Saga om en perfektionistisk skitstövel

I vec­kan recen­se­rade jag Steve Jobs — en bio­grafi av Walter Isaacson för Expressen Kultur:

Att skriva om Steve Jobs är att ound­vik­li­gen landa i reli­giösa meta­fo­rer. Det fanns något hos Apples grun­dare — de karis­ma­tiska fram­trä­dan­dena, den stor­vulna reto­ri­ken, kun­der­nas loja­li­tet på grän­sen till dyr­kan — som stän­digt ledde tan­karna till guds­tro. När Ipaden lan­se­ra­des por­trät­te­rade The Economist Jobs med en glo­ria. Wall Street Journal skrev: “Senaste gången folk blev lika upp­ja­gade av en platta hade några bud­ord kar­vats in i den.”

I Walter Isaacsons Steve Jobs — en bio­grafi — som har snabbut­gi­vits och snab­bö­ver­satts efter Jobs död för drygt tre vec­kor sedan — blir det än tyd­li­gare. Gamla arbets­kam­ra­ter lik­nar honom vid en hyp­no­ti­se­rande pre­di­kant. Han fick dem att lyda även när de inte höll med, att tro på orim­liga saker.

Till skill­nad från sina riva­ler, Googlegrundarna Larry Page och Sergey Brin, brann Steve Jobs inte hel­ler för ingen­jörs­konst, ratio­na­li­tet och veten­skap. Han före­drog intui­tion fram­för intellekt.

Isaacson åter­kom­mer gång på gång till vad han kal­lar Jobs “för­vräng­nings­fält”- en för­måga att bygga sin verk­lig­hets­upp­fatt­ning på rent öns­ke­tän­kande. Enligt Isaacson hjälpte den egen­ska­pen Applegrundaren att uppnå till synes omöj­liga mål, genom att vägra accep­tera att de var omöjliga.

När Jobs sedan fick can­cer var det samma skeva verk­lig­hets­bild som fick honom att avböja en ope­ra­tion till för­mån för aku­punk­tur och juicedieter.

Steve Jobs — en bio­grafi är i mångt och myc­ket en saga. Här finns under­dogs som byg­ger en dator i en käl­lare och tar tek­nik­bran­schen med storm. Här finns hin­der som tycks oöver­stig­liga, men beseg­ras. Här finns ett sorg­ligt neder­lag och en stor­sla­gen åter­komst — den för­lo­rade sonen som kom­mer till­baka, räd­dar sitt bolag ur kon­kurs och gör det världsledande.

Det enda som sak­nas är en hjälte som läsa­ren kan sym­pa­ti­sera med.

Trots att bio­gra­fin har till­kom­mit på beställ­ning av Jobs själv är den näm­li­gen lika myc­ket karak­tärsmord som idol­por­trätt. Isaacson visar vil­ken unik före­ta­gare Jobs var — hur lite han brydde sig om pengar, vil­ken omsorg han ägnade de minsta detal­jer och hur många olika pro­dukt­om­rå­den som han full­stän­digt revo­lu­tio­ne­rade. Men också att han var något av en skitstövel.

Steve Jobs skild­ras som lätt­stött, illo­jal och lögn­ak­tig. Han för­ne­kar att han är far till sin dot­ter. Han lurar en nära vän på pengar. Han för­ned­rar alla från ser­vi­tö­rer till affärs­kon­tak­ter och sina egna anställda.

Själv betrak­tade sig Jobs, om inte som en Messiasfigur, så åtminstone som utvald. Han beskrev sitt arbete som ett kors­tåg och kal­lade kon­kur­re­rande bolag för “onda krafter”.

Biografin blir också berät­tel­sen om hur denna över­ty­gelse grad­vis kom att delas av hans med­ar­be­tare och slut­li­gen halva värl­den. Mot slu­tet av sitt liv hyl­la­des Jobs som geni och världs­för­bätt­rare — trots de uppen­bara bak­si­dorna av Apples verk­sam­het, som stängda platt­for­mar, mora­lis­tisk cen­sur och omänsk­liga för­hål­lan­den på bola­gets fabriker.

När orga­ni­sa­tio­nen Consumer Electronics Association i vec­kan pre­sen­te­rade årets lista över ame­ri­ka­ner­nas öns­ke­jul­klap­par hade fred på jor­den petats ner från förstap­lat­sen. Där låg i stäl­let Apples Ipad.

Om Adam

Journalist. Filmare. Författare.
Det här inlägget postades i Artiklar, Blogg och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar till Saga om en perfektionistisk skitstövel

  1. Josef skriver:

    ADAM SVANELL WILL NEVER GO TO HELL

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>