

Jag bär ner det sista skrä­pet till grovsoprum­met, läm­nar in nyc­keln och går för gott. När jag cyklar förbi nästa dag är fönst­ren förspikade.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare till "Spela lagom! Hur drömmen om snabba pengar gjorde Sverige spelberoende".
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>