Novell har kommit med ett vinternummer. På omslaget syntes denna gång Paola Bruna. I mitt stående inslag Kritikern, där jag lyssnar på musik med olika makthavare, träffade jag Mona Sahlin. Tidningen släpptes mitt under den värsta stormen kring Håkan Juholt, vilket gjorde att intervjun osannolikt nog blev en riksnyhet. De uttalanden Sahlin gjorde om sin efterträdare toppade ett tag både Expressen.se, DN.se och Aftonbladet.se. Läs mer om hela karusellen här.

Under februari och mars var jag i Japan och arbetade med ett nytt projekt. Det är en kortfilmsdokumentär som jag regisserar och plåtar själv. Minst sagt ett experiment, med andra ord. Jag vill inte berätta för mycket i nuläget, men räkna med att få se resultatet inom ett drygt år.

Jag har även publicerat ett fåtal längre artiklar, bland annat ett reportage om Creative Commons i Svenska Dagbladet och ett rundabordssamtal om kulturens finansiering i Konstnären.

Men framför allt har jag och Anton Gustavsson skrivit klart vår reportagebok Spela lagom! Hur drömmen om snabba pengar gjorde Sverige spelberoende. Det har varit ett himla slit, rent ut sagt, men i mitten av maj finns den i bokhandeln. Inför lanseringen har vi startat en specifik bokblogg, Spela lagom-bloggen. Där kommer jag framöver att skriva avsevärt mycket oftare än vad jag gör här.

Att skriva om Steve Jobs är att oundvikligen landa i religiösa metaforer. Det fanns något hos Apples grundare — de karismatiska framträdandena, den storvulna retoriken, kundernas lojalitet på gränsen till dyrkan — som ständigt ledde tankarna till gudstro. När Ipaden lanserades porträtterade The Economist Jobs med en gloria. Wall Street Journal skrev: “Senaste gången folk blev lika uppjagade av en platta hade några budord karvats in i den.”

I Walter Isaacsons Steve Jobs — en biografi — som har snabbutgivits och snabböversatts efter Jobs död för drygt tre veckor sedan — blir det än tydligare. Gamla arbetskamrater liknar honom vid en hypnotiserande predikant. Han fick dem att lyda även när de inte höll med, att tro på orimliga saker.

Till skillnad från sina rivaler, Googlegrundarna Larry Page och Sergey Brin, brann Steve Jobs inte heller för ingenjörskonst, rationalitet och vetenskap. Han föredrog intuition framför intellekt.

Isaacson återkommer gång på gång till vad han kallar Jobs “förvrängningsfält”- en förmåga att bygga sin verklighetsuppfattning på rent önsketänkande. Enligt Isaacson hjälpte den egenskapen Applegrundaren att uppnå till synes omöjliga mål, genom att vägra acceptera att de var omöjliga.

När Jobs sedan fick cancer var det samma skeva verklighetsbild som fick honom att avböja en operation till förmån för akupunktur och juicedieter.

Steve Jobs — en biografi är i mångt och mycket en saga. Här finns underdogs som bygger en dator i en källare och tar teknikbranschen med storm. Här finns hinder som tycks oöverstigliga, men besegras. Här finns ett sorgligt nederlag och en storslagen återkomst — den förlorade sonen som kommer tillbaka, räddar sitt bolag ur konkurs och gör det världsledande.

Det enda som saknas är en hjälte som läsaren kan sympatisera med.

Trots att biografin har tillkommit på beställning av Jobs själv är den nämligen lika mycket karaktärsmord som idolporträtt. Isaacson visar vilken unik företagare Jobs var — hur lite han brydde sig om pengar, vilken omsorg han ägnade de minsta detaljer och hur många olika produktområden som han fullständigt revolutionerade. Men också att han var något av en skitstövel.

Steve Jobs skildras som lättstött, illojal och lögnaktig. Han förnekar att han är far till sin dotter. Han lurar en nära vän på pengar. Han förnedrar alla från servitörer till affärskontakter och sina egna anställda.

Själv betraktade sig Jobs, om inte som en Messiasfigur, så åtminstone som utvald. Han beskrev sitt arbete som ett korståg och kallade konkurrerande bolag för “onda krafter”.

Biografin blir också berättelsen om hur denna övertygelse gradvis kom att delas av hans medarbetare och slutligen halva världen. Mot slutet av sitt liv hyllades Jobs som geni och världsförbättrare — trots de uppenbara baksidorna av Apples verksamhet, som stängda plattformar, moralistisk censur och omänskliga förhållanden på bolagets fabriker.

När organisationen Consumer Electronics Association i veckan presenterade årets lista över amerikanernas önskejulklappar hade fred på jorden petats ner från förstaplatsen. Där låg i stället Apples Ipad.

När vi inledde arbetet med PressPausePlay framstod det

Ett återkommande tema i filmen blev nämligen hur förutsättningarna för kreativt skapande har påverkats av att man kan distribuera sina verk på nätet, utan att behöva pengar eller mellanhänder. Och angående om man ska ta betalt eller inte säger Seth Godin i en scen: “Ideas that are free spread faster, and ideas that spread win.”

En film med det innehållet vore nästan ett hån att ta betalt för. Därför har vi nu tillgängliggjort PressPausePlay gratis. Du kan antingen se den direkt på Youtube genom att klicka här, eller ladda hem den från filmens sajt.

Där finns också den interaktiva version av filmen som jag har skrivit om tidigare. Denna lilla mjukvara, som regissören David Dworsky kallar “en DVD-utgåva på steroider”, är vårt sätt att leka med ett mindre linjärt berättande. I den interaktiva PressPausePlay kan man klicka på personer och texter för att få upp massor av extramaterial, som bortklippta inslag och längre versioner av intervjuerna. Inte minst finns här en lång rad intervjuer som inte fick plats i filmen, med personer som Lawrence Lessig, Michel Gondry och Ted Hope.

För att peppa dig som läser på att se filmen — och samtidigt få chansen att skryta lite — avslutar jag med några rader ur pressmeddelandet:

PressPausePlay visades i SVT K-Special och på SVT Play under våren men har även fått stort genomslag internationellt då den deltagit på över 30 filmfestivaler i 17 länder. Dokumentären har bland annat fått utmärkelserna Outstanding Achievement in Documentary Award på Newport Beach filmfestival, juryns pris för Bästa dokumentär på filmfestivalen i Santa Cruz och Best Cinematography in a foreign documentary film på Traverse City Film Festival. Filmen har uppmärksammats i utländska medier som New York Times och Wired och regissörerna har intervjuats av The Guardian och Tech Crunch.

I fredags hade jag nedanstående inne i SvD, en text som betyder lite extra mycket för mig. Det är mitt högst personliga farväl till huset “Maria Plaza” där jag har bott under ett antal år.

Efter att texten publicerades har jag för övrigt fått tips på ytterligare kulturpersoner som ska ha bott där, t.ex. Sverker Lenas, Lucas Svensson och Karoline Eriksson. Dessutom spelar Maria Plaza tydligen en central roll i Åsa Anderberg Strollos nya bok.

Här har unga slynglar trängts med pilsnergubbar. Här inledde Laleh, Backyard Babies och Adam Tensta sina karriärer. Nu rivs bostadshotellet ”Maria Plaza”. SvD:s Adam Svanell tar avsked av ett både inspirerande och deprimerande hus.

– Jaha, då var det dags, säger Kerstin Thylén.

Med en suck lyfter hon ut en tjock pärm ur hyllan. Hon bläddrar fram mitt hyreskontrakt och pekar på raden där jag ska skriva under, godkänna att avtalet sägs upp.

– Ni är bara tretton stycken kvar i huset.

Jag tycker mig höra något ödesmättat i rösten. I elva år har Kerstin Thylén arbetat här på Maria Plaza. Nu är det över.

När jag vandrar tillbaka till min lägenhet ser jag en nerklottrad glasruta, en trasig dörr och mängder av övergivet skräp. Den gamla byggnaden, som alltid har präglats av en lätt kaosartad stämning, är tyst och tom.

Det känns som en öde rivningskåk. Eller känns förresten. Det är en rivningskåk.

I trapphuset har Kerstin tejpat upp en papperslapp. Det står att alla hyresgäster måste vara ute ur huset nästa torsdag. Hon avslutar: ”Med sorg i hjärtat att vi blir av med Maria”.

Första gången jag hörde namnet Maria Plaza bodde jag i Göteborg. En kompis hade varit i Stockholm och berättade att flera av hans vänner hade flyttat in i ett hus vid Mariatorget, där hyrorna var låga och vem som helst kunde få en lägenhet.

När jag senare fick jobb i Stockholm ville jag söka bostad i det där huset. Jag googlade ”Maria Plaza”, men fick inga träffar. Jag hade ju ingen aning om att det var en sarkastisk omskrivning för Maria bostadshotell.

Wollmar Yxkullsgatan 17 är en grå betongkoloss, typisk för det 60-tal då den byggdes. Huset består nästan uteslutande av små enrummare. Ursprungligen fungerade de som personalbostäder åt landstingsanställda.

Fastighetsförvaltaren Stiftelsen Hotellhem i Stockholm, SHIS, har dock gradvis omvandlat lägenheterna till ungdomsbostäder. Här har den som är under 29 kunnat få ett billigt boende i max fyra år. Som ett studentboende för ickestudenter, skulle man kunna säga – om det inte vore för att Maria Plaza också har inhyst en helt annan verksamhet.

I slutet av 90-talet behövde SHIS renovera ett ungkarlshotell på Östgötagatan. Man gjorde bedömningen att de äldsta av de boende inte kunde hantera en flytt från Södermalm. Nödlösningen blev att flytta också dem till Maria Plaza. Så kom det sig att ett hus mitt bland Söders mest attraktiva kvarter fylldes av ensamstående unga och äldre män med missbruksproblem.

I min port finns det många snubbar som jag
som var tvungna att flytta men som inte har
några rika föräldrar som somliga har,
inga pikar men endast som somliga har.

Låten ”I min port” är rapparen Dubblaas skildring av sina år på Maria Plaza. I den minst sagt plojiga musikvideon ser man hur han chillar i trapphuset, lagar mat i ett pyttelitet kök och trakasserar gubbar från stödboendet. Det är gissningsvis den enda låt som skrivits om fastigheten. Dubblaa är dock långt ifrån den ende musiker som bott här.

I internationella storstäder skapar slumpen ibland mytomspunna, kreativa platser – kvarter eller byggnader med billigt boende där konstnärer, musiker och författare samlas och inspirerar varandra. Stockholm är normalt sett för litet och noggrant planerat för det. Men när jag ser tillbaka på Maria Plaza tänker jag att det i någon mån faktiskt har varit en sådan plats.

Rapparen Mapei har haft en lägenhet här, Popsicle-sångaren Andreas Mattsson också. Adam Tenstas skivbolag RMH drev länge sin verksamhet inifrån en av de få tvårumslägenheterna.

Laleh bodde i huset när hon spelade in sitt första album. På en bild i konvolutet poserar hon framför den karaktäristiska grå betongfasaden.

Men Maria Plaza-akten nummer ett är ändå Backyard Babies. I mitten av 90-talet bodde tre av bandets medlemmar i samma korridor på fjärde våningen.

– Vi hade ett möte med kvinnan som hade hand om huset då, Gullan hette hon, och sa att vi inte hade någonstans att bo. Hon var musikintresserad och fattade vår grej. Efter någon månad hade hon fixat lägenheter till oss allihop, säger gitarristen Andreas ”Dregen” Svensson.

I min port hänger det mycket skumma typer,
typ tjackisar, alkisar, pundarstilen.
Det ligger burkar i trappen de klunkat i sig.
Det finns skurkar i trappen som fruktar grisen.

Som Dubblaa antyder har livet på Maria Plaza inte varit friktionsfritt. Redan när jag skrev på hyreskontraktet berättade en anställd att han en gång hade sett en man komma cyklande nerför trapporna. När jag nu ringer runt till vänner som har bott i huset kryllar det av liknande anekdoter.

Någon har snubblat över en naken man utanför dörren, någon annan har gått för att tvätta och upptäckt att tvättmaskinen är stulen. Flera minns bajskorven som blev liggande i trapphuset en hel helg. Nästan alla tar upp den före detta hiphopartisten som påstods övernatta i källaren.

En tjej berättar att en främmande, påtänd man en gång klev rakt in i hennes lägenhet. När han vägrade gå och började äta ur en fruktskål, ringde hon polisen. Strax klev en hel piketstyrka in och skrek ”släpp bananen!”.

Trots skräckhistorierna har ingen jag pratar med en negativ bild av Maria Plaza. Tvärtom visar samtliga en påtaglig ömhet inför huset.

– Visst gick det lite halvvilt till, och standarden var låg. Jag menar, häromdagen såg jag en bild från Anders Breiviks fängelsecell och tänkte ”shit, det är ju min etta på Wollmar”. Men det var samtidigt rätt trevligt. Jag har bara positiva minnen därifrån, säger Dregen.

Flera personer vittnar om den uppsluppna, nästan familjära stämningen i huset. En före detta boende säger att hon aldrig har träffat lika många unika människor som hon gjorde på Maria Plaza. Två andra – Linus Hartin och Sofia Priftis – har sammanställt en utställning till byggnadens ära.

Det känns talande att det gamla bostadshotellet har förärats med så många smeknamn. Förutom Maria Plaza har det kallats Sockerbiten, Yxan, Plaza Maria och det mindre smickrande Horhuset. Och när jag nämner för människor att jag ska skriva den här texten tycks nästan alla känna till adressen.

Egentligen är det inte konstigt. De gångna 17 åren har drygt 1200 ungdomar haft lägenheter här. Officiellt. Lägg till alla som har varit inneboende, hyrt i andra hand eller bara hängt hos kompisar i huset så inser man att många tusentals personer har haft en relation till Wollmar Yxkullsgatan 17. Nu är den eran över.

Dödsbudet kom genom brevinkastet. ”Huset ska rivas under hösten 2011 – alla måste flytta” löd den skoningslösa rubriken på lappen från SHIS.

Om några månader ska Maria Plaza jämnas med marken. I dess ställe bygger man nya, exklusivare hyreshus. Enligt stadsbyggnadskontorets detaljplan är syftet att öka tryggheten i området.

Samtidigt vill SHIS bygga en ny anläggning i Västertorp, med bostäder för både unga, flyktingfamiljer och personer med sociala problem. Planerna möter massivt motstånd. Ett hundratal protestbrev har skickats till stadsbyggnadsnämnden och anonyma Västertorpsbor har satt upp affischer med krav om att detta ”sociala experiment” stoppas.

Jag har svårt att se det som annat än resultatet av en osund boendekultur, där oron över den egna bostadens värde går före allt annat. Där människor förgiftar träd för att få bättre utsikt. Där innerstan egentligen är lika segregerad som de omdebatterade problemförorterna och ”ökad trygghet” främst betyder ytterligare likriktning.

Som Maria Plaza-bo blir jag djupt provocerad.

Ändå, på utflyttningsdagen – när jag står i mitt kyffe på Maria Plaza och ser den fula, bruna plastmattan för sista gången – kommer jag på mig själv med att känna lättnad. I praktiken har jag det senaste året inte bott här, utan i min flickväns mycket finare lägenhet. Jag har fått nog av allt det stökiga och slitna. Lika sorgsen som jag är över att huset försvinner, lika glad är jag över att inte vara kvar.

Kanske är det kärnan i gentrifieringens dilemma. Det är lätt att beklaga att sunkpubar byts mot lattekaféer och att låginkomsttagare tvingas ut från innerstan. Samtidigt är vi som sörjer utvecklingen inte sällan samma personer som driver på den.

Jag bär ner det sista skräpet till grovsoprummet, lämnar in nyckeln och går för gott. När jag cyklar förbi nästa dag är fönstren förspikade.

Foto: Maja Brand.

Ikväll visas PressPausePlay på Malmöfestivalen, vilket samtidigt innebär en smygstart på Media Evolution: The Conference. Efter visningen kommer jag och filmens huvudrollsinnehavare Ólafur Arnalds att bli intervjuade på scen.

Nästa steg för PressPausePlay är nu släppet av en interaktiv version av filmen. Från och med den 19 september kommer man via Youtube att kunna se den gratis i en utökad version, där man kan klicka fram mängder av extramaterial. Läs mer här.

För den som är intresserad har branschtidskriften HD Video Pro förresten publicerat en lång och nördigt detaljerad artikel om inspelningen av PressPausePlay. Framförallt skriver de mycket om Hannes Isakssons fina foto, som för övrigt vann pris på Michael Moores Traverse City Film Festival.

Annat som händer: Under sommaren har jag arbetat på Svenska Dagbladets kulturredaktion och hunnit skriva artiklar om ungefär allt som finns. Här är några av de mer minnesvärda:

Radcliffe på egna ben. Om Harry Potter-skådisens desperata vilja att bli tagen på allvar.
Modernt morisk. Om Ozan Sunar, Moriska paviljongen och mångkulturgalor.
Skämtaren som blev en “spion”. Om Morjärvmannen — en tragikomisk rättsskandal.
Musikfestivaler vill ta ställning. Om Peace & Love och andra med världsförbättrarambitioner.
Den dåliga smakens högsäsong. Om varför souvenirer har blivit en paradgren för kitschen.

I helgen höll Novellredaktionen sin höstkongress och smed planer inför nästa utgåva, som ser ut att bli fantastisk. Och apropå det finns min text från förra numret numera på nätet. Här kan du läsa mina diskussioner med Fredrick Federley om Judas Priest och Centerpartiets framtid.

PressPausePlay, doku­men­tär­fil­men där jag age­rar

Världspremiären ägde rum på South By Southwest i Austin, Texas. Sedan dess har fil­men visats på fes­ti­va­ler i såväl New York och Seattle som Doha och Barcelona. Till råga på allt har den vun­nit flera fina priser.

Nu är det änt­li­gen dags för en svensk publik att få se PressPausePlay. På fre­dag kl 20.00 visas den i SVT:s K Special, vis­ser­li­gen i en för­kor­tad ver­sion (57 minu­ter istäl­let för 80) men likväl. Även full­ängds­ver­sio­nen kom­mer att släp­pas online så små­ningom.

Här och här kan man se klipp ur filmen.

En annan nyhet är att vi i Novell nyligen gav ut vårt sommarnummer. Omslaget pryds denna gång av Mauro Scocco. I mitt stående inslag i tidningen, artikeln “Kritikern”, porträtterar jag Fredrick Federley genom en titt på hans musiksmak. Det innebär bland annat Kicki Danielsson och Eric Saade.

I som­mar ska jag hoppa in och arbeta på Svenska Dagbladets kul­tur­re­dak­tion, vil­ket inne­bär att jag inte lär upp­da­te­ra den här saj­ten så mycket.

I övrigt arbe­tar jag och Anton Gustavsson för fullt med vår repor­ta­ge­bok om det svenska spel­mo­no­po­let. Boken är pla­ne­rad att ges ut i april nästa år, och tan­ken är att den ska föräras med en egen blogg under hös­ten. Jag åter­kom­mer med mer info om detta.

Uppdatering: Nu går det att se PressPausePlay i SVT Play, till och med den 2 juli. Klicka här.

Google Ngram Viewer är en sajt där man kan se hur ofta ett ord har används i litteraturen under olika tider. I gårdagens SvD skrev jag nedanstående text om denna oändligt fascinerande tjänst och dess eventuella betydelse för humanioraforskningen.

För den som vill leka med Ngram Viewer kommer här ett antal slutsatser som man kan, eller inte kan, dra om hur tiderna förändrats:

Lydnaden har ersatts av diskussion.
Trots medborgarrättsrörelsen har rasismen ökat.
Internet har långt kvar till att bli lika viktigt som teven.
Hiphop är större än soul.
Vegetarianerna blir fler, men korvarna också.
Och nej, Beatles var aldrig större än Jesus.

Prydliga grafer över vanor, värderingar och tidsanda. Med hjälp av fem miljoner inskannade böcker gör Googles nya verktyg statistik av historien. Frågan är om det är starten på en revolution för humaniora eller bara en vilseledande leksak.

Lyckan i världen var som störst år 1824. Med undantag för små uppsving kring sekelskiftet och på 20-talet minskade den sedan konstant, tills nyligen. Runt millennieskiftet vände det. Nu pekar kurvan uppåt. Mänskligheten går tack och lov åter mot en lyckligare värld.

Jag får denna information i form av ett exakt linjediagram på min skärm. I Googles graf över ordet ”happiness” kan man tydligt följa lyckans omfattning de senaste 500 åren. Så tycks det i alla fall.

Tjänsten heter Google Ngram Viewer. En webbsida med en sökruta, två fält för att ange årtal och en knapp med texten ”search lots of books”. Det är en första antydan om vilken potential som finns i den amerikanska informationsjättens plan att digitalisera litteraturhistorien.

Ngram Viewer bygger på en databas med böcker på engelska, kinesiska, spanska, franska, tyska, ryska och hebreiska. Totalt innehåller den mer än fem miljoner böcker. Drygt 4 procent av alla som någonsin tryckts.

Vad sajten visar är hur ofta olika ord och fraser har använts i dessa böcker från 1500 till 2008. Ngram Viewer räknar orden, sorterar dem efter år och skapar grafik. Genom kurvorna kan man ana konturerna av historien.

Sökningar på ord som ”sword”, ”factory” och ”laptop” ger antydningar om olika tider. Svärdet nämns oftast i mitten av 1600-talet, fabriken är som mest omskriven mellan 1915 och 1960, medan den bärbara datorn når sin topp 2006. När man söker på ”war” får man en kurva med två stora kullar, en runt 1920 och en tidigt 40-tal.

Än mer kittlande är det att skriva in ord associerade med värderingar. Jag konstaterar att vetenskapen i 200 års tid har fått allt fler omnämningar. Under samma tid har religionen fått färre. Feminismen har sedan 80-talet spurtat om både konservatismen och liberalismen.

Jag hittar även ett samband mellan å ena sidan ”hippie” och ”marijuana” – båda dyker upp på 60-talet och är som störst tidigt 70-tal – å andra sidan ”yuppie” och ”cocaine”, vars synkade storhetstid är 80– och 90-tal.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund skrev nyligen i ett blogginlägg att Ngram Viewer är hans nya besatthet. Enligt Peter Englund är Googletjänsten ”fullkomligt oemotståndlig, om man alls är intresserad av det mänskliga medvetandets historia”.

Den som testar sajten förstår vad han menar. Ngram Viewer är inte bara rolig, utan i princip omöjlig att slita sig ifrån. Sajten fungerar rentav som sällskapslek: vilket ord vinner – kärlek eller hat, krig eller fred?

Men vissa anser att Ngram Viewer är starten på något betydligt större än så.

– Jag vill inte överdriva genom att kalla det vi gör revolutionerande. Men det är ett väldigt nytt perspektiv, säger forskarassistenten Jean-Baptiste Michel.

Hans kollega Erez Lieberman Aiden hummar instämmande i luren. De leder en forskargrupp vid Harvarduniversitetet som nyligen presenterade sina rön i tidskriften Science.

De menar att de bedriver en ny sorts humanistisk forskning – kvantitativa studier av stora mängder data från historisk, inscannad litteratur. Enklare förklarat: de gör analyser utifrån innehållet i böcker, utan att faktiskt läsa böckerna.

– Idag bygger humaniora på att man går till förstahandskällor och läser noggrant. Men tillgången till data skapar helt nya sätt att studera vad som händer i kulturen, säger Erez Lieberman Aiden.

Han kallar det för ”culturomics”, kulturomik. Namnet är en blinkning till genomik, studien av en organisms DNA. Erez Lieberman Aiden menar att man kan dra slutsatser om en kultur – spåra idéer, händelser och strömningar – genom att granska dess minsta beståndsdelar, som ord och fraser.

Forskargruppen har arbetat med en samling data, totalt 500 miljarder ord, som sägs vara den största i den humanistiska forskningens historia. Denna har de fått från den enda aktör som har tillgång till sådant: Google.

Det är svårt att hitta en skarpare kurva i Ngram Viewer än den för ordet ”Google”. Fram till för tio år sedan ligger linjen praktiskt taget på noll. Därefter går den spikrakt uppåt.

Kalifornienföretaget har sedan starten 1998 etablerat sig som världens dominerande internetaktör. I dag låter många av oss Google administrera våra webbsökningar, vår e-post, vår kalender, våra dokument och vårt bloggande. Genom tjänster som Google Earth, Google Maps och Google History kartläggs allt från planetens geografi till vårt privata surfande.

Googles uttalade mål är att göra all tänkbar information tillgänglig och sökbar. Till denna information räknas också vår kulturskatt.

I februari lanserades Google Art Project, en webbtjänst där besökaren kan se konst från institutioner som Tate Britain i London och Museum of Modern Art i New York. Tanken är att tillgängliggöra verken för alla som inte har möjlighet att se dem på plats. Den stora kultursatsningen är dock Google Books – projektet där Google scannar in all världens böcker.

Idén är inte okontroversiell. Google har hamnat i upphovsrättsliga strider och beskyllts för att skaffa sig ett monopol på kulturarvet. I mars ogiltigförklarade en domstol i New York den överenskommelse som bolaget nått med förlagsbranschen. Nu måste avtalet omförhandlas. I veckan lämnade dessutom tre franska förlag in en stämningsansökan där Google krävs på 88 miljarder kronor för att ha tillgängliggjort böcker utan lov.

Målet med Google Books brukar sägas vara att skapa det slutgiltiga, digitala biblioteket där vilken bok som helst finns tillgänglig när som helst. Forskarna på Harvard synliggör ett annat användningsområde: världens största forskningsunderlag för humaniora.

Erez Lieberman Aiden berättar att den bokdatabas han arbetat med är samma som nu har tillgängliggjorts av Google. De sökningar jag kan göra i Ngram Viewer är med andra ord en enklare variant av hans forskningsmetod.

– Faktum är att vi hade svårt att begränsa vår studie, eftersom databasen är så beroendeframkallande. Vi kunde inte låta bli att fortsätta göra nya sökningar, säger han.

Forskargruppen har presenterat slutsatser inom en rad områden, ett axplock tänkt att åskådliggöra hur Googles data kan användas.

De visar hur verbformer utvecklats, genom att identifiera när exempelvis ”learned” blev vanligare än ålderdomliga ”learnt”.

De slår fast att censur syns i statistiken. Till exempel nämns judiske konstnären Marc Chagall bara en enda gång i den tyska litteraturen mellan 1936 och 1944. Samma sak gäller Lev Trotskij i äldre sovjetiska böcker och massakern på Himmelska fridens torg i de kinesiska.

Genom att studera förekomsten av personers namn analyserar de även hur kändisskapets natur förändrats. En genomsnittlig känd person född 1800 blev berömd först vid 43 års ålder. Kändisar födda 1950 nådde däremot sitt kändisskap redan vid 29. Å andra sidan, konstaterar forskarna, glömmer vi dem snabbare.

”Culturomics” ger än så länge inget utslag i Ngram Viewer. Men kanske är det, som Erez Lieberman Aiden och Jean-Baptiste Michel tror, skelettet till en ny vetenskap.

I vintras publicerade New York Times en artikelserie om möten mellan humanistisk forskning och digital teknik. I första delen konstaterade skribenten Patricia Cohen att 1900-talets humaniora dominerats av ismer som Freudianism, strukturalism och postkolonialism. Vad blir det här seklets motsvarande stora idé inom språk, historia och konst? Hon besvarade sin fråga med ett ord: data.

Så kallad digital humaniora är ett växande fenomen i USA. Nytänkande humanister utforskar Upplysningens spridning i Europa genom webbkartor över tänkares brevväxlingar, rekonstruerar inbördeskrigets slagfält digitalt för att studera vad terrängen betydde för utgången och låter en dator analysera tusentals jamsessioner för att spåra hur musikaliska samarbeten har påverkat jazzen.

Många av dessa forskare ser Googles växande bibliotek som en revolution. En Stanfordprofessor i litteratur har liknat det vid när teleskopet uppfanns – plötsligt synliggörs enorma mängder materia. Entusiasmen är inte svår att begripa.

En databas över hela litteraturhistorien borde vara varje humanioraforskares dröm. Eller?

Janken Myrdal muttrar framför datorn.

– Om jag skriver in ordet ”chair” här, då når det sin topp runt 1940. Sedan går det ner. Jaha? Det är som mina barn brukar säga, intresseklubben antecknar.

Han är forskare i agrarhistoria vid Sveriges lantbruksuniversitet. Härom året gav han ut boken Spelets regler i vetenskapens hantverk, där han resonerar om konflikter och olikheter mellan naturvetenskap och humanvetenskap.

Det bör nämligen påpekas: mötet mellan Google och humaniora är inte okomplicerat.

Som Andreas Ekström skriver i sin reportagebok Google-koden kan Googles grundare beskrivas som teknokrater. Allting företaget gör genomsyras av en tro på data, kod och matematik. Alla mål ska vara mätbara och lönenivåer räknas ut på ”raketforskningsnivå”. Överdriven ingenjörskonst, enligt en före detta Googleanställd som intervjuas i boken: ”Kan man koda bort sig själv som människa från processen… ja, då har man gjort ett bra jobb.”

När detta ideal möter ett fält som till och med har ordet mänsklig, human, i sitt namn blir det en kulturkrock. Den humanistiska traditionen betonar fördjupning, tolkning, kritisk reflektion och vikten av perspektiv. Det är rentav en central tanke att vissa saker inte kan mätas.

Janken Myrdal säger att vissa humanioraforskare är onödigt rädda för statistik. Men att Ngram Viewer och ”culturomics” skulle innebära något omvälvande skrattar han nästan åt:

– Det här kan kanske bli ytterligare ett kul redskap. Men det stora med att få tillgång till fem miljoner böcker är väl inte att man kan göra statistik, utan att man faktiskt kan läsa böckerna.

Det är talande att forskargruppen bakom ”culturomics” inte är litteraturvetare eller idéhistoriker, utan matematiker, ingenjörer och naturvetare. Erez Lieberman Aiden har en doktorsexamen i tillämpad matematik, Jean-Baptiste Michel i systembiologi.

Sedan deras forskning och Ngram Viewer presenterades parallellt i december har både de själva och Google fått mycket kritik. Forskare har invänt att Googles scanningsteknik är opålitlig, att databasen är oanvändbar eftersom böckerna saknar detaljerad metadata och – inte minst – att ingenjörskap aldrig kan ersätta analys.

När jag tar upp det med Jean-Baptiste Michel låter han defensiv.

– Vissa verkar tycka att man måste ha doktorerat i humaniora för att ens få tala om historia. Jag förstår inte den kritiken. Vi har aldrig påstått att kvantitativa metoder ska ersätta kvalitativa. Vi vill bara föra in ett nytt verktyg i humanioraforskarnas arsenal.

Men den kanske viktigaste invändningen håller till och med Jean-Baptiste Michel med om: vad innebär det egentligen att ett ord, till exempel ”fattigdom”, har använts ofta ett visst år?

Det bevisar inte att människor var fattiga då, inte heller att de inte var det. På sin höjd kan det styrka att det var ”mycket ståhej” kring fattigdom.

Allting går som sagt inte att mäta. Utan tolkning och kontext är Ngram Viewers kurvor ett minst sagt trubbigt underlag. De kan i bästa fall styrka när något inträffade, aldrig hur eller varför.

Själv är jag lika fängslad i alla fall. Jag sitter fastnålad vid datorn och låter timmarna rinna iväg framför diagrammen. Jag ställer industrialisering mot globalisering, sex mot kärlek, pizza mot korv.

Efterhand upptäcker jag att man kan få rätt märkliga resultat. ”Fgn”, ”pkat” och ”hmms” – ord som inte finns – ger utslag i graferna. Svordomen ”fuck” ser ut att ha använts redan på 1500-talet, och ”internet” tycks ha varit en snackis kring sekelskiftet 1900. Dessutom uppvisar ”jeans” och ”terrorism” misstänkt lika kurvor.

Det är inte omöjligt att Googles databaser på sikt blir omvälvande för den humanistiska forskningen. Det är inte heller omöjligt att deras betydelse blir marginell. Oavsett vilket är Ngram Viewer, än så länge, mest ett tidsfördriv. Men ett tankeväckande och underhållande sådant. Det är inte det sämsta.

Jag testar att skriva in orden nyttig och rolig i sökrutan, ”beneficial” och ”fun”. Och se där! Nöje har vunnit över nytta sedan 1917.

Förra veckan skrev jag i Fokus om de aktuella

Och långt eller ej, när man skriver en text med ett förutbestämt antal tecken så finns det alltid aspekter som inte får plats. Den här gången tvingades jag korta ner mitt resonemang om muslimer i Europa.

Jag konstaterade att vissa debattörer driver linjen att islam är en helig ko, som man inte kan ifrågasätta utan att få höra att man kränker muslimer. Andra menar tvärtom att muslimerna som kollektiv har gjorts till syndabock och blivit en symbol för ondska.

Med mer utrymme hade jag även tagit upp Kenan Maliks ”Från Fatwa till Jihad”. Boken utgår ifrån fatwan mot Salman Rushdie 1989. Då var det otänkbart att ett europeiskt samhälle skulle böja sig för hot från religiösa extremister. Idag däremot, hävdar Kenan Malik, har fatwan blivit ett stående inslag i vårt tänkande. Följden: rädsla, ängslighet, självcensur och undfallenhet mot våldsamma muslimska grupper.

I februarinumret av tidskriften Arena ges ett radikalt annorlunda perspektiv. Under Rushdieaffären var vreden bland Europas muslimer påtaglig, skriver Per Wirtén. I samband med Muhammedkarikatyrerna sexton år senare kom de våldsamma reaktionerna i andra världsdelar istället. Många europeiska muslimer må ha känt sig kränkta av teckningarna, men få försvarade att de besvarades med våld.

Där Malik ser en kontinent som fegat ur inför hotet om islamistiskt våld ser Wirtén ett Europa där muslimer har gjort de demokratiska värderingarna till sina. Minst sagt skilda världar.

För övrigt: censurexemplen bara fortsätter att poppa upp, även i fall som inte rör islam. Vad säger det om vår tid egentligen?

Till saken. I helgen startade cricket-VM i Indien, Bangladesh och Sri Lanka. Med detta som förevändning skrev jag i söndagens SvD om tepauser, masseskapism och Joseph O’Neills “Nederland”.

En liten brasklapp dock: i texten påstår jag att cricketen “de senaste åren” har skakats av skandaler, mutor och fusk. Efter publicering påpekade Kjell Häglund att cricketfusket har pågått betydligt längre än så, och att han själv skrev en lång artikel om saken för 20 år sedan (!).

Den här helgen börjar VM i en av världens populäraste idrotter. Men många svenskar vet knappt vad cricket är. Här är historien om det brittiska överklassnöjet som blev en asiatisk folksport.

Qasib Rashid ställer sig i slagsmansposition. Han vinklar det platta slagträet neråt och fokuserar blicken långt bort.

Dokumentärfilmen PressPausePlay, som jag har producerat och agerat “reporter” i, har nu äntligen fått en officiell trailer. Se den här ovanför.

Dessutom har filmen härmed ett premiärdatum, eller nästan i alla fall. Världspremiären kommer att ske någon gång mellan den 11 och 19 mars på den utmärkta festivalen South by Southwest i Austin, Texas. Senare under året kommer den att visas på ett antal andra filmfestivaler. Vilka är fortfarande lite hemligt.

PressPausePlay är ett försök att skildra hur digitalisering och ny teknik har förändrat förutsättningarna för kreativt skapande. Det vill säga inte i bemärkelsen affärsmodeller, upphovsrätt och fildelningskrig, utan med fokus på innehållet: musiken, filmerna, konsten, och böckerna. Går vi mot en kreativ guldålder eller en översvämning av amatörproducerat skräp?

Skrytig bonusinfo: trailern har redan blivit omskriven av Wired.

I söndagens SvD skrev jag nedanstående artikel om Kungliga Biblioteket. Tanken var att ge en aningen mer korrekt inblick i vardagen på Sveriges nationalbibliotek än tuppfäktningen och de flådiga miljöerna i SVT:s aktuella dramasatsning Bibliotekstjuven.

I tv-serien Bibliotekstjuven beskrivs Kungliga Biblioteket som en plats för intriger, tradition, stölder och statusjakt. SvD:s Adam Svanell går dit för att skildra konservatismen. Istället hittar han en institution som tänker digitalt.

Riksbibliotekarie Otto Wersell reser sig ur sin skinnstol och knäpper kavajen.

– Jag tar på mig det fulla ansvaret för den här situationen, och jag vill inte att någon annan talar med media, säger han.

Kontoret på Kungliga Biblioteket i Stockholm är elegant inrett med mörka träpaneler, mässingslampor och parkettgolv. Väggen pryds av en imposant oljemålning. På skrivbordet ligger antika böcker. Inte en dator så långt ögat når.

En kvinnlig bibliotekarie frågar nervöst:

– Men John då?

– Vad är det med honom? ryter riksbibliotekarien.

Scenen utspelar sig i sista avsnittet av tv-serien Bibliotekstjuven. Otto Wersell har just fått veta att hans anställde John Manneus har stulit böcker för miljonbelopp. Han ser allvarsamt på medarbetarna.

– Nu gäller det först och främst att skydda KB.

På ett annat, icke-fiktivt, kontor reser sig en annan riksbibliotekarie upp ur en ergonomisk skrivbordsstol. På väggen finns en whiteboard, på skrivbordet pärmar och plastfickor.

– Serien ger en väldigt gammalmodig bild av KB, säger Gunnar Sahlin och skrattar.

Otto Wersells verklige motsvarighet är klart mer uppsluppen än sin avbild. Jag har kommit till hans kontor med den luddiga ambitionen att ta reda på vad som sker på Kungliga Biblioteket.

Min bild av biblioteket har, som många andras, varit ytterst vag. Till och med en statlig biblioteksutredning konstaterade häromåret: ”För många är KB bara ett stort gult hus i Humlegården.”

I fantasin har jag föreställt mig hur bleka män och kvinnor under djup koncentration sitter böjda över dammiga volymer av Heidegger. Jag har dock knappt vetat något om vad som faktiskt sker innanför väggarna. Tills nyligen.

I SVT:s aktuella dramasatsning Bibliotekstjuven ges en inblick i det svenska nationalbiblioteket. Och vilken inblick!

Av serien att döma är Kungliga Biblioteket en institution fylld av exklusiva viner, Carl Malmsten-fåtöljer och perfekta brott. En patriarkal pyramid där herrarna i toppen röker cigarr och citerar Karlfeldt i en konstant akademisk penismätning. Dessutom ett litteraturens Fort Knox, med personal som presenterar en avdelning med orden ”här förvarar vi det som är riktigt värdefullt”.

I jämförelse tycks det verkliga KB mindre spektakulärt. Visst finns här teakdetaljer, arkivskåp med gulnade kort och män i pullover. En bibliotekarie bär till och med fluga.

Men istället för tv-seriens mondäna kontorsmiljö möts jag av lysrör, kopieringsapparater och plastgolv. I matsalen finns inga vita dukar, inget mousserande vin. Man har massproducerade möbler och serverar pizzaslice.

Så gott som all interiör byttes ut under 1900-talets renoveringar. Inomhusscenerna i Bibliotekstjuven är inte inspelade här, utan hos Idrottsförvaltningen på Flemminggatan.

Personalen vill inte heller kännas vid tv-seriens bild av hierarkier och maktkamp.

– Det känns dystert om människor som inte känner till KB tror att det är så där, att cheferna sitter vid ett eget bord i matsalen och så vidare, säger Catharina Melldahl.

Hon började på biblioteket som katalogisatör. Nu är hon administratör för ledningsgruppen och har arbetat här i 30 år.

– Är man bibliotekarie och historiskt intresserad, då vill man till KB, säger hon.

Kungliga Biblioteket är inte vilken samling böcker som helst. Under byggnaden – 40 meter ner i jorden – tronar två magasin. De har fem våningar vardera, förvaringsytor stora som tre fotbollsplaner. Här ryms totalt femton miljoner objekt och sju miljoner timmar ljud och rörlig bild.

Ibland beskrivs KB som ”Sveriges minne”. Bibliotekets uppgift är att samla in ljud, bild och tryckt material som publiceras i landet. Det innebär inte bara romaner, långfilmer och cd-skivor, utan affischer, broschyrer, noter, vykort, kartor och mycket annat.

– Vi har allt möjligt konstigt, från diktsamlingar som någon tryckt inför sin farfars 90-årsdag till porrtidningar, kyrkoblad och brev från pudelklubbar i Sollentuna. Det är fascinerande hur mycket som finns här, trots att de flesta inte har en aning om det, säger Catharina Melldahl.

Nej, tillgänglighet är inte KB:s främsta gren. Det är en ganska begränsad grupp som hittar hit. Men materialet är tillgängligt för vem som helst. För alla som forskar, skriver böcker eller bara är allmänt nyfikna är KB en ovärderlig resurs.

Ändå började allt med ett mindre ädelt syfte.

1661 instiftades pliktleveransen – en lag om att boktryckare måste skicka in exemplar av allt som trycks till staten. Lagen tillkom inte med ambitionen att bevara kulturarvet, utan som ett sätt för kungamakten att kontrollera opinionen. Samlingarna förvarades i slottet och kompletterades av utländska verk som svenskarna rövade till sig under stormaktstiden.

Rollen som nationalbibliotek fick KB i och med flytten till Humlegården. Det gula bygget, inspirerat av Sainte Geneviève-biblioteket i Paris, invigdes 1878. Tanken var att placera biblioteket i stadens utkant, så att det skulle finnas plats att bygga ut vid behov. Flera i bibliotekets personal var skeptiska. Humlegården sågs som en sumpig utmark och hade inget vidare rykte.

Bland de tiotalet anställda fanns en viss August Strindberg. Denne tjänstgjorde som amanuens med ansvar för sortering, bokföring och att kräva in pliktexemplar. Under åren på KB kom han att skriva sitt stora genombrott Röda rummet.

Författarens chef Gustaf Klemming var dock mindre förtjust. Överbibliotekarien sägs ha kastat boken efter Strindberg med orden ”hur kan herrn skriva sån förbaskad smörja?”.

Jag läser historien i en bok i KB:s stora läsesal. Med målade takdekorationer och falloskolonner i gjutjärn är det den enda del av biblioteket som har sett likadan ut sedan Strindbergs tid.

Här sitter forskare, hobbyforskare, unga Handelsstudenter och pensionerade kufar – ungefär den mix av människor som tycks vara KB:s kärnbesökare. Framför varje plats hänger en lapp som räknar upp allt man inte får göra: äta, dricka, samtala, använda mobilen, ockupera platser med saker, ha böcker som skrivunderlägg, göra understrykningar, använda gem.

Förutom enstaka knarrande stolar är det skräckinjagande tyst. Inte ens klockan på väggen tickar.

– KB är en ganska speciell miljö, just eftersom det är så tyst. Vi som sitter här regelbundet får en slags relation i och med att man ser vad alla läser. Men vi pratar aldrig med varandra, säger Katarina Båth.

Hon är doktorand i litteraturvetenskap och tillhör den utvalda skara som är på KB så ofta att de får låna bokskåp i den mindre läsesalen. Men när en bekant till Katarina Båth förvarade kakor i sitt skåp, då fick hon en skarp varning.

– Det som skiljer KB från andra bibliotek är känslan av att alla böcker behöver skyddas från de hemska låntagarna. Man måste föra sig och följa vissa regler om man ska vara här, säger hon.

En annan forskare berättar att det är vanligt att man blir hyschad i läsesalarna. Förra våren utbröt ett slagsmål när en man blev arg över att två besökare drack läsk.

Magdalena Gram, biträdande riksbibliotekarie, ser ändå inte KB som en konservativ eller sträng miljö:

– Vi har ett uppdrag som förpliktigar och måste självklart ha regler. Men om man till exempel jämför med Nationalmuseum så tycker jag att KB har en liberalare framtoning. Titta bara på vår fasad, som pryds av symboler för upplysning och det fria ordet.

Under besöken på KB frågar jag många vad de tycker om Bibliotekstjuven. Nästan ingen skrattar åt seriens schabloner. De flesta tycks inte ens vilja tala om saken.

För personalen på KB är det svårt att se skildringen av den lömske bokrövaren som fiktion. Historien baseras nämligen löst på en verklig händelse.

I november 2004 greps en av bibliotekets högre tjänstemän, misstänkt för att ha stulit ett hundratal böcker ur arkivet. Han hade levt ett dubbelliv: å ena sidan respekterad akademiker, å andra sidan jetset-brottsling som finansierade sitt leverne genom att stjäla böcker. Mannen var Magdalena Grams närmaste kollega.

– För oss som arbetade nära honom har det naturligtvis varit svårt. Att upptäcka att någon kan göra så här vänder upp och ner på alla begrepp, säger hon.

Sedan 2004 har säkerheten skärpts markant. Antalet anställda som kommer åt magasinen har begränsats, och att besöka biblioteket påminner numera påtagligt om att åka flygplan.

Väskor får inte föras in. Om man vill ta med papper eller en dator får man lägga dem i en genomskinlig plastpåse. I entrén möts man inte bara av en marmorbyst av Gustaf Klemming, utan också av en säkerhetsvakt.

Men när KB nu har hämtat sig från chocken befinner sig biblioteket i sin kanske händelserikaste fas någonsin. För två år sedan tog man över Statens ljud– och bildarkiv, nyligen också Filmarkivet. Sedan årsskiftet fungerar KB som samordnande myndighet för svenska bibliotek. Samtidigt pågår en stor renovering.

Den största utmaningen är dock övergången till digital lagring. KB:s uppdrag innebär inte bara att digitalisera befintliga objekt, utan också spara all ny information som produceras. Bland bibliotekets projekt på senare år finns så kallad ”robotinsamling” av svenska webbsajter.

På riksbibliotekariekontoret frågar jag Gunnar Sahlin vad i Bibliotekstjuven som känns mest olikt verklighetens KB. Jag antar att han ska svara cigarrerna, pilgrimsmusslorna eller de mystiska herrsällskapen. Istället säger han: att serien saknar ett digitalt perspektiv.

– De har inte ens datorer på arbetsborden, medan hela vårt arbete i dag kretsar kring det digitala. En av de frågor vi diskuterar mest är lagringen av digitalt material. Bokhyllorna däremot, dem har vi rätt bra koll på.

Igår fyllde världens största uppslagsverk 10 år. Med anledning av mitt gonzo-reportage i SvD har diverse medier bett mig kommentera jubileet.

I söndags var jag med och resonerade om Wikipedias historia och framtid i ett inslag i Godmorgon, världen!. I fredags kunde man höra mig i P1-morgon, där vi mest hann prata om mitt experiment i somras. Samma kväll syntes jag i ett ytterst kort inslag i TV4 Nyheterna (se ovan) samt gästade Kulturnyheternas studio, där jag fick kommentera Wikipedias fördelar och svagheter.

Som Rasmus Fleischer har påpekat i en bloggpost tenderar bevakningen av Wikipedia att vara förvånansvärt ytlig. Fortfarande är “kan man lita på det?” den dominerande frågeställningen, vilket också gäller för ovan nämnda inslag. Jag har ändå gjort mitt bästa för att få in andra reflektioner än de mest uppenbara (vilket nog lyckades bäst i Godmorgon, världen! och Kulturnyheterna).

Lite sent kommer här min artikel om teaterns trögrörlighet, hämtad ur förra veckans nummer av Fokus.

Hyllningar, bonusar och fler i publiken. Men är det klassiker eller experiment som är vägen framåt för teatern?

Fyra skådespelare med hörlurar sitter på var sin stol. De lyssnar på intervjuer med de inblandade i ett rättsfall från i somras, då Stockholmspolisen avlivade 191 katter som hittades hemma hos en kvinna och hennes son. Utan större gester upprepar skådespelarna replikerna.

I nästa akt möter vi professor Julie Ann Smith, som berättar om sina försök att leva jämlikt med kaniner. Det liknar mer en föreläsning än traditionell dramatik. En viktig ingrediens är vetskapen att denna egensinniga professor finns på riktigt. Bilderna som visas upp är tagna av verklighetens Julie Ann Smith. Till och med den animation som visar hur hon har möblerat sitt hus är gjord enligt korrekta mått.

Marcus Lindeens »Djur som dör« är en av höstens mest hyllade svenska före­ställningar. Pjäsen utgör första delen i Riksteaterns projekt »Rapporter« där dramatiker gör teater av nyhetshändelser. Konceptet – här kallat scenkonstreportage – har bokstavligen anor från de gamla grekerna. Ändå är det slående hur piggt och relevant det framstår i Sverige 2010.

»Detta är scenkonst som lever mitt i samhället«, jublade en recensent, en annan fastslog att pjäsen »förhåller sig aktivt till sin absoluta samtid«.

Vad säger reaktionerna om vårt teaterklimat? Är det så unikt att en föreställning känns aktuell och relevant?

– Teatern är himla konservativ, säger Marcus Lindeen över en kopp kaffe på Södermalm i Stockholm.

Den 30-årige dramatikern och regissören är en outsider i Teatersverige. Marcus Lindeens tillvägagångssätt präglas av hans tidigare karriär som journalist. Han utgår alltid från verkliga händelser, oavsett om han skriver dramatik eller regisserar dokumentärfilm. Sin relation till teatern beskriver han som hatkärlek.

– När jag började på Dramatiska institutet hade jag en ganska kritisk inställning. Jag ville skriva egna texter och såg inte alls poängen med att sätta upp klassiker. Efterhand har jag mer och mer kommit att försvara teatern. Det är ju nuets konstform, människor har ett behov av att samlas och så vidare. Samtidigt undrar jag: Har jag blivit indoktrinerad av teaterns behov av att rättfärdiga sin egen existens?

Det är inte ovanligt att teatern beskrivs som en trögrörlig dinosaurie. I mitten av förra decenniet gjorde pjäser av Tolstoj, Shakespeare, Molière och Ibsen succé på svenska scener. En titt på 2011 års program innehåller, tja, ungefär samma namn. Det är svårt att tänka sig en motsvarighet inom andra konstformer – att de flesta nya romaner skulle vara omtolkningar av klassiker, eller att »Casablanca« skulle spelas in på nytt vartannat år.

Teatern är starkt präglad av tradition men vill samtidigt gärna vara samtida. Den har hamnat i en kompromissposition där den inte ensidigt fokuserar på en etablerad kanon – likt operan – men inte heller har släppt sitt hantverksideal, som samtidskonsten.

– Jag tror att teatern ända sedan filmen kom för 100 år sedan har försökt återuppfinna sig själv, säger Marcus Lindeen.

Han menar att en förklaring till konservatismen är att teater är ganska tungrott. Den måste ofta fogas in i stora institutioner. Att skriva och repetera in en pjäs är en process som tar tid och involverar många viljor. Sådant främjar sällan nytänkande.

– Teatern är dessutom väldigt starkt präglad av en litterär tradition. Inom film är det mer skoningslöst, att skriva manus är som ett grupparbete och man kan inte ha full kontroll över varenda replik. Inom teater ser man texten som helig, säger Marcus Lindeen.

En som inte köper beskrivningen av den svenska teatern som otidsenlig är Riksteaterns vd Birgitta Englin:

– Teaterfältet är allt annat än homogent. Visst finns det teater som är på tillbakagång, men det finns också teater som experimenterar och är jävligt spännande, säger hon.

Birgitta Englin lyfter fram just »Djur som dör« som en aktuell pjäs där scenkonstens möjligheter utforskas. Ett annat exempel uppförs just nu i Stockholm.

»Chopins hjärta« är namnet på scenkonstkollektivet Poste Restantes nya föreställning. I en industrilokal har man inrättat ett slags härbärge för själen. Besökare bokar tid och får på plats chansen att ägna sig åt bland annat massage och körsång. Syftet är att erbjuda ett sammanhang där man »kan vara melankolisk utan att känna skam eller utsättas för omgivningens krav på ett lyckosamt tillfrisknande«.

Poste Restantes konstnärlige ledare Stefan Åkesson berättar att gruppen har haft svårt att definiera sina föreställningar som antingen teater eller konst.

– Just nu kallar vi det performance, eftersom det är den mest tillåtande termen, säger han.

Men att skapa verk som faller utanför gängse genreindelning är inte oproblematiskt. Stefan Åkesson säger att Poste Restante sällan blir recenserade, eftersom det saknas teaterkritiker som är vana att bedöma det de gör. Dessutom skapar det byråkratiska problem. Var ska man söka bidrag om man inte kan svara på vilken konstform man ägnar sig åt?

Precis som gruppens tidigare föreställningar utgår »Chopins hjärta« från en vilja att ifrågasätta relationen mellan publik och skådespelare.

– Traditionell teater bygger på att publiken betalar en biljett, sätter sig ner, håller tyst, får se en föreställning och applåderar när den är slut. Denna konventionella överenskommelse vill vi in och peta i. I stället för att framföra någonting och låta publiken läsa in sina egna liv i det som händer på scenen, så vill vi skapa situationer som de själva får ta ställning till, säger han.

»Chopins hjärta« och »Djur som dör« har premiär under en höst då electronicarumlaren Andreas Kleerup gör musik till »Aniara«, koreografen Anna Vnuk sätter upp en handfast informativ föreställning om sex och Ung scen öst återskapar upplevelsen av internet i den kaotiska pjäsen »Roflmaowtime«.

Stockholms stad gav nyligen sin stadsteater en bonus på 10 miljoner, efter ännu ett succéår. Några kvarter därifrån har Dramaten på ett år gått från 68 procents beläggning till 88 procent. Anställda vittnar om en lustfylld stämning under nya chefen Marie-Louise Ekman.

Man skulle kunna anta att svensk teater är mitt i en vital förnyelsefas. Men när scenkonsten diskuteras handlar det tvärtom oftast om att den är hotad.

I början av november skrev DN:s kritiker Leif Zern en uppgiven rapport om teaterns försvinnande från offentligheten: »Jag är inte den ende som tycks bära på en diffus känsla av att teatern är på väg att glida ur systemet. Att ingen diskuterar den på allvar.« I dag håller många teatrar seminarier och samtal om sina föreställningar. Det, menade han, är ett internt substitut för det offentliga samtal som brukade finnas kring repertoaren.

Leif Zerns oro anknyter till frågan vad som egentligen är teaterns roll.

Enligt SOM-institutet är den typiske scenkonstbesökaren en högutbildad kvinna mellan 50 och 64 år. Hon bor i en storstad, röker inte, gillar att baka och röstar på miljöpartiet eller folkpartiet.

Kanske är det så att denna målgrupp vill ha just Ibsen och Shakespeare. Ska man satsa på omvälvande teater som skapar debatt, även om publiken inte är intresserad? Är det så viktigt att teatern är nydanande och aktuell?

Nej, svarar Johan Lundberg, chef­redaktör för kulturtidskriften Axess.

– Det är inte nödvändigtvis värdefullt att göra avtryck i den samtida debatten. En av Dramatens viktigaste uppgifter är att vidareförmedla ett kulturarv, och jag tycker att man underskattar värdet av att visa upp uttryck som skiljer sig från de samtida. I stället för att lita till att klassiska pjäser har en problematik som är allmänmänsklig så håller man på och klär upp skådespelarna i moderna kläder, säger han.

Johan Lundberg tycker att teatervärlden är ängslig. Svenska teatrar är alltför upptagna med att locka unga, menar han, och nämner Drottningsholmsteatern, med dess tidstrogna uppsättningar av 1600-talsopera, som ett föredöme.

Han får mothugg av Birgitta Englin, som refererar till Riksteaterns vision: att »skapa mentala krockar för att sätta tanken och känslan i rörelse«.

– Lyckas vi skapa de mentala krockarna? Det är det som avgör om teatern är relevant. Att försöka konservera en tid eller kultur är omöjligt. Inte ens det vi betraktar som tidstroget kan värja sig från att kommunicera med sin samtid, säger hon.

Marcus Lindeen berättar att han redan skriver på en ny pjäs. Han är inte orolig för teaterns framtid och tycker sig se en ny generation scenkonstnärer med ett friare arbetssätt. Själv får han ofta höra att hans föreställningar har tilltalat människor som annars inte gillar teater.

När jag talar med Stefan Åkesson är det bara några timmar kvar till premiären av »Chopins hjärta«. Föreställningen tar bara emot 40 besökare per kväll, vilket går i linje med vad han menar är teaterns styrka i dag: att beröra enskilda individer.

– Teatern är inte ett massmedium längre, den startar inga revolutioner. Men för en besökare kan den vara en väldigt stark angelägenhet. Jag skulle bara önska att svensk teater blev mer pluralistisk, lite mer performance och lite mindre Ibsen, säger Stefan Åkesson.

Han tystnar i telefonluren.

– Eller rätt mycket mindre Ibsen.

Bilden högst upp föreställer en uppsättning av musikalen Brigadoon, 1958 i Virginia. Den är hämtad från The Commons på Flickr.

Ikväll på Södra Teatern i Stockholm

Tillställningen är för övrigt inte bara en prisceremoni, utan också releasefest för vinterns nummer av Novell. I det här numret berättar Anton Gustavsson historien om 20-årsjubilerande Doktor Kosmos, medan Johan Wirfält skildrar Wyclef Jeans misslyckande presidentkandidatur i Haiti och Märta Myrstener ger en inblick i sunkhitsimperiet 100% Party. Bland annat.

Själv har jag intervjuat KLF-mannen Bill Drummond om hur musikens betydelse i våra liv har marginaliserats. Under vinjetten “Kritikern” pratar jag politik och lyssnar på skivor med författaren Susanna Alakoski. Samtalet kretsar kring klassperspektiv, Sverigedemokraterna och filmatiseringen av Svinalängorna. Läs artikeln här.

I dagens SvD har jag intervjuat två amerikanska filmtänkare – Ted Hope och Henry Jenkins – om transmedialt berättande. Utgångspunkten för artikeln är Tron Legacy, som har biopremiär på fredag:

Tron Legacy är julens storfilm. Men för att få hela storyn måste man också ta del av ­datorspel, serieböcker och nätkampanjer. Det kallas transmedialt berättande och utmålas som Hollywoods framtid: att skapa världar, inte historier.

Tonen på Flynnlives.com andas rättshaverism:

”Vi är inte galna, vi är inte besatta, vi är inte dårar. Vi har bara följt faktan dit den har lett oss. Och faktan säger att Kevin Flynn lever.”

Sajten propagerar för att it-snillet Kevin Flynn, som 1989 försvann under oklara omständigheter, är vid liv och att hans arbetsgivare Encom international döljer uppgifter om försvinnandet. Här kan man läsa på om detaljerna i fallet, diskutera med andra som insett ”sanningen”, höra ljudklipp från Flynns framträdanden och se inskannade pressklipp där han beskrivs som en lika viktig visionär som Steve Jobs och Bill Gates.

Den lite för proffsiga webbdesignen är det enda som skvallrar om att Flynn Lives inte är en äkta släkting till de konspiratoriska bloggar där det avslöjas att Elvis lever, att Obama är en utomjording eller att judarna ligger bakom växthuseffekten.

Kevin Flynn lever inte. Han har aldrig levt, annat än i Jeff Bridges gestalt. I filmen Tron spelade en relativt okänd Bridges hackaren som hamnar inuti ett datorsystem och ställs inför det ondskefulla Master control program.

Nu ingår Flynn lives i Disneys ”transmediala” kampanj kring uppföljaren Tron legacy. Fejksajten ingår i ett så kallat ARG, alternative reality game. Spelet lanserades förra sommaren. Deltagarna har fått lösa gåtor, knäcka koder, hacka Encoms intranät och spela datorspel där vinsten var en förhandstitt på klipp från Tron legacy. I april hölls en fejkad Encom-presskonferens där skådespelaren Bruce Boxleitner uppträdde som sin karaktär Alan Bradley. Scenen stormades av Flynn lives-anhängare.

Transmedialt berättande har blivit hela Hollywoods favorituttryck. I korthet innebär det att man berättar en historia på flera medieplattformar samtidigt. Begreppet etablerades 2003 i en essä av Henry Jenkins, film– och kommunikationsforskare på University of Southern Californa. Sedan dess har den gladlynte Jenkins blivit guru inom ämnet. Med sitt gråvita skägg liknar han en kortare och rundare Obi-Wan Kenobi.

– Transmedialt berättande kräver ett lagertänkande kring historier. Inom varje verk måste det fortfarande finnas en story som är tillräcklig för att tillfredsställa även den som bara tar del av det verket. Men transmediala tillägg kan skapa fler lager i berättelsen, ge bakgrund, fokusera på andra karaktärer eller utforska fler aspekter av världen, säger han.

Henry Jenkins menar att underhållningsindustrins fokus håller på att förskjutas, från att berätta linjära historier till att skapa universum som kan utforskas i såväl filmer, böcker och serier som sociala medier, dataspel och installationer.

Trenden kan spåras till medieutvecklingen. Kanalerna blir fler och fler, vilket för ett filmbolag innebär såväl ökad konkurrens som nya möjligheter. Precis som skivbranschen nu tecknar så kallade 360-gradersavtal, där ett bolag sköter alla en artists affärer, vill filmbranschen skapa trogna fans som konsumerar innehåll genom många olika plattformar.

Tanken att presentera en berättelse i flera konstformer är inte ny. För mer än 100 år sedan skildrade L Frank Baum sitt sagoland Oz i såväl bokform som tecknad serie och musikal. På 70-talet skapade George Lucas Stjänornas krig, en värld som har utforskats i oändliga former. Lucasfilm påstås ha en anställd som bara ansvarar för att alla historier stämmer överens.

Det som har hänt nu är att Hollywood tänker i flera kanaler redan från start. I stället för att först spela in en film och lagom till lansering utveckla kringprodukter inleds allt fler produktioner med att man tar fram en ”bibel”: ett persongalleri och en historia som alla verk ska utgå ifrån.

– Vad transmedial underhållning gör är att förvandla ett ekonomiskt imperativ till en konstnärlig möjlighet. Idén kommer ursprungligen från filmbolagens marknadsavdelningar. Men några av underhållningsbranschens mest kreativa talanger har lockats av konceptet. De vill göra det transmediala till mer än bara marknadsföring, säger Henry Jenkins.

Under 00-talets första år lockades biobesökare världen över av två trilogier – Sagan om ringen och Matrix – båda präglade av franchisetänkande. Det var dock den sistnämnda som gick längst i användandet av olika kanaler. För att förstå alla aspekter av de två senare Matrixfilmerna behövde tittaren ha spelat Matrixspelen, läst Matrixserierna och sett de tecknade Matrixkortfilmerna. Enligt Henry Jenkins var det rentav därför filmerna inte fick speciellt bra kritik. Recensenterna bedömde dem som vanliga långfilmer, inte som pusselbitar i ett transmedialt universum.

Efter Matrix har nästan alla större internationella biosuccéer – Avatar, The Dark knight, Pirates of the Caribbean – haft en transmedial inramning. Likaså böckerna och filmerna om Harry Potter, som är unika i det att författaren J K Rowling inte hindrar, utan tvärtom uppmuntrar, läsarnas egen kreativitet. Fansen skriver berättelser, tecknar serier och till och med spelar in låtar i den egenartade genren ”wizard rock”, vilket bara har gjort Harry Potter ännu större.

Förra sommaren proklamerade nöjestidningen Variety att det transmediala berättandet är branschens framtid. I år inkluderade filmorganisationen Producers guild of America ”transmedial producent” på listan över etablerade yrkestitlar.

Bland dessa transmediala franchiser är Tron legacy en udda fågel. Den utgår nämligen från en film som inte var speciellt populär ens när den kom.

Science fiction-äventyret Tron, i regi av Steven Lisberger, hade premiär sommaren 1982. Storyn inleds med att Kevin Flynn bryter sig in i datorsystemet på sin före detta arbetsplats Encom, för att bevisa att han är hjärnan bakom företagets dataspelssuccéer. Men Encoms dator, styrd av det maktgalna Master control program, digitaliserar Flynn med hjälp av en laser. Han sugs in i datorsystemet och tvingas slåss mot program för att bli fri.

Tron blev en halvflopp. Den drog inte in i närheten av de summor som Disney hade räknat med. Faktum är att det arkadspel som lanserades i samband med premiären var mer framgångsrikt än själva filmen.

Sannolikt hade publiken svårt att greppa Lisbergers idealistiska bild av vad som sker i en dator. Drömmen om en digital värld ligger i dag nära verkligheten, men tycktes minst sagt abstrakt i en tid då många aldrig hade suttit framför en dator. Tron kom dessutom samma sommar som kioskvältarna ET och Blade runner.

Vad som har hänt sedan dess är egentligen inte att filmen har omvärderats. Om man ser den i dag framstår Tron som ett småkorkat äventyr med usla specialeffekter. Däremot tycks den ha gjort ett starkt uttryck på många blivande konstnärer och filmskapare.

Under de 28 år som har gått sedan premiären har Tronreferenser ständigt dykt upp i filmer, poplåtar och tv-serier. South park har gjort ett helt avsnitt som parodierar filmen. Dessutom har det fortsatt att ges ut Tronspel och Tronserieböcker. Med sin naiva syn på datorer och en futuristisk estetik som numera känns retro, har filmen blivit en populärkulturell referenspunkt. Kultförklarad är ett tröttsamt överanvänt ord, men passar här perfekt.

Nu återvänder Kevin Flynn till bioduken i ett überpåkostat 3D-äventyr. Produktionen genomsyras av transmedialt tänkande. Filmens producenter och utvecklarna av spelet Tron evolution har arbetat parallellt, inspirerat varandra och utbytt idéer. Alla de transmediala tilläggen är utformade för att bidra med olika delar av historiepusslet:

ARG-spelet Flynn lives ger detaljer kring Kevin Flynns försvinnande. Serieboken Betrayal berättar vad som skedde efter den förra filmen, då Flynn tog över chefskapet på Encom. Spelet Tron evolution battle grids skildrar tiden därefter, medan Tron Evolution fokuserar på åren 1990 till 2000.

Allt kringmaterial når dock inte samma konstnärliga höjd. Lanseringen sker även genom Trons Facebook-sida, filmens mobilapplikation och en sajt där man kan färglägga bilder och ladda hem skärmsläckare. En annan viktig del är försäljningen av Tronkepsar, Trontröjor, Tronmöss, Tronhörlurar, Tronactionfigurer och Tronsolbrillor.

Är den transmediala trenden verkligen en möjlighet för filmen att utvecklas, eller mest ett rent franchisetänk från en hotad bransch?

Ted Hope tror på det första alternativet. Han är producenten bakom indiefilmsuccéer som Happiness och 21 grams, och har de senaste året blivit en ivrig röst i diskussioner om filmbranschens framtid. När han tar emot för en pratstund på sitt kontor på Manhattan sprudlar han av optimism och visioner:

– När min son var sex år sa han: ”jag vill inte bli filmregissör, för det är ju bara den som gör dvd-filmerna. Vad kallar man personen som gör tv-spelen, musiken, actionfigurerna och spelkorten, som tänker ut alltihop?” Han hade rätt. Vi har inte något bra ord för hur film har förändrats, från något linjärt till en flytande sfär som omfattar mycket mer av våra liv.

Ted Hope menar att filmindustrin är lysande på att förtrolla publiken medan en film rullar på duken, men att man nu måste sikta in sig på vad som händer ”när ljuset i salongen tänds”. De möjligheterna ser han i det transmediala berättandet.

Om man ska vara krass har de transmediala experimenten hittills oftare liknat spekulativ PR än intressant konst. De har nästan uteslutande skett inom fantasy och science fiction, vilket väcker frågan om det transmediala berättandet verkligen kan tillämpas på vilken genre som helst.

Det hävdar Ted Hope att det kan. Själv har han inlett ett samarbete med regissören Lance Weiler, vars experiment i samband med filmvisningar har innefattat ringande telefonkiosker där konversationer spelas upp i luren, skådespelare som skanderar slagord utanför biografen och utdelning av broschyrer med kodade budskap. Även indepentfilmare måste omfamna det transmediala, menar Ted Hope. Han beskriver en framtid där filmens gränser utmanas av nya berättartekniker, interaktivitiet, crowd-sourcing och parallella mediekanaler.

– Aldrig förr har vi haft möjligheten att berätta en icke-linjär historia spridd över flera plattformar, där publiken kan vara både passiv och deltagande, med flera möjliga startpunkter och ett öppet slut. Det vi ser nu är en ny konstform i sin linda, säger han entusiastiskt.

Frågan är: vill vi verkligen ha det?

Om berättaren ger upp sin kontroll, då rör sig filmen snarare mot lajv och rollspel än storytelling. Redan Aristoteles konstaterade att en historia behöver en början, en mitten och ett slut. Treaktsstrukturen har varit enormt poppis i 2000 år. Det tycks osannolikt att det är en slump.

Just nu pågår den transmediala kampanjen kring Tron legacy för fullt. Förutom spelen och serierna släpps ett antal Tron-böcker. Filmsoundtracket av franska Daft Punk gör Tron Legacy till en happening även i musikvärlden. På Disney world i Anaheim hölls nyligen dansfesten ElecTRONica. En tv-serie är under inspelning och ska sändas nästa år.

– Jag tror att det transmediala innehållet är en av anledningarna till förhandshajpen kring Tron Legacy. Disney verkar ha en tydlig förståelse för poängen med att jobba transmedialt, och serieböckerna och alla happenings tycks ge folk vad de förväntar sig av kultkonceptet Tron, säger Henry Jenkins.

Transmedia-gurun medger att till och med han är imponerad av vad Disney har åstadkommit utifrån en film som aldrig hade någon stor beundrarskara. Men så kommer han med en oväntad reservation:

– Allt bygger ändå på att filmen infriar förväntningarna. Om Tron legacy är dålig, då spelar inget av det andra roll.

Bingon är en värld av entusiaster och skamkänslor. Men hallarna blir bara färre, och spelet som blev en svensk folkrörelse riskerar att dö ut. Följ med till en bingohall vid Fridhemsplan.

Det är knäpptyst kring borden. Elsa Björk, 86 år, rör handen blixtsnabbt över sina tio bingobrickor. På någon sekund scannar hon av allihop och markerar rätt nummer med en tuschpenna.

– 77, sjua, sjua, säger den uttryckslösa rösten i högtalarna.

Elsa Björk ringar in två 77:or.

Det är lunchtid i bingohallen på S:t Eriksgatan i Stockholm. Ett 15-tal äldre kvinnor sitter utspridda på ovanvåningen, ingen vid samma bord som någon annan.

Två gånger har det blivit bingo redan. Spelet är inne på sin tredje omgång, där det gäller att kryssa i en hel bricka. Det är nu man vinner de större beloppen. Elsa Björks brickor är fulla av rosalila ringar.

– Femma, en enkel femma.

Elsa ringar in en femma. Plötsligt är hon bara ett nummer ifrån en full bricka.

– Nu du, säger hon tyst.

Om bara talet 80 kommer, så…

– 82, åtta, tvåa.

”Pling.”

Tystnaden bryts av ett besviket mumlande från olika håll. Elsa Björk lägger ifrån sig tuschpennan.

– Man får tacka gud att man kom nära i alla fall, säger hon och ler.

I mer än 40 år har hon regelbundet besökt Stockholms bingohallar. Nu är de utrotningshotade.

Det finns drygt 90 bingohallar i Sverige, men varje år stänger ett antal på grund av bristande lönsamhet. Sedan 2000 har branschens omsättning sjunkit från 1,9 miljarder om året till 1,3 miljarder.

– Vi kämpar på, det är det enda vi kan göra. Hittills i år har vi har tappat fem hallar, säger Lars Elwin, ordförande i bingoarrangörernas organisation Svebico.

Det hittills mest ambitiösa försöket att locka ny publik var Svenska Spels satsning Bingo Live. För några år sedan köpte det statliga spelbolaget upp och renoverade en rad bingohallar. Projektet blev en kostsam flopp och slutade med att Svenska Spel sålde tillbaka lokalerna.

Hallen på S:t Eriksgatan, en av dem som moderniserades, känns idag ganska långt från de lysrör, rökmoln och murriga heltäckningsmattor som utgör mytbilden av en bingohall. Snarare påminner den om en finlandsfärja modell nyare.

Spelet pågår samtidigt i sju hallar. Besökarna tävlar inte bara mot varandra, utan också mot spelare i bland annat Högdalen, Sundbyberg och Västerås. De rullande kulorna har ersatts av en digital slumpgenerator. När någon får bingo kontrollerar personalen brickan med en streckkodsläsare.

– Det är inte lika roligt som det var förr, men jag är ändå här nästan varje dag. Sedan min man dog för sju år sedan är det bara bingo som gäller, säger Elsa Björk.

Hon gör svårtydda anteckningar i kanten av sin bricka. När hon började spela bingo, 1970, var en stor del av nöjet att triumferande få hojta ”bingo!”. Numera ska man istället trycka på en ringklocka i mitten av bordet.

– Men jag brukar ropa i alla fall, säger Elsa Björk.

Liksom många fenomen har bingon sitt ursprung i Europa, men blev stor i USA och exporterades tillbaka. Liksom många kända uppfinnare var ”bingons fader” Edwin S Lowe inte heller den som faktiskt hittade på spelet, utan den som gjorde det berömt.

Lowe var en misslyckad leksaksfabrikant som under en affärsresa stannade vid ett tivoli i Georgia. I ett tält såg han en hänförd folkmassa spela ett spel där torkade bönor placerades på träbitar med rutmönster och siffror. Mannen som ropade ut siffrorna hade stulit idén från ett tyskt lottospel och döpt om det till ”beano”. Edwin S Lowe stal den vidare.

När han satte upp sin första beanokväll hemma i New York blev en kvinna så exalterad när hon vann att hon inte kom ihåg vad spelet hette och ropade ”bingo”. Ett ännu bättre namn, tänkte Lowe.

Detta var 1929, bara någon månad efter kraschen på Wall Street. I ett USA märkt av fattigdom och krossade drömmar blev bingon en efterlängtad vardagsflykt. På fem år gick Lowes företag från två anställda till ett tusental, som slet för att hålla jämn takt med efterfrågan på bingobrickor.

Till Sverige kom bingon 1961. Fotbollsklubben Gunnarstorps IF i Skåne var först med att anordna bingokvällar. Snart lagstiftades om att tillstånd krävdes för bingospel, och att intäkterna måste skänkas till idrottsföreningar.

”I bingohallen finns ingen klädkod, och ingen dömer en utifrån ens ekonomiska status” konstarerar en kvinna i John Jeffcoats dokumentärfilm Bingo!. Och kanske passade det oglamourösa spelet extra bra i socialdemokratins Sverige. Bingohallen var en prestigelös plats. Att spela var billigt. Det krävde inga förkunskaper. Kopplingen till föreningslivet gav dessutom svensk bingo en mindre solkig framtoning än i många andra länder.

Mot slutet av 60-talet anordnades bingo regelbundet på ett 500-tal platser i Sverige. I tidskriften Ord&Bild skildrade en förbryllad Thomas Tidholm det nya folknöjet genom ett referat av en kväll i småländska Braås:

Då och då föll en kula ut ur hjulet och rullade i en liten ränna ner i spelledarens hand, och han läste upp numret i en mikrofon. De som hade numret på sina spelplaner tog då upp en liten bricka av genomskinlig grön plast och lade över numret. Detta var vad som hände. Det var spelet, hela meningen.

Längst in i hörnet av bingohallen på S:t Eriksgatan sitter Viola, som inte vill säga sitt efternamn. Hon sitter alltid på samma stol och kommer tidigt för att vara säker på att ingen ska ta den. Nästan alla spelare har en favoritplats, berättar hon.

– I hallen där jag spelade förut hände det att en kvinna tog min plats. Hon brukade springa in och ta den innan jag hann fram, säger Viola och skakar på huvudet.

Vid borden syns inte längre bara äldre kvinnor, utan också män och yngre spelare, kring 50 år. På borden framför sig har de flesta tuschpennor och tejprullar. Tejpen används till att fästa brickorna vid bordet, en säkerhetsåtgärd.

Jag frågar Viola vad tjusningen med bingo är.

– Det är skönt att ha någonstans att gå, det betyder mycket. Vad ska man annars göra? Sitta hemma ensam?

Många av dem jag pratar med säger att de går hit för att komma ut och träffa folk. Samtidigt är det slående hur sällan besökarna pratar med varandra. När jag försöker ställa frågor under spelets gång får jag arga blickar från borden runtomkring.

I rökbåset en trappa ner träffar jag en kvinna som talar desto mer.

– Vi spelare är tokiga som sitter här och spelar. Förr kunde man vinna mycket pengar. Det brukade vara fullpackat. Vi fikade och pratade, hade jättetrevligt. Nu har alla tråkigt. Titta på dem!

Hon pekar ut mot de ensamma gestalterna vid borden. Men när jag frågar kvinnan om hennes namn, då blir hon reserverad.

– Jag skäms inte för att jag spelar bingo. Men gå ut med det i tidningen? Nej, det vill jag inte. Jag har en dotter som är chef. Och min man…

Det är gott om saker som bingospelarna inte vill berätta. Vad de heter, hur mycket pengar de spelar för, hur ofta de är här. Nästan ingen ställer upp på bild. En kvinna hävdar bestämt att hon aldrig spelar bingo, utan bara passerade förbi och råkade köpa en bricka. Till och med en av de anställda ber om att inte få sitt efternamn utskrivet i tidningen.

Det är lite fult med bingo. Åtminstone tycks de som går hit tro det.

Bingo räknas – tillsammans med bland annat spelautomater, internetpoker och trav – till de spel där risken för beroende är relativt hög. Det råder ingen tvekan om att vissa spenderar enorma summor i hallen. I foajén träffar jag en man som hävdar att han har spelat bort 400 000 kronor. En kvinna berättar att hon precis ska flytta från Stockholm. Hon måste bort från bingon, annars skulle hon göra av med hela sin pension här.

Men det är inte hela förklaringen till bingons låga status. Det säger Per Binde, docent i socialantropologi vid Göteborgs universitet, som forskar kring spel om pengar.

– Dels fanns det tidigare en tendens att se all form av spel som något moraliskt tvivelaktigt. Dels har det funnits ett extra socialt stigma just kring bingo. Man har sett ner på bingon för att den inte kräver skicklighet. Nidbilden har varit att det är ett hjärndött spel för tanter och outbildade.

Lars Elwin minns hur det var på 80-talet, när han började jobba med bingo.

– Om folk såg en bekant i bingohallen så vände de och gick ut igen. Många ville inte att någon skulle veta att de spelade. Så är det inte längre, säger han.

Lars Elwin menar att attiyden till bingon har förändrats rejält. Ändå vädjar bingohallschefen på S:t Eriksgatan, Carina Berggren, till mig att jag skriva ”något positivt om bingo för en gångs skull”. Flera gånger påpekar hon att inga besökare får synas på bild, inte ens i bakgrunden, om de inte har gett sitt uttryckliga tillstånd.

– Bingo är en egen liten värld. Om man inte är en del av den så vet man ingenting, säger hon där hon står i kassan och säljer brickor.

Själv kom Carina Berggren in i bingovärlden när hon som 13-åring tog ett extrajobb i en hall. Hon blev kvar. Idag beskriver hon sitt arbete som ett kall, och låter uppriktig när hon säger att det är fantastiskt roligt, varje dag.

Entusiasmen är hon inte ensam om. Lars Elwin kallar bingo för ”det mest spännande spel man uppleva”. Många jag träffar i hallen beskriver begeistrat det pirr de får i magen när de bara är ett nummer från bingo. Elsa Björk säger att hon rabblar nummer i huvudet när hon är nära en vinst, så uppspelt blir hon.

I bingohallens rökbås träffar jag en man som avfärdar bingo som ”mest för fruntimmer”. Sedan tillägger han:

– Men visst fan är det spännande.

Nu riskerar bingohallarna att snart vara historia.

Rökförbudet var det första hårda slaget. Enligt Lars Elwin tappade hallarna 30 procent av sina besökare över en natt när det infördes 2005. Sedan kom nätbingon.

Bingosajterna har poppat upp som svampar de senaste åren. Genom att erbjuda chattkanaler har de lyckats imitera hallens kombination av spänning och umgänge.

Bingohallarna – som kom i en tid då spel om pengar i princip betydde penninglotterier eller Stryktipset – konkurrerar idag med ett gigantiskt spelutbud. Dessutom måste de enligt lag ha bingon som sin huvudinkomstkälla. Om bingogästerna blir färre måste spelautomaterna också bli färre, och hallarnas intäkter krymper ytterligare.

Lars Elwin säger att han tror att utvecklingen håller på att vända, men när jag frågar vad som pekar på det har han inget riktigt svar. När jag ber Carina Berggren om en framtidsprognos låter hon mest sorgsen.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Vi testar nya grepp, men det blir bara färre och färre som spelar. Mina barnbarn lär inte gå till en bingohall. Jag tror att bingo i den här formen kommer att dö ut. Jag hoppas bara att det inte händer under min livstid, säger hon.

På ovanvåningen är ett spel snart över. En tjej i foppatofflor går runt och säljer nya brickor.

– 50, femma, nolla, säger rösten i högtalarna.

Viola sitter kvar i sitt hörn. Hon har spelat i två timmar utan att vinna. Nu är hon ett enda kryss från bingo. Full bricka. Om det bara kunde bli 88.

– 88, åtta, åtta.

Direkt har Viola handen på klockan.

”Pling.”

– Där blev det ett litet bidrag, ler hon försiktigt.

Det har blivit eftermiddag. Vid bordet bredvid plockar Elsa Björk bort tejpen från ännu en förlorad bricka. Viola reser sig och tar rollatorn för att hämta ut 295 kronor.

Foto: Lisa Yarost.

Formgivaren Myrica Bergqvist är maximalistisk och minimalistisk på samma gång. En känsla som går igen i hennes etta, fylld av hennes egen design.

Myrica Bergqvist är lat. Det är hennes egen förklaring till varför formgivarkarriären ser ut som den gör. 
På frågan vad hennes år vid Istituto Europeo di Design i Rom betydde svarar hon att det syns på hennes design att hon nästan aldrig var där.

– Jag trodde att undervisningen skulle vara på engelska, men det visade sig att kvinnan som jag hade pratat med när jag ringde var den enda på skolan som kunde engelska. I början fattade jag ingenting, vilket resulterade i att jag inte var i skolan så mycket. I stället upptäckte jag Italien, drack vin, träffade folk och levde loppa.

Även valet av plexiglas, materialet som har blivit hennes signum, skyller hon på bekvämlighet:

– Jag bodde bredvid en plastverkstad, så allt jag skapade under fyra år i skolan var i plexiglas. Det handlade om ren lathet.

Sedan Myrica Bergqvist återvände till Sverige för fem år sedan har hon rönt mycket uppmärksamhet med sina sänggavlar, skålar, drinkvagnar och väggdekorationer i akryl. Gemensamt för produkterna är en lyxig, lite glammig känsla – ett spår av det liv hon levde i Italien. Utanför skolan vill säga. Fokus ligger mer på dekoration än funktion.

– Jag tycker att det jag gör är maximalistiskt och minimalistiskt på en och samma gång. Sänggavlarna är tvådimensionella, enfärgade och har ett enkelt formspråk. Samtidigt är de ju väldigt mycket på något sätt.

En liknande dubbelhet präglar hennes lägenhet på Söder i Stockholm. Basen är vit som en konsthall – från väggar och golv till dörrar, trösklar och merparten av bohaget. Men den avskalade stommen blandas upp av färgklickar i form av möbler, tavlor och second hand-pinaler i starkast möjliga nyanser.

På de 40 kvadratmeterna syns också många av hennes egna produkter.

– Att ha sakerna hemma är ett bra sätt att testa dem, både hur de håller och vilka saker jag vill ha kvar. Om jag själv tröttnar på en produkt, då är det dags att ta den ur produktion.

Efter åren i Italien har Myrica Bergqvist inte mycket till övers för svensk funktionalism och minimalism. Hon tycker sig se allt mer humor och lekfullhet inom formvärlden, men beskriver svenskarnas inställning till inredning som ängslig:

– Om man tittar på dagstidningarnas hemma-hos-reportage så är det väldigt mycket som ser likadant ut. Förr var det Superellips-bordet och Sjuan-stolen. Nu är det vita Barcelonafåtöljer, någon stor färgglad oljemålning, lite Svenskt Tenn och en Josef Frank-kudde. Det känns som att många inreder för sina bekantas skull.

Myrica Bergqvist är motsatsen till vad hon själv kallar »grå mus-formgivare«. Hon pratar mycket och gärna, brister ut i skratt över sina egna svar och använder ord som skitkul, jätteroligt och superspännande. Samtidigt känns hon blygsam och tycks nästan vilja bortförklara sin framgång.

Men hennes stil kan väl inte bara vara ett resultat av att hon är lat? 
Nej, medger hon. Hon är lite feg också. Och okunnig.

– Jag kan ingenting om ergonomi och sådant. Begränsningarna gör att jag jobbar mer som en konstnär än som en formgivare.

Myrica Bergqvist
Ålder: 36 år.
Yrke: Formgivare, driver enmansföretaget Myrica Design.
Nästa projekt: Samarbete med en svensk lampdesigner.
Designfilosofi: Så länge man inreder med saker man tycker om blir det hemtrevligt, oavsett design och material.

Sverigedemokraternas idéer om en svensk kulturkanon upprör. Men de ligger närmare den europeiska debatten än man vill tro.

Säg k-ordet och Kultursverige börjar mullra.

När sverigedemokraterna nu sitter med en utslagsröst i kulturutskottet undrar många hur kulturpolitiken kommer att påverkas. Lokala sd-företrädare blir till allmänt åtlöje på Youtube när de stammande förklarar att mångfalden hotar fornminnen och julafton. Men i partiledningen finns en faktisk vision. Den stavas k-a-n-o-n.

Genast förflyttas vi fyra år tillbaka i tiden.

I juli 2006 skrev folkpartisten Cecilia Wikström en debattartikel där hon förklarade vilka problem hon såg inom skolan och integrationen. En svag ställning för litteraturen och bristande svenskakunskaper bland eleverna skapar segregation, menade Wikström. Hennes förslag till åtgärd: inrätta en svensk litteraturkanon med titlar som Vilhelm Mobergs utvandrarsvit och Bellmans epistlar.

Frågan blev den sommarens följetong på kultursidorna. Diverse debattörer avfärdade förslaget som elitistiskt, antidemokratiskt, heteronormativt och rasistiskt. Längst i sin kritik gick författaren och litteraturkritikern Stefan Jonsson, som skrev att Wikströms vision om »ett folk som har ett gemensamt mål« ekade från talibaner och röda khmerer. Inte konstigt att det krävdes ett parti med rötter i nynazism för att våga ta upp frågan igen.

Sverigedemokraterna vill inrätta en generell kulturkanon – en förteckning över viktiga svenska verk inom exempelvis litteratur, musik, arkitektur och konsthantverk. Reaktionerna liknar dem för fyra år sedan. I Dala-Demokraten talar Ulf Lundén om en totalitär syn på kultur. Expressens kulturchef Karin Olsson spekulerar i att partiets kanon skulle toppas av Clas Ohlson-katalogen.

Det kan verka lite märkligt. Vid en första anblick tycks förslaget oförargligt, rentav som en detaljfråga av praktisk natur: att upprätta en lista över kulturens klassiker. Varför är det så upprörande?

Kanonbegreppet har en lång historia.

»Hey hey, ho ho, Western culture has got to go!«

Stanford University, 1988. Under ledning av pastorn och aktivisten Jesse Jackson har en folkmassa samlats i protest mot att universitet ger en obligatorisk kurs i västerländsk kultur. Studenterna vill att den ersätts av en kurs där även andra kulturer ges utrymme. De skanderar: Ut med den västerländska hegemonin!

Demonstrationen är kulmen på en debatt så hätsk och utdragen att den har blivit känd som The Canon Wars, kanonkrigen.

Att sammanställa listor över ett folks viktigaste skrifter är en uråldrig mänsklig tradition, sådana förteckningar har spårats tillbaka ända till Mesopotamien. Ändå kan man ana problemen redan i översättningen av det grekiska ordet kanon: måttstock, linjal, rättesnöre. En kanon befäster normer, agerar förebild och ställer upp exempel.

Kanonkrigen i USA utlöstes av en bok av en okänd Chicagoprofessor. Allan Blooms »The Closing of the American Mind« gavs ut 1987 och blev en oväntad succé. Trots att den främst behandlade interna angelägenheter på universiteten såldes den i över en miljon exemplar och toppade New York Times bestsellerlista i ett halvår.

I boken gick Bloom till strids mot såväl tidens intellektuella stagnation som den otäcka rockmusiken, vilken han påstod förstörde ungas fantasi. Huvudkritiken riktades dock mot den relativism som han ansåg hade fördummat de amerikanska universiteten. Sedan 60-talet, menade Bloom, hade undervisningens kvalitetssträvan ersatts av en vilja att plocka politiska poäng i antirasismens, antisexismens och antielitismens namn.

Allan Bloom argumenterade för vikten av en kanon över viktig litteratur. Denna lista skulle fungera som en start på alla universitetsstudier, en bildningsintroduktion som varje student måste ta sig igenom.

»The Closing of the American Mind« väckte lika mycket avsky som entusiasm. Med sitt kanonargument skakade den också liv i en konflikt som hade legat och pyrt: mellan de akademiker som tyckte att universitetslitteraturen borde fokusera på ansedda klassiker och de som ville inkludera fler verk av kvinnor och minoritetsförfattare. Under åren som följde skrevs en mängd böcker för eller emot en traditionell västerländsk kanon. En annan Bloom, litteraturkritikern Harold Bloom, definierade till och med ett förslag bestående av 26 författare, från Shakespeare och Dante till Ibsen och Tolstoj.

I efterhand får kritikerna sägas ha vunnit striden. Kursen i Stanford byttes ut, och universitetens läslistor har gradvis uppdaterats.

I Europa däremot, är kanonfrågan fortfarande aktuell.

Den första svenska kanondebatten i modern tid blossade upp 1978. Under rubriken »Litterära klassiker – kommer vi att ha några sådana år 2000?« gick Gunnar Tideström i tidskriften Artes till attack mot skolväsendet.

Den svenska skolan hade haft en rigid, om än outtalad, litterär kanon sedan 1800-talets mitt. Som litteraturforskaren Lars Brink har konstaterat i en avhandling så kan man slå upp vilken lärobok i svenska som helst från tidigt 1900-tal och mötas av samma författarnamn: Stiernhielm, Lucidor, Tegnér, Atterbom. Under efterkrigstiden hade dock denna kanon ifrågasatts. I stället för att bli påtvingade svårtillgängliga klassiker uppmanades eleverna alltmer att söka egna läsupplevelser.

I Artes upprördes Gunnar Tideström av vad han såg som historielöshet. Han fick gehör från en rad debattörer. I ett av många inlägg skrev Kurt Johannesson: »Om litteraturen skall bli en del av det offentliga samtalet, måste vi också få läroplaner som erkänner betydelsen av dessa kunskaper och garanterar en viss enhetlighet.«

Artes-debatten handlade i grund och botten om samma konflikt som kanonkrigen. Det var inte bara en enkel fråga om elitism kontra valfrihet, utan en del i en av humanismens stora skiljelinjer de senaste 50 åren.

Den ena sidan i denna konflikt ser en västerländsk kanon som ett maktinstrument. De menar att kvalitetsbegreppet är kodat utifrån mallen DVEM: döda vita europeiska män. Den andra sidan anser att postmodernismen har suddat ut skillnaden mellan skräp– och högkultur. Enligt dem har kvalitet, skönhet och bildning bytts mot en identifikationskult där alla söker en egen kultur att spegla sig i.

Det är en betoning på antingen makt eller estetiska värden. »Tout est politique« kontra »l’art pour l’art«.

Ändå beror kanonfrågans laddning inte bara på att den berör smak och auktoritet. För att ana varför folkpartiets och sverigedemokraternas förslag har väckt kontrovers får man blicka dit partierna sannolikt själva har sneglat: på smörrebrödets och Muhammedkarikatyrens förlovade land.

Det var många som höjde på ögonbrynen när Danmarks kulturminister Brian Mikkelsen 2004 tillsatte kommittéer för att ta fram en nationell kulturkanon. Tilltaget var ganska unikt. Att utfärda statliga listor över rekommenderad kultur hade tidigare oftast associerats med Sovjetunionen.

En av alla kritiker var Lars von Trier, som i en filmad protest klippte bort de vita delarna ur en dansk flagga. Resultatet: en helröd fana tänkt att föra tankarna till totalitära stater.

Men Brian Mikkelsen framhärdade. Han menade att en kanon behövdes för att värna dansk kultur i en tid då nationalstaten är pressad.

Danmark är inte ensamt i Europa om ambitionen att skydda sin egen kultur. Frankrike har sedan länge regler för hur stor andel av låtarna i radio som måste sjungas på franska. I Tyskland talar man om leitkultur – den värderingsgrund som sägs göra tyskarna till tyskar.

Här hemma blev kulturarv ett etablerat begrepp först i och med globaliseringen. I 1994 års statliga kulturutredning motiverades kulturarvssatsningarna med att vi måste vara tryggt förankrade i vår egen kultur.

Brian Mikkelsens retorik är grövre. I en intervju med en dansk tidning uttryckte han förhoppningen att Danmarks kulturkanon skulle bli ett vapen i kampen mot islams »medeltida normer och odemokratiska tankegångar«.

I det ljuset framstår en kulturkanon som ett djupt nationalistiskt, rentav rasistiskt, projekt. Varför överhuvudtaget göra ett urval på nationella grunder? Folkpartiets Christer Nylander säger till Svenska Dagbladet att en kanon kan fungera som en referens för vad man bör veta om sitt land: »Annars riskerar vi att gå vilse.«

Bör vi alltså frukta en svensk kulturkanon, doftande av protektionism och nationalromantik? Sannolikt inte.

En kanon i en annan bemärkelse – en organiskt framvuxen konsensus kring vilka verk inom en konstart som är betydelsefulla – kommer alltid att finnas. Att kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth lanserar en statligt auktoriserad lista tycks mer avlägset. Frågan är vad en sådan ens skulle få för betydelse.

Danmarks kulturkanon blev aldrig den nationalromantiska hyllning som Brian Mikkelsen hade tänkt sig. Efter att kommittéerna kompromissat färdigt hade urvalet breddats så mycket att listan till och med innefattade en Kalle Anka-serie tecknad i Danmark. Bland de 108 verken fanns också Lars von Triers oanständiga »Idioterna«, samt en pjäs som avfärdade hela nationsbegreppet.

Den handfasta produkten – en inbunden bibba i 175 000 exemplar – fick Dagens Nyheters Maria Schottenius att associera till de böcker som Svenska Institutet ger ut för att marknadsföra Sverige. Så slutade det nationalistiska projektet: som en oförarglig reklamkampanj.

Om det finns något riktigt obehagligt i den sverigedemokratiska kulturpolitiken är det inte kanonidén, utan partiets andra käpphäst: att kultur som får stöd ska vara positiv, inte provokativ. Det är å andra sidan en kulturrevolution som inte ens danskarna har lyckats med.

På grund av ovanligt hög

Kalenderbitna. Ett reportage för Svenska Dagbladet om svensk bokhandels kanske mest osannolika bestseller: Faktakalendern.

Homogena samtal. Om fotboll, gruvor och teppanyakihällar. En spaning i kortformat för Expressen Kultur.

“Bloggen suger”. Intervju med bloggaren och komikern Gina Dirawi, i Svenska Dagbladet.

Dessutom har jag i senaste Residence skrivit ett porträtt på formgivaren Myrica Bergqvist (ej på nätet).

För övrigt så lämnar vi ett nytt nummer av Novell till tryck om drygt två veckor. Denna gång kommer det att handla mycket om politik och fulkultur. Mer om det senare.

“Helande arkitektur” har blivit ett begrepp. När nya sjukhus byggs prioriteras patientupplevelse framför funktion. Årets Stirlingpris gick till en färgglad cancerklinik med takterass, eldstäder och små trädgårdar. Men kan byggnader verkligen bota sjukdomar?

Carolina Wallin var fyra år gammal första gången hon blev inlagd på Huddinge sjukhus. Sedan dess har hon tillbringat i snitt två månader om året i vårdkolossen söder om Stockholm.

– Känslan där är en blandning av kaos och att tiden står still, det är fruktansvärt deprimerande. När man ligger i sin säng har man utsikt över den grådaskiga fasaden. Det är mörkt, golven är blodröda och konsten på väggarna är suggestiv och svår. Det känns som att ingen har tänkt på att lokalerna kan vara viktiga, säger hon.

Carolina har cystisk fibros, en sjukdom som stör funktionen i kroppens slembildande körtlar. I dag är hon 25 år och har vant sig vid att bo på sjukhus i perioder. Ändå bävar hon fortfarande inför varje resa till 70-talsbygget i Huddinge.

En sommar blev Carolina akut dålig när hon var i familjens sommarhus på Gotland. Hon fick åka till Visby lasarett, där hon möttes av en helt annan miljö — stora fönster, klara färger, havsutsikt. Numera hoppas hon nästan att sjukhusvistelserna ska infalla på Gotland.

– Allt var så fint och harmoniskt. Det kändes inte alls lika jobbigt att bli inlagd där, säger Carolina.

Hur kan en byggnad vara så avgörande för hur man upplever sitt möte med vården?

Huddinge sjukhus invigdes 1972. Med sin storlek och likformighet är det ett typexempel på 60– och 70-talets sjukhusbyggande, präglat av samma visioner som Miljonprogrammet. Funktionalitet var ledordet, betong materialet.

Visby lasarett stod färdigt 1999. Den uttalade visionen var att bygga patientvänligt, att skapa lugna och välkomnande miljöer. Efter inspiration från den antroposofiska vården inreddes lasarettet i färger som ansågs behagliga — milda toner av lila och turkos.

Idéerna anknyter till så kallad evidensbaserad design, där betoningen ligger på miljöns betydelse för hälsan. Under de två gångna årtiondena har forskning hittat samband mellan hur snabbt patienter återhämtar sig och vilka omgivningar de vårdas i. Kan arkitektur göra människor friska?

– Den kan stödja dem i att bli det. Det finns mycket forskning som visar att den fysiska miljön påverkar läkandet av både psykiska och kroppsliga sjukdomar, säger Peter Fröst, adjungerad professor i vårdbyggnad vid Chalmers.

I ett amerikanskt försök fick två patientgrupper genomgå samma operation, men gavs rum med fönster mot antingen en skogsdunge eller en tegelvägg. Gruppen med naturutsikt utvecklade färre komplikationer, bad om mindre smärtsmillande och kunde skrivas ut tidigare.

I ett annat experiment fästes först ett ljudförstärkande undertak, sedan ett ljuddämpande undertak, på kardiologiska kliniken på Huddinge sjukhus. Under den andra perioden, då ljudnivån var avsevärt lägre, uppgav patentierna att de blev bättre omhändertagna. Antalet återinläggningar minskade med mer än hälften.

Redan på 1860-talet noterade Florence Nightingale att bra sjukvård gör föga nytta om patienten inte får lugn och ro. Ändå har sjukhusarkitektur traditionellt fokuserat mer på logistik än god vårdmiljö. Nu håller det på att ändras.

I oktober delades årets Stirlingpris ut i London. Vinnare blev Rogers Stirk Harbour + Partners, som fick det prestigefyllda arkitekturpriset för sitt arbete med Maggie’s Centre i Hammersmith.

Maggie’s Centre är en mottagning dit cancersjuka kan komma för stöd och information. Namnet syftar på Margaret Jencks, en trädgårdsdesigner som dog av bröstcancer. Under sjukdomstiden beklagade hon sig för sin man Charles över att sjukhusen var kalla och opersonliga. I dag driver Charles Jencks sex Maggie’s Centre.

En av grundbultarna i konceptet är att genom kvalitetsarkitektur skapa en trygg miljö. Tidigare mottagningar har ritats av bland andra Frank Gheary och Zaha Hadid. I Hammersmith försökte Rogers Stirk Harbour + Partners skapa en omgivning där människor skulle våga öppna sig, berättar arkitekten William Wimshurst:

– Vi ville att centret skulle kännas ofarligt, mänskligt och inte som en institution.

Resultatet: ett tvåvåningshus med svävande tak, ljust trä och röda ytterväggar. Från en terass kan man se ut över London, genom takfönster strömmar solljus och i de små trädgårdarna finns många hörn dit man kan gå undan och vara i fred. För att undvika sjukhusatmosfär har huset dessutom ingen skyltning.

– I grund och botten handlar det om stärka patienterna. På sjukhus får de träffa någon som sitter bakom ett skrivbord, ger dem fruktansvärda nyheter och sedan lämnar dem i en korridor. Vi försöker jämna ut spelplanen, säger William Wimshurst.

Egentligen är många av principerna bakom “helande arkitektur” självklara. När Peter Fröst tar exempel på tillämpningen handlar nästan allt om praktiska frågor.

– Patienters stressnivå kan minskas genom att reducera buller eller genom att ge dem egna rum. Tillgång till dagsljus är viktigt. När det gäller smittspridning kan det gälla en sådan sak som var handfaten placeras, säger han.

Alan Dilani, arkitekt och forskare vid International Academy for Design & Health, menar dock att även själva upplevelsen av design och arkitektur påverkar hälsan:

– De stimuli vi får i relation till fysiska miljöer påverkar våra känslor, och känslor är en central del av vår hälsa. När vi ser arkitektur som präglas av färg, form och kreativitet blir vi avslappnade. Om vi bara ser raka linjer blir vi inte stimulerade alls.

Enligt Alan Dilani påverkas människor positivt av organiska former. Han kallar funkis för en “destruktiv och brutal skola” som inte attraherar hjärnan. Liknande idéer har uttryckts av konstnärs– och arkitektduon Arakawa och Madeline Gins. Deras lägenhetskomplex i Tokyo, döpt till Reverse Destiny Lofts eftersom det påstås förlänga livet för de boende, är ett virrvarr av kvadrater och cylindrar i regnbågens alla färger.

Men vill vi verkligen ha städer där varenda kvarter ser ut som Hundertwasserhaus?

– Varför inte? Av så unika byggnader kan man inte undvika att bli påverkad, säger Alan Dilani.

Slutpoängen i recensionen är att nätpolitik handlar om mycket mer än den upphovsrätts– och ersättningsdiskussion som åtminstone den politiska debatten har snöat in på. Pelle Snickars vidareutvecklar samma tanke när han på SvD Brännpunkt efterlyser en övergripande, progressiv “digitalpolitik”. I en annan av dagens mest läsvärda texter konkretiserar Axel Andén på vilket sätt det fria internet just nu hotas.

Jonas Andersson & Pelle Snickars (red): Efter The Pirate Bay (Kungliga Biblioteket).

Titeln på Pelle Snickars och Jonas Anderssons antologi om nätpolitik väcker frågor. Efter The Pirate Bay?

Den ökända webbplatsen finns ju kvar. Sett till besökarantal är den rentav större än någonsin. Inte heller rättsprocessen mot grundarna är ett avslutat kapitel, utan tas i dag upp i Svea Hovrätt.

Om man betraktar The Pirate Bay som en symbol, snarare än en verksamhet, blir titeln rimligare. Sajten har omstrukturerats och drivs inte längre av den trio som har blivit dess ansikten utåt. Efter de cirkusartade försäljningsförsöken förra sommaren var det svårt att fortsätta se dem som rebeller i frontlinjen. Fildelningstjänsten som hade tvingat upp digitalisering och upphovsrätt på den politiska agendan, tappade sitt symbolvärde. Så sett till debattens innehåll befinner vi oss faktiskt i epoken efter The Pirate Bay.

Snickars och Johanssons bok är i sig talande för hur fildelningsdiskussionerna har utvecklats. Ordkriget mellan affärsjurister och finniga Jolt cola-drickare har dämpats till ett eftertänksamt samtal i universitetens beiga korridorer.

Om debatten tidigare led av en brist på nyanser är problemet nu snarare det motsatta. Efter The Pirate Bay blir bitvis nästan för torr i sin akademiska snusförnuftighet.

Att 16 av bokens 17 skribenter är män kan inte sägas vara annat än pinsamt. Här bjuds dock en mängd klara tankar kring vad som har hänt sedan rättegången och vad vi kan lära oss av det. Det är ironiskt nog nu när fildelningsdebatten är ”död” som den börjar bli intressant på riktigt.

De bästa texterna nyanserar uttjatade sanningar. Nina Wormbs bemöter beskrivningen av teknikutvecklingen som en ohejdbar naturkraft, och visar att Moores lag inte är en egentlig lag utan en tes som förverkligas genom människors tro på densamma. Lars Ilshammar analyserar den svenska kombinationen av individualism och kollektivt tänkande, och komplicerar den gängse bilden av att det var IT-satsningar som gjorde oss till ett piratland.

Glädjande nog tar flera av skribenterna ett ideologiskt grepp på frågorna. Redaktörerna själva efterlyser en övergripande digital politik. Rasmus Fleischer beskriver syrligt hur piratdebatten reducerades till en fråga om affärsmodeller, främst manifesterat i det eviga hänvisandet till Spotify: ”Företaget fick generös gratisreklam i partiledardebatter och pressmeddelanden, vilka hamrade in budskapet att dess affärsmodell var lösningen på den eviga frågan: Hur ska artisterna få betalt?”

Som om det vore nätpolitikens enda frågeställning.

Jag har länge drömt om att få skriva något om typsnittet Comic Sans. Tack vare Magnus Gylje, den föredömlige redaktören för SvD:s helgbilaga K, fick jag i fredags möjlighet att ägna hela fyra sidor åt detta något smala ämne.

I dag upptäckte jag för övrigt att en dokumentärfilm om Comic Sans är på gång. Och varför inte? Det funkade ju med Helvetica.

Spexiga Comic Sans är typografivärldens fula ankunge. Därför blev bokstäverna från en tecknad hunds pratbubblor av misstag ett av världens mest använda typsnitt.

Dan Gilbert, huvudägare till basketklubben Cleveland Cavaliers, är ingen måttfull man. När lagets stjärna LeBron James i augusti värvades av konkurrerande Miami Heat, blev Dan Gilbert så rasande att han skickade ut ett öppet brev. I en melodramatisk ton lovade han att Cavaliers skulle vinna en NBA-titel, kallade LeBron James för en feg svikare och svamlade något om att inte komma till himmelen. Brevet fick nätet att explodera av kommentarer.

Diskussionerna handlade dock inte främst om innehållet, utan om formen på bokstäverna. Dan Gilbert hade nämligen valt att skriva sitt utbrott i typsnittet Comic Sans.

På Twitter tyckte signaturen CLGesq att ”tragedin i LeBrons beslut överskuggas av tragedin i Dan Gilberts val av typsnitt”, medan jsmooth995 menade att ”någon som skriver officiella uttalanden i Comic Sans borde inte få driva ett NBA-lag”. Andra twittrare kallade Dan Gilbert för idiot och spekulerade i om han hade skrivit brevet på sin mammas dator. Till slut blev hånandet så omfattande att Comic Sans hamnade på listan över ”trending topics”, de tio ämnen som diskuteras mest på Twitter.

Hur kan ett typsnitt väcka så starka känslor?

Du har garanterat sett typsnittet Comic Sans, oavsett om du känner till namnet eller inte. Tänk lappen i tvättstugan om att du inte får tvätta mattor i maskinerna, klassföreståndarens stencil om höstens friluftsdag eller reklamutskicket från någon postorderfirma som vill inbilla dig att de har skrivit brevet för hand.

Sedan 1995, då typsnittet utvecklades av Microsofts typograf Vincent Connare, har Comic Sans blivit det självklara valet för amatörformgivare som vill signalera glädje och lekfullhet. Ärligt talat ser det rätt löjligt ut. Comic Sans ska efterlikna handskrift, men är för styltigt. Bokstäverna påminner om texten i en serietidning, fast barnsligare. Ändå är det utan tvekan ett av världens populäraste typsnitt.

– Bland formgivare och typografer är Comic Sans väldigt hatat, säger Arina Stoenescu, ämnesansvarig för medieteknik på Södertörns högskola och ordförande i Stockholms Typografiska Gille.

Gissningsvis visste du inte att det finns en svensk sammanslutning för typografi. Stockholms Typografiska Gille syns sällan i offentligheten, men har i över 70 år arbetat för att främja typografisk kvalitet. Idag består föreningen av ett 200-tal entusiaster som brinner för konsten att grafiskt utforma texter.

Trots att vi stöter på typografi hundratals gånger dagligen – i tidningar och böcker, på datorskärmar och vägskyltar – är det ett hantverk som påverkar oss utan att vi tänker på det.

– Formgivning av bokstäver fungerar ungefär som kläddesign. Olika kläder signalerar olika saker i olika sammanhang. På samma sätt blir typografin en kostym åt det budskap den ska presentera. Det har att göra med utseende och trovärdighet, säger Arina Stoenescu.

Typografins ideal är tydlighet. Bokstävernas utformning bör inte bara vara vacker, utan också hjälpa läsaren att förstå. Typografi anses välgjord om man inte lägger märke till den. Det är ingen slump att neutrala Helvetica sannolikt är tidernas mest använda typsnitt.

Om Helvetica kan beskrivas som typografifamiljens stolthet – den präktige äldste sonen med toppbetyg – då är Comic Sans det oborstade svarta fåret.

Förbjud Comic Sans! På sajten Ban Comic Sans säljs allt från nyckelringar till muggar och t-shirtar med samma budskap. Det officiella målet sägs vara att utplåna typsnittet från planetens yta. Besökarna uppmanas att ”resa sig i uppror mot denna ondskefulla typografiska okunnighet”.

Bakom sajten står Holly och David Combs, båda grafiska formgivare från Indianapolis. För dem är antipatin mot Comic Sans mer än en gemensam hobby. Det var den som gjorde dem till ett par.

– Vi var ute på dejt och jag beklagade mig över att min chef tvingade mig att använda Comic Sans. Då föreslog David att man borde förbjuda det, och i den stunden visste jag att jag ville gifta mig med honom. När vi sedan startade sajten var det mest som ett skämt. Men världen gav ett tydligt svar: ”vi hatar också Comic Sans”, säger Holly Combs.

Ja, paret är knappast ensamma om sin avsky. På nätet hittar jag affischer där Comic Sans efterlyses för brottet dålig design, en tecknad serie där upphovsmannen Vincent Connare blir misshandlad av arga belackare och ett tilläggsprogram till webbläsaren som ersätter all Comic Sans-text med Helvetica.

Varifrån kommer allt detta hat? Comic Sans är knappast snyggt. Det är definitivt inte stilrent, och det förmedlar ett slags klämkäckhet. Men det finns andra fula typsnitt. Varför är just Comic Sans så bespottat?

– Comic Sans följer varken regler för skön handskrift eller för vanlig typografi, det är en hybrid som mer liknar ett barns handstil. Och precis som konst kan typografi väcka känslor när den går över vissa gränser, säger Arina Stoenescu.

Holly Combs menar att det stora felet är att det felanvänds:

– Comic Sans missbrukas något ohyggligt. En gång fick jag en begravningsinbjudan där min döde väns namn var skrivet i Comic Sans. Sådant är bara tanklöst, säger hon.

På Ban Comic Sans finns bildbevis på mängder av udda användningar av typsnittet: vägskyltar, en spansk vinetikett, förtexterna i en amerikansk tv-serie, plaketten på en portugisisk staty, en varningsskylt vid en byggarbetsplats, gravstenar, ett brev från engelsk polis riktat till offer för våldtäkter och sexuella övergrepp, en ambulans, ett konstgalleri, ett överklagande till en domstol i Texas. Ändå var bokstäverna från början bara tänkta att nyttjas av en hund.

– Jag blir nog påmind om Comic Sans ungefär var 60:e sekund av mitt liv, säger Vincent Connare.

Han verkar inte odelat förtjust, mannen som har vant sig vid att bli presenterad som ”Mr Comic Sans”.

Historien om typsnittet börjar med en sorgligt bortglömd pc-mjukvara. 1994 startade Microsoft en konsumentavdelning, som en del av en ambition att locka nya kundgrupper till operativsystemet Windows 95. Avdelningens storsatsning blev Microsoft Bob – ett program tänkt att förenkla användarupplevelsen för barn och datornybörjare. Istället för Windows vanliga fönsterstruktur var Bob uppbyggt som ett hus där varje rum innehöll olika ikoner, och där en tecknad hund som hette Rover hjälpte användaren att hitta.

Vincent Connare såg en demo av programmet och hajade till över att texten i Rovers pratbubblor var skriven i typsnittet Times New Roman. En hund kan inte prata i Times New Roman, tänkte han. På sitt kontor hade han två seriealbum, Watchmen och The Dark Knight Returns. Inspirerad av seriernas handskrivna text skissade han fram ett alfabet som han tyckte passade bättre till teckningarna.

Microsoft Bob blev en dunderflopp. Så småningom skulle programmet till och med hamna på tidskriften Times lista över de 50 sämsta uppfinningarna någonsin. Men Comic Sans gick ett annat öde till mötes.

Vincent Connare hade aldrig tänkt på sin skapelse som ett regelrätt typsnitt. Av en slump blev det dock upplockat som ett av standardtypsnitten i Windows 95. Bredvid traditionella, lite stiffa, alternativ som Arial, Times och Courier tycktes Comic Sans roligare och mer avslappnat. Det stod ut i mängden.

Sedan hemdatorns intåg har typsnitt gått från ett professionellt verktyg till något som varenda människa använder. Utvecklingen har ökat allmänhetens kunskap om typografi, men samtidigt skapat en inflation av tafflig amatörformgivning.

Det är trots allt ett traditionstyngt hantverk. Formen på de bokstäver du just nu läser är slående lika text som trycktes i Venedig på 1400-talet. I svensk typografis standardverk, Typografisk handbok, skriver författaren Christer Hellmark: ”Det finns i själva verket få konstarter där utrymmet för personliga åsikter, formexperiment och utövarens självförverkligande är mindre än inom typografin.”

Datorn placerade denna konstart i händerna på folket, och folket gillade Comic Sans.

– Comic Sans har inte gjort mig rik. Det är Microsoft som äger det, och jag skulle gissa att Ban Comic Sans tjänar mer på sina klistermärken än jag har gjort, säger Vincent Connare.

Han börjar bli trött på att prata om ett typsnitt som han snodde ihop på några dagar för 16 år sedan. Men samtidigt som han hellre skulle vara känd för sina senare, mer genomarbetade typsnitt, ångrar han inte att han skapade Comic Sans:

– De som motarbetar det verkar inte förstå att vanlig boktypografi inte passar på till exempel en brödlimpa. Det är klart att jag är stolt över att ha skapat något som åtminstone halva jordens befolkning tycker om.

Kampanjen Ban Comic Sans är inne på sitt elfte år. Medan supportrar världen över fäster klistermärken på alla Comic Sans-skyltar de ser, ger paret Combs föreläsningar för att öka kunskapen om typografi. Ändå tror Holly Combs inte att hennes hattypsnitt går att stoppa:

– Comic Sans smet in i typografivärlden genom ett misstag av Microsoft. Det gör mig upprörd, men jag tror att Comic Sans är ett problem som vi kommer behöva stå ut med under resten av våra liv. Människor kommer inte att sluta använda det. De flesta bryr sig helt enkelt inte om typsnitt

FAKTA: COMIC SANS

Urspungligen hette typsnittet Comic Book, men döptes om eftersom skaparen Vincent Connare inte tyckte att namnet lät som ett typsnitt. Ordet sans är kort för ”sans serif” och syftar på att typsnittet saknar så kallade seriffer, de klackar eller fötter som bokstäver ibland har. Namnet är egentligen missvisande, eftersom både I och J faktiskt har seriffer i Comic Sans.

Comic Sans har länge tillhört standardtypsnitten i Microsoftprodukter som Word och Internet Explorer. I juli i år släppte Microsoft en uppdaterad version av typsnittet, Comic Sans 2010, där originalbokstäverna har kompletterats med fetade samt kursiva varianter.

FYRA COMIC SANS-EXEMPEL I STOCKHOLM

”Det kändes lite annorlunda”

Intill Södra station ligger Lugn & go, en mottagning för bland annat massage, zonterapi och kostrådgivning. När verksamheten startade för fem år sedan bad ägaren Maria Öhlén en vän som är illustratör om hjälp med att ta fram en logotyp. Bland de framtagna förslagen fastnade hon för det där texten var i Comic Sans.

– Jag har alltid tyckt om det typsnittet själv. Det är lite roligt, säger hon.

Varför tyckte du att det passade i er logotyp?

– Det kändes lite annorlunda. Namnet ska ju ge en känsla av lugn, så jag tyckte att det passade med ett typsnitt som gav lite liv åt loggan.

”Det var lättläst”

En ren slump. Så förklarar delägare Sinan Erdal att Verona pizzeria på Ringvägen använder Comic Sans i sin skylt.

– Det har hängt med sedan vi öppnade. Jag valde det för att det var lättläst men lite annorlunda.

Vad tyckte du att det signalerade?

– Jag tänkte inte i de banorna. Jag tyckte bara att det var snyggt.

”Jag tycker om texten”

Sushibaren Ginza på Malmskillnadsgatan har valt Comic Sans som typsnitt i texten på skyltfönstret. Ägaren Ichiro Tsuboi har själv gjort designen.

– Jag tycker om texten. Den är lätt att läsa.

Händer det att kunderna kommenterar typsnittet?

– Nej, det är aldrig någon som säger något om det.

”Vänta, jag måste gå ut och titta ”

Utanför Midsommarkransens spel & tobak pryds markiserna av Comic Sans. Men butiksinnehavare Ove Lindström vet inte varför det blev så.

– Det var hyresvärden som beställde markisen. Jag hade ingenting med det att göra, säger han.

Gillar du typsnittet?

– Vänta, jag måste gå ut och titta. Jo, det är väl okej. Det känns neutralt.

Filmprojektet Press Pause Play, som jag har varit så upptagen med det senaste året, har till sist passerat mållinjen. Filmen är i princip färdigklippt och mitt arbete med den (så gott som) över. Om allt går som vi hoppas får den premiär på någon av vårens filmfestivaler.

Detta betyder att jag plötsligt har haft tid att göra en massa andra jobb.

Förutom dagens två artiklar, om kulturpolitik i Fokus och om Magnus Uggla i SvD, kommer jag inom några dagar att ha en bokrecension inne i Expressen Kultur. Nästa vecka släpps också nya numret av den utmärkta tidningen Farm, där jag har skrivit ett reportage om sopor och sophantering. “Problemet som vi låtsas ha löst” kallar jag det i texten, som jag själv tycker är en av de intressantare jag har skrivit i år.

Ikväll pratar jag för övrigt på Färgfabrikens samtalskväll Cocktail. Jag kommer att berätta om Novell och Press Pause Play, visa en snutt ur den senare och läsa högt ur mitt Rednex-reportage. Funderar även på att inleda med en vits.

Bild: Per Egevad.

I veckans Fokus skriver jag om varför kulturpolitiken inte blev en valfråga den här gången heller:

Politikerna saknar visioner, och kulturen har blivit egoistisk. Därför bryr sig inte väljarna om kulturpolitiken.

Det verkade så lovande. Redan hösten 2008 deklarerade Mona Sahlin att hon tänkte göra kulturen till en valfråga, vilket därefter kom att upprepas som ett mantra av kulturministerkandidaten Leif Pagrotsky. För en gångs skull tycktes det faktiskt rimligt att kulturen kunde få en betydande roll i en valrörelse.

Under sittande regering hade kultursektorn genomgått fler och större förändringar än på länge. Hela kulturpolitiken hade varit under utredning. Dessutom svarade en grupp kulturaktörer med att göra en egen »skuggutredning«. För första gången i Sveriges historia röstades nya kulturpolitiska mål igenom utan att riksdagen var enig. Två av 2009 års största nyhetshändelser, Anna Odell-debatten och rättegången mot The Pirate Bay, kretsade kring kultur och dess finansiering. Det var då.

September 2010. En dryg vecka före valdagen. I tv-rutan utfrågas partiledarna på bästa sändningstid, men om skattesänkningar, pensionärer och burkor – inte om kulturpolitik. På Aftonbladet Kultur talar folk från Timbro och SSU förbi varandra i ett snårigt försök till valdebatt. I den övriga dagspressens kulturdelar reduceras valet, i den mån det får ta plats, till en fråga om fri museientré och konstnärslöner.

Vad är det för fel på kulturpolitiken? Varför blir den inte en viktig valfråga?

– Jag tycker inte att det finns några avgörande ideologiska skillnader mellan blockens kulturpolitik, säger Anders Frenander, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning vid Högskolan i Borås.

Anledningen, menar han, är att kulturpolitiken bygger på en gammal överenskommelse om vad kultur är och vad politik ska göra. Svensk kulturpolitik växte fram på 60-talet som ett sätt att motverka den kommersiella populärkulturen. Politikerna ville att medborgarna skulle höja sig över den folkliga arbetarunderhållningen, för att i stället bildas genom traditionell finkultur.

– Den borgerliga kulturen var det som alla då uppfattade som kultur. Därför blev det viktiga att sprida den etablerade institutionskulturen till arbetarna. Sedan dess har kulturpolitiken kompletterats på olika sätt, men något fundamentalt alternativ har det aldrig funnits utrymme för, säger Anders Frenander.

Under den gångna mandatperioden väckte Kulturutredningen häftig debatt, men resulterade i slutändan främst i organisatoriska förändringar. Ett antal uppmärksammade frågor – avskaffande av fri entré på statliga museer, satsningar på entreprenörskap, ett kulturtidskriftsstöd som inte längre ges till samhällsmagasin – fick vissa debattörer att tala om ett systemskifte. Men handlade skiftet om faktisk politik, eller om retorik och symbolfrågor?

När de rödgröna presenterar sin stora kultursatsning inför valet är huvudnumret inte någon uppgörelse med de senaste fyra årens politik, utan ett löfte om att öka kulturbudgeten med en miljard. Mer pengar till kulturen, fast till precis samma kultur.

Både de rödgröna och alliansen vill behålla Kulturutredningens portföljmodell, prioritera kultur i skolan, göra om den statliga inkomstgarantin, rusta upp eller bygga om Nationalmuseum, tillgängliggöra museernas samlingar, satsa på läsfrämjande och nå ett nytt filmavtal. Jämfört med andra politikområden är skillnaderna mellan blocken påtagligt små. Ingen föreslår en stängning av Operan eller kulturbidrag till Youtubeklipp.

Stina Oscarson, konstnärlig ledare för Orionteatern i Stockholm, har hörts mycket i de gångna årens debatt. När hon drog i gång Skuggutredningen hoppades hon på en ideologisering av den kulturpolitiska debatten. Nu konstaterar hon att den aldrig kom.

– Det kanske var en utopi. I grunden tycker jag att kulturpolitik är en djupt ideologisk fråga, men idag blir politiken mind­re och mindre ideologisk, säger hon.

Problemet är inte att det saknas radikala idéer. Häromveckan skrev Svend Dahl och Thomas Idergard på DN Debatt att landstingens kultursatsningar borde stoppas. Landstingen ska lägga pengarna på sjukvård, menade de, inte på att »subventionera vuxnas fritidsintressen«. Stina Oscarson väckte själv debatt när hon, som svar på kulturministerns förslag att sänka reklamskatten, lekte med tanken att helt förbjuda reklam.

Den sortens fria diskussioner förs dock inte bland etablerade kulturpolitiker, menar Tobias Harding, kulturforskare och tidigare sekreterare i Kulturutredningen:

– Respekten för institutionerna är väldigt stor. De politiker som är intresserade av kulturpolitik stödjer i stora drag den politik som har förts de senaste 50 åren. De som inte stödjer den, de håller på med annat, säger han.

Och håller på med annat är trots allt vad de flesta av våra folkvalda gör. I själva verket är det tveksamt om det finns något direkt kulturintresse hos politikerkåren.

I den uppmärksammade boken »Folkvald kultur«, som kom i fjol, fick riksdagsledamöterna redogöra för sina största kulturupplevelser. Listorna dominerades av breda storsäljare som »Mamma Mia« och Guillou-böcker. Att Fredrik Reinfeldt gillar dagispop är väl dokumenterat – i Nöjesguiden sammanfattade han sin smak som »musik som man blir glad av och som man kan dansa till«. När Mona Sahlin i en morgonsoffa blev ombedd att nämna några samtida kvinnliga konstnärer svarade hon, efter lång tvekan, Liza Marklund.

Stina Oscarson är övertygad om att ointresset påverkar kulturpolitikens ställning:

– Många politiker verkar se kultur enbart som underhållning och förströelse, inte som en källa till djup kunskap. Då blir det lätt att de ställer kulturen mot vården och andra mjuka värden.

De senaste åren har vi sett flera exempel på politiker som attackerar den professionella kulturen, från Göran Hägglunds tal om performance-vrål och verklighetens folk till folkpartisten Mathias Sundins kampanj »Inga mer pengar till Konstfack«. En annan folkpartist, Christer Nylander, konstaterade i somras på sin blogg: »Det finns i svensk politik en oro för att uppfattas som kulturellt intresserad, kunnig och engagerad.«

Är politiker rädda för att associeras med den så kallade kultureliten? Kan det i så fall vara förklaringen till att kulturpolitiken inte tar mer plats? Eller finns det ett mer grundläggande problem?

Sommaren 2009 skrev kulturanalytikern Tobias Nielsén ett sorgset blogginlägg med rubriken »Nu slutar jag med kulturpolitik«. Ett drygt år senare har han backat från löftet, men känner fortfarande frustration över kulturpolitiken:

– Precis som utbildningspolitiken engagerar många fler än lärare och rektorer så borde kulturpolitiken engagera alla som berörs av kultur. Men medan kulturen är något som berör och är levande, så står kulturpolitiken närmast för motsatsen, struktur och stillestånd. Den präglas av förvaltning, säger han.

Tobias Nielsén räknar upp ett antal problem med kulturpolitiken: den fokuserar bara på den egna sektorn, vilket gör att den inte engagerar väljarna. Den saknar djärva ståndpunkter och präglas snarare av Matteusprincipen – åt den som har ska vara givet. Han anser också att många kulturaktörer fokuserar på hur de själva gynnas av politiken, i stället för att se den ur ett större perspektiv. Det ger en kvav debattmiljö med lågt i tak.

Kulturpolitiken är dessutom svag. Tobias Harding påpekar att många frågor som rör kultur avgörs inom helt andra politikområden. Kulturen utgör bara en dryg procent av statsbudgeten och som kulturminister slåss man lika mycket mot finansministern som mot oppositionen. Han tror att framtidens viktigaste kulturfrågor kommer att lösas utanför kulturpolitiken:

– När det dyker upp debatter som rör konst och är radikala, som Muhammedkarikatyrerna eller Anna Odells konstverk, då blir de ändå inte kulturpolitiska frågor. Kulturens förutsättningar har förändrats genom internet, globalisering och migration. Trots det ser kulturpolitiken likadan ut.

Finns det då något alternativ, eller är kulturen dömd till att vara en bifråga inom politiken?

Stina Oscarson tror att fler radikala ståndpunkter skulle kunna väcka liv i diskussionen. Tobias Nielsén ser en möjlighet i en annan het fråga: diskussionen om upphovsrätt och digitalisering.

– Digitaliseringen väcker en rad kulturpolitiska frågor. Ska man verkligen fokusera på tillgänglighet, när vi i dag inte lider brist på vare sig innehåll eller kulturaktörer? Ska samskapande över nätet få bidrag, precis som studiecirklar? Är kulturpolitiken främst till för de professionella, publiken eller amatörerna? Att ta tag i det hade kunnat vara en riktig räkmacka in i debattens centrum. Men ingen ledande kulturpolitiker har tagit den möjligheten, säger han.

När Tobias Harding får frågan om kulturpolitiken skulle kunna engagera fler, då svarar han att det inte ser ut så, men tillägger snabbt att det kanske är lika bra. Kulturens begränsade betydelse i valrörelsen behöver inte vara ett problem.

– På kort sikt gör det givetvis att det är svårare för kultursektorn att få mer pengar. Men den konsensus vi har inom kulturpolitiken gör också att det blir relativt lite politisk styrning. Vi vill ju inte ha ett samhälle där politikerna styr kulturen.

Här ovan: Magnus Ugglas “Sommartid” i en grym remix från 1981. I dagens SvD porträtterar jag Uggla á 2010:

56 år gammal är han mer aktuell än någonsin. Men Magnus Uggla kämpar fortfarande med dåligt självförtroende. Nu gör han radio och revy i fotspåren på sina två idoler: Karl Gerhard och David Letterman.

Magnus Uggla har en ny livsfilosofi. I ärlighetens namn påminner den om en redan existerande tes av Charles Darwin, men lyder så här: det är inte de starka som klarar sig, utan de som bäst hanterar förändring. Och att hantera förändring, det har han blivit bra på.

– Trots att jag inte alltid gillar utvecklingen är jag snabb på att anpassa mig efter nya tider. Förr satt jag och bevakade en skivkarriär, men idag säljer man inte mycket skivor hur populär man än är. Då får man börja syssla med saker som man inte har gjort tidigare, säger han.

Sedan sitt senaste skivsläpp för tre år sedan har Magnus Uggla blivit bloggare, spelat i en revy med Johan Rheborg och Johan Ulveson, gett ut en bok och haft huvudrollen i två dokusåpor. Nyligen tog han över Annika Lantz roll som värd för P4:s fredagstalkshow. Ikväll har hans egen föreställning, Ugglas revy, Stockholmspremiär på Chinateatern.

Revyn har medfört något som han knappast är bortskämd med: goda recensioner. Själv säger Magnus Uggla att det bästa med formatet är att han kan ta inspiration från sin hjälte Karl Gerhard.

– Jag har ett nummer som verkligen är i Karl Gerhard-anda, där jag ändrar texten hela tiden. Det betyder att jag behöver läsa tidningen, så att jag kan förändra något nästan varje kväll. En revy måste vara aktuell. Folk tycker att det är coolt när man sjunger om något som hände i förrgår.

Även i sitt andra nya uppdrag, programledare i mysputtriga P4, har han en förebild: den amerikanske komikern David Letterman.

– Han är briljant i tv-rutan. Otroligt avspänd. Tänk vad det måste vara pressande att göra fem program i veckan som han gör. Det är nya skämt varje gång och han drar dem felfritt. Han stakar sig aldrig!

Att lågmälde, kostymklädde Letterman skulle bli Magnus Ugglas idol, det hade nog ingen tippat, säg, 1977. Men Sveriges egen Mott The Hoople-rockare, som var emot det mesta och tackade nej till nästan alla framträdanden för att värna om sin image, har blivit en folkkär underhållare som sjunger på kronprinsessans bröllop. Han har nått en unik position i Nöjessverige: den arrangörerna ringer när de vill ha liv i luckan, fast lagom mycket.

Är han en frisk fläkt i ett stifft medieklimat eller nöjesetablissemangets egen låtsasrebell? En sak är säker. Magnus Uggla är eftertraktad.

Det märks inte minst när SvD ska träffa honom på Chinateatern. Tiden för intervjun ändras två gånger på mindre än ett dygn, och när han dyker upp är det ändå en kvart efter utsatt tid.

– Förlåt, jag är lite stressad, säger han och pratar jättesnabbt.

Den som har följt Ugglas blogg har dock kunnat skymta en annan Magnus än nöjesentreprenören – en Woody Allensk neurotiker som har svårt att sova, som lider av bacillskräck och hypokondri, som tvivlar på sig själv.

– Ja, jag har väldigt dåligt självförtroende, säger han.

Det är inte så du brukar framstå.

– Nej. Fast jag tänker att turen gynnar den som är förberedd. Har man dåligt självförtroende, då vill man inte släppa ifrån sig nånting. Jag skulle aldrig sätta mig att skriva kvällen innan och tänka ”det där slinker nog igenom”. Det tror jag är en fördel med att ha dåligt självförtroende. Man blir mer noggrann.

En annan sak som går emot den typiska bilden av dig är att du tar pianolektioner.

– Ja, jag går hos en rysk pianolärare och spelar klassiskt piano. Det är Prokofjev, Chopin och sådant. Inga avancerade grejer.

FAKTA: MAGNUS UGGLA

Ålder: 56 år.

Bor: Danderyd.

Familj: Fru och tre barn.

Aktuell: Ugglas revy har Stockholmspremiär ikväll på Chinateatern. Radioprogrammet Uggla i P4 sänds varje fredag under hösten kl 13.05.

Skivdebuterade: 1975 med Om Bobbo Viking. Genombrottet kom 1977 med tredje albumet Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt.

Bland hitsinglarna: Jag mår illa, Kung för en dag, 4 sekunder, IQ, Ska vi gå hem till dig, Dansar aldrig nykter, Fula gubbar.

Som skådespelare: Har medverkat i bland annat Staffan Hildebrands film G – som i gemenskap och Tiggarens opera på Malmö musikteater.

Om varför han undviker att ta politisk ställning: – Jag växte upp under 70-talet, som var väldigt politiserat. Jag hatade det då och den känslan hänger nog fortfarande kvar.

FEM INSPIRATIONSKÄLLOR

Barockmusik

– Jag får mycket inspiration från klassisk musik. Ju längre man håller på med att skriva låtar, desto mer inser man att det inte funkar att bara sitta med en gitarr och två ackord. Man måste börja harmonisera, och det är de gamla mästarna bra på. Dem kan man lära mycket av.

Thailand

– Vart man än åker i världen så blir det alltid samma slutsats: ”Det här var väl bra, men det är inte som i Thailand.” Där finns allt man behöver på semestern. Jag älskar det.

Karl Gerhard

– För elegansen i texterna. De är fantastiska. På Karl Gerhards tid kunde man nödrimma precis hur som helst.

Fina viner

– Jag kan ingenting om vin och har väldigt svårt för vinexperter, men jag älskar att dricka det. Vilken sort? Rött. Rosé funkar bra på sommaren.

Stockholm

– Varför? Jag är född här. Äsch, jag har ingen motivering. Man var ju tvungen att säga fem grejer.

Nu har mitt och Hannes Isakssons reportage från senaste numret av Novell publicerats på nätet. Det handlar om Hatsune Miku — röstsyntesmjukvaran som har blivit en av Japans populäraste popartister. Tanken med texten är att ge en inblick i den skruvade japanska popvärlden, men också att lyfta fram en ovanligt välutvecklad form av deltagarkultur.

Deltagarkultur har ju blivit ett modeord de senaste åren. Med Lawrence Lessigs “Remix” som bibel har många talat om att internet främjar samarbete, demokratiserar skapande och suddar ut gränserna mellan publik och aktör. Tyvärr har det ibland känts mer som ett teoretiskt resonemang än en verklighetsbeskrivning. De konkreta exemplen på den nya deltagarkulturen har varit ganska få och ofta stapplande. Det är svårt att hävda att nätet har gjort åskådaren till konstnär om det enda bevis man kan påvisa är att folk sätter egna undertexter till en film om Hitler.

Just därför tycker jag att Hatsune Miku är så fascinerande. Det är alltså ett datorprogram, en röstsyntes som låter användaren skapa sång genom att skriva in text och noter i datorn. Kring detta program har det fötts ett community där tusentals fans interagerar.

En amatör spelar in en Hatsune Miku-låt och lägger upp den på nätet. Andra amatörer diskuterar låten och sprider den vidare. Någon remixar den. Någon gör en musikvideo. Någon tecknar ett skivomslag. Någon skriver en novell utifrån låttexten. Alltihop sker utan skivbolags och programutvecklares inblandning.

Det hela blir extra intressant av att Hatsune Miku samtidigt genererar business. Företaget som äger rättigheterna till Hatsune Miku låter fansen använda namnet och rösten lite hur som helst. Istället drar man in pengar genom t-shirtar, actionfigurer, dataspel, tv-serier och andra kringprodukter.

Hatsune Miku är det bästa exempel jag har sett på hur teorierna om medskapande och remixkultur omvandlas till praktik. Dessutom presenterar det en modell för hur man kan göra affärer av deltagandet: ett bolag skapar ett verktyg som låter amatörer skapa. Amatörer producerar massor av innehåll med hjälp av verktyget. Delar av innehållet är bra och når en publik. Bolaget profiterar på intresset.

Tänkvärt för alla som anser att nöjesindustrin måste motarbeta nätkulturen.

För några veckor sedan skrev jag ett reportage om machinima i SvD. För den som inte känner till fenomenet så består det av filmer producerade med hjälp av virtuella världar, eller förenklat; animerade filmer som “ageras” live i ett dataspel istället för att tecknas ruta för ruta. De gångna 14–15 åren har machinima gått från att vara ett supersmalt hackerfenomen till att bli en riktig genre med hängivna fans och ambitiösa långfilmsprojekt.

Något som inte fick plats, eller snarare inte passade in, i SvD-artikeln var min egen relation till den här sortens filmskapande med dataspel. Jag har nämligen börjat misstänka att jag bevittnade hela genrens födelse.

När jag gick på högstadiet fick min klass en gång skoluppgiften att spela in egna filmer. Medan de flesta sprang ut med videokameror och gjorde egna komedier eller polisäventyr (eller som jag och fyra vänner: en så här i efterhand ganska rasistisk propagandafilm mot rasism) valde min klasskamrat Daniel Block att göra en film helt ensam.

Filmen, som jag vill minnas hette Ris i Östersund, gjorde han med hjälp av sin Amiga. Genom att koppla ihop datorn med familjens video klippte Daniel ihop snygga demos från sina favoritspel med taffliga dialogsekvenser gjorda i något slags primitivt animationsprogram. Resultatet var, hmm, ganska obegripligt, och jag minns att eftertexterna upptog lika lång tid som hela resten av filmen.

Jag blev superinspirerad.

Redan några dagar senare gjorde jag min första egna dataspelsfilm, om en liten stad som attackerades av en ond krigare. Jag spelade upp scener i SNES- och Atari–spel som Outrun, Street Fighter II, Another world och Paperboy. För att skapa något slags logik och handling skrev jag textrutor i ett ritprogram och klippte in dessa mellan spelsekvenserna, alltså enligt ungefär samma princip som i en stumfilm.

Senare minns jag att jag och min bror gjorde ännu en film, där Super Probotector och något Star Wars–spel sammanfogades till en saga om två robotar som räddar världen.

Det intressanta är att jag tror det här skedde när jag gick i sjunde klass, det vill säga läsåret 1995–1996. Filmen Diary of a camper, som officiellt räknas som världens första machinima, släpptes i oktober 1996.

Om man ställer upp på att Ris i Öresund kan räknas som en machinima, då föddes inte machinima-vågen bland Quake–entusiaster i USA. Den föddes i klass 7A 7B på Nya Rönnowskolan i Åhus.

Jag upptäcker också att Lennart Guldbrandsson från Wikimedia Sverige, som jag intervjuar i texten, har skrivit ett blogginlägg där han beskyller mig för att medvetet ha tagit in felaktigheter i artikeln. Normalt sett brukar jag inte bemöta påhopp, men eftersom Guldbrandssons anklagelser har fått uppmärksamhet i övriga bloggvärlden känner jag mig tvungen att svara.

Det Lennart Guldbrandsson påstår är nämligen lögn.

Vad som är sant är att han bad att få läsa min artikel innan publicering, vilket jag gick med på eftersom det alltid är bra att låta en utomstående kontrolläsa en text. Guldbrandsson svarade sedan med ett mejl där han föreslog en mängd ändringar. I sitt blogginlägg kallar han dess ändringar för “rättningar” och påstår att jag struntat i att föra in dem i texten.

I själva verket gjorde jag en mängd ändringar efter Guldbrandssons mejl — saker som faktiskt var fel, felstavade eller kunde uttryckas på ett tydligare sätt. Vad jag däremot inte gjorde var att följa samtliga Guldbrandssons egna förslag på hur min text skulle formuleras. Exempelvis tyckte han att jag efter konstaterandet att Wikipedia har infört många regler skulle skriva “men reglerna är nödvändiga” och att jag i stycket om Larry Sanger skulle påpeka att Sanger ändå “fortfarande gillar Wikipedia”. Han föreslog till och med ett eget slut, där han själv skulle få sista ordet i texten:

Men Guldbrandsson framhåller att om man använder sedvanlig källkritik, så är Wikipedia en utmärkt ingång till ett ämne — såsom alla uppslagsverk är.

Detta är alltså de “faktafel” som Lennart Guldbrandsson påstår sig ha påpekat för mig, men som jag ska ha struntat i. Jag tycker inte att det är Wikimedia Sveriges roll att skriva Svenska Dagbladets artiklar, och det är tråkigt att Guldbrandsson tar till smutskastning för att han är missnöjd med hur Wikipedia bevakas.

Apropå faktafel förresten: Lennart Guldbrandsson klämmer in ett ganska rejält sådant redan i rubriken till sitt blogginlägg. SvD är inte “Sveriges tredje största tidning” (däremot femte störst bland dagstidningarna sett till upplaga).

Bonusläsning: den vilda debatten om huruvida min Wikipedia-sida bör raderas eller ej.

Ni som följer (nåväl, känner till) den här bloggen undrar kanske varför den så sällan uppdateras med nya texter. De av er som jag springer på frågar då och då vad jag egentligen håller på med nu för tiden.

Det är väl dags för en brief.

Under våren har jag, om än lågintensivt, fortsatt mitt vanliga frilansskrivande. I sommar kommer jag att ha tre större reportage inne i Svenska Dagbladets helgkulturdel K. Förra veckan släpptes nya numret av Novell, där jag förutom mitt vanliga redaktörsarbete har skrivit en artikel om den japanska virtuella popstjärnan Hatsune Miku. Knäpp läsning, jag lovar. (Det är dessutom vårt bästa nummer av tidningen någonsin!)

Men mer än något annat har min tid på sistone ägnats åt olika projekt för produktionsbolaget House of Radon. Dels handlar det om dokumentärfilmen Press Pause Play, där jag har en roll som ungefär kan sammanfattas med intervjuare/inslagsproducent/assisterande regissör. (Mer detaljerad förklaring här.) Dels har jag varit en av två intervjuare i det Ericsson-finansierade projektet 2020 — Shaping ideas.

2020 — Shaping ideas består av totalt 20 kortfilmer där framstående forskare, politiker, företagsledare och författare ger sin bild av hur världen kommer att se ut om tio år. Fokus ligger främst på hur teknik och konnektivitet påverkar samhällsutvecklingen. Filmerna presenteras, drygt en i veckan, på en specialgjord sajt.

Här är några av mina favoriter från projektet, som tyvärr lider av en minst sagt bristande könsbalans:

Download, adjust, print!

Adrian Bowyer om The Red Rap Machine — 3D-printern som kan kopiera sig själv:

Click here to view the embedded video.

The father of the Internet

Vint Cerf om att ha skapat internet och nu ta det till nästa nivå:

Click here to view the embedded video.

Golden age or another crisis?

Carlota Perez om lågkonjunkturen och den gyllene era som den kan leda till:

Click here to view the embedded video.

A new era of advertising

Jeffrey Cole om webbannonser som framtidens finansieringsmodell:

Click here to view the embedded video.

On our way to a stable world

Hans Rosling om missuppfattningen att det bara finns två sorters länder — rika och fattiga:

Click here to view the embedded video.

From pyramids to bird’s nests

Charles Leadbeater om Linux, Wikipedia och en ny sorts organisationer:

Click here to view the embedded video.

Bildbehandlingsprogrammet Photoshop beskrevs som ett hot mot hela fotokonsten. Istället blev det första steget i en fotografisk revolution. När programvaran nu fyller 20 omges vi av fler bilder än någonsin, och nästan alla passerar genom Photoshop.

Titta dig omkring. Med största sannolikhet ser du minst en bild som har behandlats i programmet Photoshop.

Sitter du vid frukostbordet så finns färgglada motiv på flingpaketet. Är du på tunnelbanan så ler felfria tandrader mot dig från reklamskyltarna. Bara i den här tidningen finns hundratals bilder som har givits en digital uppsnyggning.

Att bilder förädlas och omarbetas är inte längre något vi reflekterar över. Vi vet att färger förbättras, kontraster skärps, midjor smalnas och smuts på kameralinser plockas bort. Många av oss gör ungefär samma sak med våra semesterbilder. Mer anmärkningsvärt är att nästan alla dessa bearbetningar utförs med samma mjukvara – Photoshop CS 4 från Kalifornienföretaget Adobe. I princip varje foto du ser i tryck har varit inne och vänt i Photoshop.

När programmet i dagarna firar 20 år hyllas det med en jubileumssajt, en gala på Palace of fine arts i San Francisco, hundratals blogginlägg och tidningsartiklar som den här. Det är lätt att glömma att Photoshop till en början var ganska bespottat. Inte bara dömdes programmet ut som en meningslös produkt. När det väl slog igenom kom böcker, utredningar och debatter om hur Photoshop hotade förstöra bildmediets trovärdighet.
Den ökända programvaran sades leda till fotografiets död.

I slutändan blev det tvärtom. Digitaliseringen resulterade i en revolution för den fotografiska bilden. Den hade bara börjat i fel ände.

– Det var en ren hobbygrej, ett projekt som var roligare än min avhandling, säger Thomas Knoll.

Om du har sysslat med bildbehandling känner du kanske igen hans namn. Det står överst i Photoshops presentationsruta, den som dyker upp när programmet startas. I den första versionen tronade namnet där i ensamhet. I den senaste, CS 4, följs han av en rullande namnlista enligt långfilmsmodell.

Thomas Knoll växte upp med en pappa som hade två fritidsintressen: fotografi och datorer. Entusiasmen smittade av sig på Thomas och hans bror John, som ömsom ockuperade pappans Apple II plus, ömsom mörkrummet i familjens källare i Michigan. När bröderna flyttade hemifrån hamnade John på ett specialeffektsbolag i filmbranschen, medan Thomas började forska på behandling av digitala bilder.

Under ett av Johns besök i Michigan 1987 visade Thomas upp en kod som han hade programmerat med sin Macintosh-dator. Det var en enkel funktion som gjorde det möjligt att visa bilder i gråskala. Ändå blev brodern imponerad. Det Thomas utförde med en enkel hemdator påminde om vad Johns arbetsgivare gjorde med hutlöst dyr utrustning. John tjatade på honom att jobba vidare med koden.

Hösten året därpå nådde bröderna en överenskommelse med Adobe om att distribuera Thomas program. Vid det laget hade John försökt sälja in det till en rad andra företag. Efter en demonstration för bolaget Electronic arts fick han frågan varför i hela friden någon skulle vilja ha ett bildredigeringsprogram för hemdatorer.

Det låter korkat. Men i slutet av 80-talet var det långt ifrån uppenbart att bilder skulle få en central roll i datoranvändning.

–Det existerade inget bra sätt varken att få in bilder i en dator eller att få ut dem efteråt. Digitalkameror fanns inte, inte bra skrivare heller. Skannrar hade precis börjat komma. Det var definitivt ingen som hade hört talas om webbsajter, säger Thomas Knoll.

Faktum är att inte ens han själv insåg potentialen i sin skapelse. Photoshop 1.0, släppt i februari 1990, var ingen jättesatsning. Programkoden skrevs hemma i Thomas lägenhet. Gästrummet fungerade som datorrum, badkaret som tekniklager.

– Jag trodde att jag i bästa fall skulle få in så mycket pengar att den tid jag hade lagt ner inte skulle vara förgäves. Adobe uppskattade att försäljningen skulle bli 500 ex i månaden. Men redan från start sålde vi tio gånger mer än det.

Photoshops segertåg ledde till en explosion av manipulerade fotografier. Möjligheten att skapa fejkade motiv utforskades av konstnärer och reklambyråer, men också på tidningsredaktionerna.

Denna trend gick inte obemärkt förbi. Under 90-talets första år publicerades en rad böcker och artiklar om fotografiets stundade död. I Sverige presenterade Styrelsen för psykologiskt försvar 1993 en utredning om hotet från de falska bilderna. Samma år höll Pressklubben i Stockholm en debatt om bildmanipulation, där en fotograf från Dagens Nyheter irriterat hojtade ”bort med den digitala skiten!”

Fotografiet hade ju alltid betraktats som ett avtryck av verkligheten. Enligt Henri Cartier-Bresson, ofta beskriven som fotojournalistikens far, handlade fotografi om att fånga ett avgörande ögonblick. Den inflytelserike bildanalytikern Roland Barthes beskrev fotografiet som en bild utan kod, medan Susan Sontag i sin berömda essäbok Om fotografi slog fast att ”fotografier förser oss med bevis”. Nu ställdes dessa föreställningar på ända.

1990-talet bjöd på mängder av kontroverser kring manipulerade foton, från porrbilder med den svenska kungafamiljens ansikten till Time Magazines bild av OJ Simpson, där den mordmisstänktes hy hade gjorts mörkare. Märkligt nog hade många av de omdebatterade retuscheringarna kunnat göras även utan digital teknik.

Anna Dahlgren är konstvetare vid Nordiska museet och har skrivit en avhandling om bildbearbetning. Hon menar att debatterna satte fokus på något som egentligen var en grundläggande del av det fotografiska hantverket. Redan innan den digitala redigeringen var historien full av exempel på bildmanipulation, som när Josef Stalin lät ”ta bort” Leo Trotskij från ett antal foton.

–Fotografer har alltid gjort bearbetningar i mörkrummet. Redan när man tar en bild gör man dessutom manipulationer i form av ljussättning, val av skärpedjup och så vidare, säger Anna Dahlgren.

Photoshop uppfann inte teknikerna, men gjorde dem tillgängliga för vanligt folk. När människor insåg vad som var möjligt att göra med en bild, då kom kritiken.

Idag har Photoshop nästan monopolställning på marknaden för bildredigering. Enligt Adobe har programmet drygt tio miljoner användare, en siffra som sannolikt skulle dubblas om man räknade in nätpirater. Det används av såväl animatörerna bakom storfilmen Avatar som av grannen som lägger upp bilder från kräftskivan på Facebook.

Men vad händer när snart sagt varenda bild vi ser snyggas till i samma digitala make over-studio?

Anna Dahlgren påpekar att alltfler fotografier är onaturligt rena, polerade och visuellt fulländade. Dagens fotografer kan ta fler bilder, sämre bilder, men med kreativt efterarbete ändå få till mer fulländade resultat. Henri Cartier-Bressons avgörande ögonblick är med andra ord inte så avgörande längre.

Olof Glemme, fotokonstnär och prefekt vid Konstfack, beskriver det som att fotografiet har närmat sig måleriet:

–Det har blivit mycket lättare att skapa perfektion. Det finns egentligen inga begränsningar. Det du som fotograf bestämmer dig för att göra, det kan du också göra, säger han.

Sedan 1990-talet har nyhetsmedier infört regler för på vilket sätt bilder får processas. Senast 2006 fick en erfaren fotograf för nyhetsbyrån Reuters sparken när det avslöjades att han förstorat ett rökmoln på en bild. Någon fullfjädrad trovärdighetskris för fotografiet har det dock inte blivit.

–Om man ser ett motiv som verkar osannolikt, så utgår man i dag från att det är gjort i en dator och blir förvånad om det visar sig vara äkta. Men på ett mer intuitivt plan har vi fortfarande en stark tro på bilden som som något verkligt, säger Anna Dahlgren.

17 år efter Pressklubbens debatt ser hon upphovsrättsfrågor som en intressantare aspekt av bildens digitalisering än risken för manipulation. Att man på 90-talet fruktade fotografiets död kan nog delvis förklaras av att bearbetningen digitaliserades långt innan andra fotografiska processer – registrering, arkivering och spridning av bilder – blev till ettor och nollor.

Fotografiet dog inte. Istället tar vi, ser och omger oss med fler fotografiska bilder än någonsin tidigare. Digital– och mobilkameror har gjort fotografi till var mans uttrycksmedel. Samtidigt ger internet oss möjlighet att sprida och ta del av oändliga mängder bilder.

Numera finns det dessutom ett etablerat uttryck för fotografier som tycks överdrivet manipulerade. Vad man kallar dem? ”Photoshoppade”.

OMDISKUTERADE BILDBEARBETNINGAR

När film– och idrottsstjärnan OJ Simpson 1994 greps misstänkt för ett dubbelmord satte Time Magazine polisens häktningsbild på omslaget. För att ”hotta upp” bilden gjorde man den mörkare och ökade kontrasten. Problemet var bara att konkurrenten Newsweek använde exakt samma foto, fast i original. Time fick hård kritik och beskylldes för rasism.

Dagarna efter den 11 september 2001 spreds en uppseendeväckande bild över nätet: en turist poserar obekymrat på toppen av World Trade Center medan ett plan i bakgrunden störtar mot byggnaden. Bilden blev snabbt världskänd som ”The tourist guy”, men var givetvis fejkad. En ungrare vid namn Peter Guzli hade gjort montaget utifrån sina semesterbilder.

Skillnaden mellan manipulation och normal bildbehandling är långt ifrån glasklar. 2008 vann dåvarande SvD-fotografen Kalle Melander tävlingen Årets bild med ett porträtt av en bolmande etanolfabrik. När det dök upp en annan version av bilden, där röken var ljusare, beskylldes han för att ha förvanskat fotot. Men vad Melander hade gjort var bara att öka kontrasten, en helt accepterad bildjournalistisk teknik.

Reklam– och modebranschen strävar knappast efter samma autencitetsideal som nyhetsjournalistiken. Men ibland beskylls även modefotografier för att ta ut svängarna för mycket i Photoshop. I höstas var det Ralph Lauren som fick krypa till korset sedan svenska Filippa Hamilton fått en lite väl anorektisk midja i en annonsbild.

Många av de bearbetningar som Photoshop möjliggjorde kunde göras redan tidigare om man hade dyr professionell utrustning. Det hade National Geographic, som 1982 testade sin digitala redigeringsapparat på en bild av två egyptiska pyramider. Pyramiderna stod för långt isär för att båda rymmas på tidningens omslag, vilket ordnades genom att flytta den ena. Men läsarna reagerade och tidningens anseende fick sig en törn.

Adolf Hitler, Fidel Castro och Mao Zedong använde sig alla av sin tids tekniker för att låta manipulera fotografier. Men kanske mest välkända är Josef Stalins ”utsuddningar” av Lev Trotskij. Efter att Trotskij uteslutits ur kommunistpartiet på 20-talet försvann han mystiskt från en rad viktiga historiska bilder.

Ett av senare års mer debatterade fall av bildmanipulation är Reutersfotografen Adnan Hajjs bilder från Libanonkriget 2006. Affären inleddes när en bloggare upptäckte att Hajj hade använt Photoshops klonverktyg för att förstora rökmoln på en bild från ett israelisk anfall mot Beirut. Till slut sade nyhetsbyrån upp samarbetet med Hajj, tog bort alla hans bilder ur sitt arkiv och avskedade en av sina bildredaktörer.

När Martha Stewart 2005 satt i fängelse för bedrägeri gjorde tidningen Newsweek ett omslag där tv-profilen log och poserade med texten ”smalare, friskare och redo för bästa sändningstid”. Eftersom Stewart satt inlåst var det dock omöjligt att ta en sådan bild. Istället hade tidningen använt en mer tveksam metod: fäst hennes huvud på ett annan kvinnas kropp.

Konsten att läsa snabbt — Om metoder för “snabbläsning”, i SvD.

Lex Liza — Om Liza Marklunds påverkan på den svenska bokbranschen, i Fokus.

Alternativ 30-åring — Om jubilerande serieförlaget Galago, i SvD.

Sidekicken gör solokarriär — Om Daniel Gilbert och dennes debut som soloartist, i SvD.

Influerad av det förflutna — Om Martha Wainwright, familjebråk och Edith Piaf, i SvD.

En vanlig dag i Idolfabriken — Om fenomenet Idol, i SvD.

Jag skriver även sporadiska blogginlägg på Press Pause Play-sajten, bland annat om våra besök i Singapore och Tokyo.

För övrigt, apropå ingenting, så har jag och min gamle vän Viktor Banke nyss dragit igång den opretentiösa barklubben Klubb Ibland. För mer info, se här.

Hörs snart igen! (Peppar peppar.)

Just nu är det mycket 00-tal.

Det första, som har pågått längst, är Novells mastodontbloggsatsning Nollnolltalet.se. Det började i våras som en lös idé av min redaktionskompis David Hylander — att lista 00-talets bästa låtar i en opretentiös blogg — men har växt till ett monster (ett snällt monster). Konceptet: 100 låtar framröstade av 100 personer, presenterade under 100 dagar, komplett med krönikeliknande texter om varje låt. Själv har jag hunnit skriva två texter, om Beyoncés “Halo” och Markus Krunegårds “Ibland gör man rätt, ibland gör man fel”.

Nedräkningen påbörjades i september och kulminerar på nyårsafton. Då har Novell hyrt Södra Bar i Stockholm för en spektakulär nyårsfest. Förutom att presentera vinnaren — 00-talets allra bästa låt — så blir det skumpa, dans och uppträdanden från en rad hemliga artister som tolkar sina favoritlåtar från decenniet. Köp biljett här.

Nästa projekt är i bokform. Noll Noll — decenniet som förändrade världen heter en antologi med Anders Rydell och Tobias Nielsén som redaktörer. Boken, som ges ut av Volante och ska finnas till försäljning redan innan jul, är ett försök att sammanfatta de gångna tio årens viktigaste händelser och trender. Förutom jag själv medverkar Anders Mildner, Annina Rabe, Salka Hallström Bornold, Martin Gelin, Andreas Ekström, Kristin Lundell, Klas Ekman, Jesper Högström, Caroline Hainer, Kjell Häglund, Karin Eriksson, Ann-Helen Meyer von Bremen, Emanuel Sidea och Björn af Kleen.

Mitt kapitel har fått rubriken Flykten från verkligheten. Genom att bunta ihop bland annat fantasylitteratur, superhjältefilm och onlinerollspel under etiketten “nördstämplad eskapism” resonerar jag kring varför så stor del av 00-talets populärkultur har utspelat sig i fjärran sagovärldar. Längs vägen tar jag upp FC Z-Tore, Obamas intresse för Star Trek, Junot Diaz, konvergenskultur, behovet av hjältar i turbulenta tider, Dungeons and Dragons, våldtäkter i Second Life och musikstilen wizard rock.

För mer info, kolla in bokens sajt. Där kommer det för övrigt att dyka upp en intervju med mig om mitt kapitel.

Slutligen har jag dessutom varit med och röstat fram 00-talets filmer. På Nollnollfilm.se, vars grundare erkänner att de halvt snott idén från Nollnolltalet.se, listas årtiondets bästa filmer. Nedräkningen är redan i full gång. Så småningom kommer även min personliga topp 20 att publiceras, tror jag åtminstone. (Om inte så slänger jag upp den här.)

-

Uppdatering: Nu ligger min filmlista uppe.

Artikeln är ganska lång, så jag struntar i att publicera den här i bloggen. Men läs den på Fokus.se, eller ännu hellre, köp pappersupplagan. Där presenteras texten i ett fint paket med en fördjupande kommentar av Eric Schüldt och grymma bilder av Linda Forsell.

Så här i efterhand har jag dock insett att situationen kanske inte var helt unik. Jag hört påstås att både Boney M och The Animals har turnerat i flera parallella konstellationer. Och nyss snubblade jag in på 2 Unlimiteds hemsida (av anledningar som jag inte kan gå in på just nu). Där hittade jag, under fliken “news”, följande välstavade rubriker:

7 oktober: New single, new album : a come back !?

10 oktober: Too Unlimited ? : another come back !?

Den holländska belgiska eurocombon gick ju till comebackhistorien redan med 1998 års “återförening”. Då släppte 2 Unlimited en ny skiva efter något års vila. Det märkliga var att ingen av de två gamla medlemmarna var med, utan hade bytts ut mot nya, helt okända sångerskor.

Nu gör alltså båda dessa grupper comeback — samtidigt. I januari släpper originalduon Ray och Anita sin första singel tillsammans på tretton år. Bara tre dagar efter att den nyheten kom avslöjades att 1998 års ersättare Romy och Marion också har en comebacksingel på gång. Om jag inte redan hade gjort något snarlikt så hade jag genast börjat skissa på Det Stora 2 Unlimited-Reportaget…

(Jag rekommenderar för övrigt ett besök på 2 Unlimited-sajten. Den ser ut vara byggd lagom till världssuccén med “No limit” 1993.)

Foto: Andrew Magill

Chris Anderson ”Free. The future of a radical price” (Hyperion).

Per Strömbäck (red) “Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor” (Volante).

När jag nyligen blev ombedd att skriva en text om framtiden för musik och film hamrade jag ivrigt ner en utläggning om mikrobetalningar och begränsningarna hos Spotify. Först efteråt slog det mig att jag hade antagit att det skulle handla om finansiering. Att skriva om hur populärkulturen kommer att produceras hade inte ens fallit mig in.

Diskussioner som innefattar internet och kultur har blivit synonymt med diskussioner om pengar. Det är affärsmodeller, skadestånd, kopieringsskydd och uteblivna intäkter. De enorma möjligheter som nätet skapar i form av tillgänglighet och deltagande skyms fullständigt av rädslan att piratkopiering ska ruinera kulturen.

Bland optimisterna i debatten har amerikanen Chris Andersson fått ställningen av regelrätt guru. I boken “The long tail” förutspådde han att ekonomins flytt till nätet skapar större utbud och mindre likriktning. Tesen var att digitaliseringen låter en försäljare ha ett oändligt “lager”, vilket gör det mer lönsamt att erbjuda många titlar än ett fåtal breda. Bestsellern dödförklarades.

När Wired-redaktören följer upp succén med en ny bok, och en ny förmodat revolutionerande affärsmodell, är överraskningsmomentet minimalt. Principerna bakom “Free” (inom kort på svenska under titeln “Gratis”) presenterades redan förra våren i en artikel som Anderson sedan dess har rest världen runt och talat om. Med tanke på den hastighet med vilken teorier om webben utvecklas känns idéerna nästan gamla nu när boken ges ut.

Utgångspunkten för “Free” är att priserna på bandbredd, lagringsutrymme och processorkraft sjunker i så snabb takt att de kan betraktas som ickekostnader. Detta, menar Anderson, kräver ett nytt tankesätt. Istället för den mänskliga instikten att vara sparsam och effektiv bör aktörer i en digital värld omfamna överflödet. För bildsajten Flickr betyder det att låta 95 procent av användarna nyttja en tjänst utan avgift, eftersom de återstående fem procenten betalar för en lyxversion. För Google innebär det att erbjuda gratisprodukter för alla tänkbara behov, så att användarna kan utsättas för riktad reklam.

Det är en maximerandets logik. Om man erbjuder saker gratis kan man utan större kostnader skapa en plattform som det i förlängningen går att tjäna pengar på. En stor publik blir viktigare än en smart intäktsmodell.

Chris Anderson har fått mycket kritik för sitt resonemang, som utan tvekan har luckor. När han blandar in icke-digitala verksamheter, till exempel Ryanair, känns argumentationen upplagd enligt smörgåsbordsprincip. Samtidigt slås jag av hans förhållandevis balanserade ton. De självsäkra påståendena finns där, men ställs mot reservationer och problembeskrivningar. Det är nog mer fruktbart att se “Free” som en beskrivning av besläktade tendenser än som en allomfattande profetia för nätekonomin.

Icke desto mindre slår Anderson fast att allt som går att digitalisera kommer att bli gratis. För en musiker eller författare gäller det att omfamna den tanken och se spridningen av inspelningar och text som marknadsföring, väldigt effektiv sådan. Uppmärksamheten får utnyttjas för att sälja värden som inte kan digitaliseras, och som följaktligen blir än mer eftertraktade: föreläsningar, liveframträdanden, samlarobjekt.

En annan ny bok bär samma namn som Andersons, fast med ett reserverande frågetecken. Essäsamlingen “Gratis?” från Volante vill enligt Per Strömbäcks förord komma bortom piratdebattens skyttegravskrig, för att ödmjukt “nyansera och diskutera” framtidens finansiering av kultur.

Något Versaillesfördrag är det dock inte tal om. Merparten av skribenterna kan lätt sorteras in i någon av fållorna fildelande nätvisionär eller pirathatande upphovsrättsivrare, och de argumenterar därefter.

Som ofta med antologier är nivån ojämn. Jag hade gärna fått tillbaka den halvtimme jag lade på Jan Roséns snustorra genomgång av upphovsrättens juridik, samma sak med Linda Skugges vilt fäktande copytext för egna bolaget Vulkan.se. Och BWO-sångaren Martin Rolinskis essä, med siffror gripna ur luften och svammel om att “få fart på svensk kultur igen”, är helt enkelt inte initierad.

Men här finns intressanta tankar. Daniel Johansson beskriver hur ny teknik gör nätets dataflöden lättare att integrera, och i förlängningen att tyda. Att det fria utbytet av filer skulle gå att stoppa är varken sannolikt eller önskvärt. Men kanske bygger kommande ersättningsmodeller inte på att stoppa fildelningen, utan på att kartlägga och integrera den i det legala systemet?

Andreas Ekström fruktar en framtid där publiken betalar vad den själv önskar för ett konstverk. Det vore ett mecenatsystem där upphovsmännen står “med mössan i hand” och gör slätstruken, följsam skitkultur. Ett överdrivet skräckscenario kan tyckas, men beröringspunkter finns med Chris Andersons beskrivning av musikbranschens föregångsländer: I Brasilien når banden sin publik genom billiga kopierade skivor, och gör turnéer där de säljer allt från t-shirts till mat för att tjäna pengar. I Kina står piratkopiering för 95 procent av musikförsäljningen och artister får sina inkomster från sponsring, reklam eller företagsevents.

Denna oro för kommersialisering finns intressant nog även hos Isobel Hadley-Kamptz, vars ståndpunkt annars är rakt motsatt till Ekströms. Hadley-Kamptz försöker nedmontera myten om det enskilda geniet. Nöjesindustrins benhårda kamp för upphovsrätten kan enligt henne skapa en kultursyn “där endast det som någon äger är något värt”.

Är det alltså så pessimistiskt man ska tolka höstens gratisböcker? Att vem som än vinner upphovsrättskriget är kommersiell skräpkonst att vänta?

Det är lätt att avfärda hyllningarna som en patriotisk hype.

Efter en dag på en musikkonferens i Hollywood måste jag dock spräcka den bilden. De medverkande på Digital Music Forum West tycktes alla få något heligt i blicken när Spotify kom på tal. Det svenska streamingundret, som tydligen precis delat ut testkonton till amerikanska journalister och branschinsiders, återkom i panelsamtal efter panelsamtal som exempel på hur unga ska lockas till lagliga alternativ.

Till slut kände någon i publiken ett behov av att nyansera hallelujakörerna och ställde frågan:

- Tror ni verkligen att vi sitter här och pratar om Spotify om tre år?

Eric Garland från analysföretaget BigChampagne tycktes nästan tårögd när han svarade.

- Visst, affärsmodellen är en fråga för sig, men någon form av Spotifymjukvara tror jag definitivt att vi använder. Som användarupplevelse är den helt fantastisk.

-

Om någon förresten undrar vad jag gör i Los Angeles så ska jag be att få återkomma med detaljer. Det har att göra med ett filmprojekt, som kan följas i något kryptisk form här.

Fredrik Strage “Strage Text” (Alfa beta)

I kommentaren till den självbiografiska novellen “Nörd” berättar Fredrik Strage att han blev stött när han ombads att skriva “nördkapitlet” i en antologi om skolan. När han började bläddra i sina dagböcker kom dock allt tillbaka: minnena av ensamhet, hånfulla sjätteklassare, fester dit bara de häftiga blev bjudna och rollspelskvällar i familjens gillestuga.

Kapitlet om författarens mellan– och högstadieår är ett av få avsnitt i artikelsamlingen “Strage Text” som inte kretsar kring film eller musik. Ändå är det centralt för bokens bild av journalisten och kritikern Fredrik Strage. Det är som nörd vi har lärt känna honom.

Strage hade knappt fyllt tjugo när han värvades till redaktionen för musiktidningen Pop. 90-talsmagasinet där Andres Lokko anförde trupperna blev under sina sju år så inflytelserikt att svensk musikpress fortfarande inte har hämtat sig. När jag och några vänner häromåret startade tidningen Novell var det i viss mån en motreaktion till Pop, trots att snart tio år hade gått sedan den lades ner.

Pop var en otroligt bra tidskrift: högljudd, kunnig, passionerad och ständigt läsvärd. Men dess sätt att skrika högst, älska mest och avfärda alla anspråk på objektivitet blev regel i svensk popjournalistik. Research och sammanhang avfärdades av en ny generation pennfäktare, som djupdök i blödiga utläggningar om hur musiken förändrat deras liv.

Själv skrev jag för ett nätfanzine som hade den återkommande rubriken “Låtar som får oss att gå ner på knä”. Vissa skribenter presterade flera sådana texter i veckan, och jag minns att jag imponerades. De var bevisligen mer lidelsefulla lyssnare än jag.

Pops uppgörelse med den objektiva rockjournalistiken skapade ett monster. Trots det är det just kärleken till ämnet, detta närmast osunda intresse för popkultur, som imponerar när man läser Strages samlade verk.

Där mer nervöst lagda popkritiker hänfaller åt positionering och slentrianhyllar dubstep, 2-step, darkstep eller vad årets upphaussande genre råkar heta, tycks han aldrig drivas av annat än den egna passionen. Båda fötterna står stadigt i Strageland – det parallella universum där bodymusik, skräckfilm och gangsterrap aldrig förlorar sin dragkraft.

“Strage Text” genomsyras av denna position som fan, nyfiken lyssnare och musiknörd. Ett gripande porträtt av Yvonne-sångaren Henric de la Cour trängs med antropologiska nedslag i Fulkultur-Sverige och en kartläggning av Darins fanlitteratur. I vissa avsnitt ryms den bästa musikjournalistik vi har i Sverige.

I slutändan är det dock varken en artistintervju eller konsertrecension som dröjer sig kvar i minnet, utan novellen om hans egen rollspelande uppväxt. Den träffsäkra och tragikomiska novellen “Nörd” ger en vink om att Fredrik Strage kan skriva annat än nöjesjournalistik. I skildringen av sina försök att skolka framstår han rentav som en svensk David Sedaris.

Förra veckan träffade jag Steve Sem-Sandberg för SvD:s räkning (artikel nedan) och inledde texten med att beskriva ett foto som författaren visade mig. Samma dag som artikeln publicerades recenserade Per Svensson boken i DN, och inledde med att beskriva exakt samma fotografi.

Foto: Pieter ten Hoopen

För fyra år sedan blev Steve Sem-Sandberg allvarligt sjuk och trodde att hans liv var över. Upplevelsen har svärtat av sig på nya romanen De fattiga i Lódź – en ”dödsbesatt” skildring av livet i ett av nazisternas getton under Andra världskriget.

Det grovkorniga fotot visar en öppen bil omringad av soldater. Mitt bland uniformerna står en åldring med rufsigt vitt hår och en stor gul stjärna på bröstet. Underdånigt bugar han sig mot mannen i framsätet, SS-chefen Heinrich Himmler.

– En maktmänniska ut i fingerspetsarna, säger Steve Sem-Sandberg och pekar på datorskärmen.

Han syftar inte på Himmler, politikern som administrerade morden på miljoner människor, utan på gamlingen i brun rock. Mordechai Chaim Rumkowski var ”judeäldste”, av nazisterna utsedd judisk ledare, i den polska staden Lódź. Hans roll i deporteringarna till koncentrationslägren är kontroversiell och omtvistad. Nu står han i centrum för kollektivromanen De fattiga i Lódź.

Steve Sem-Sandbergs berättelser har på något plan alltid kretsat kring människors instängdhet, i omständigheter, relationer eller roller. I hans nya bok tar dock instängdheten en rent bokstavlig skepnad. Karaktärerna i De fattiga i Lódź lever omgärdade av bevakade murar, inspärrade i stadens underdimensionerade judiska getto.

– Jag vet inte varför jag fascineras av den tematiken, men det återkommer gång på gång. Det var också det som fick mig att vilja skriva boken, att försöka återskapa den klaustrofobiska känslan av att under så många år leva instängd och inte kunna komma ut, säger han.

Boken är hans mest omfattande skrivprojekt någonsin. Den tog fem år att färdigställa, fem prövande år. Länge brottades han med oron att han, som saknade egna erfarenheter och kopplingar till Förintelsen, inte skulle kunna ge en sann bild av det han ville beskriva. Sedan kom sjukdomen. Ett par år in i arbetet slutade hans njurar att fungera och han tvingades sjukskriva sig. Han trodde att han skulle dö.

– Jag tror att det var då jag fattade att boken var viktig. Jag bestämde att bara jag blev frisk igen så skulle jag sluta vela och skriva klart boken. Kanske är det också därför boken har den här dödsbesattheten. Det var en fråga om liv och död på mer än ett sätt.

Dödsbesatthet ja. De fattiga i Lódź är en roman där det brutala våldet beskrivs sakligt och precist, där karaktär efter karaktär dödas, där varje hoppets ljusglimt så småningom kvävs i kompakt mörker. Som läsare börjar man fråga sig om inte en endaste tråd i historien kan få sluta i annat än lidande. Steve Sem-Sandberg menar att han ville ge en ärlig återgivning, i motsats till ”producentklippta slut”.

– Ofta är det meningen att man ska identifiera sig med den enda som överlevde. Kanonerna har tystnat och man ser honom vandra i solnedgången. Det är en direkt förljugen bild. När det handlar om en plats utan utgångar, då tycker inte jag att man som författare ska konstruera falska utgångar. Ljuspunkterna i min roman finns istället i relationerna mellan människor. Så gott som alla som levde här dog, men de som dog har också levt, och det är deras liv jag vill skildra.

Som Förintelseberättelse utmärker sig De fattiga i Lódź genom att förtrycket av judar inte främst symboliseras av nazisterna, utan av en av de egna, en jude. Chaim Rumkowski, den vithårige mannen på fotografiet, blev föremål för såväl dyrkan som hat och fruktan från gettoinvånarna. Utåt sett var han deras enväldige ledare. I praktiken endast en marionettdocka åt tyskarna.

Rumkowski framstår i Steve Sem-Sandbergs skildring som direkt vidrig – en pennalist som bestraffar och plågar sina underordnade, hjälper till att deportera sitt folk till Auschwitz, lydigt krälar för naziststyret och förgriper sig på sin egen adoptivson. Men författaren själv ser det inte som ett porträtt av ren ondska, utan av makt.

– En människa som bara kan maktens språk, hur yttrar sig hans kärlek till ett barn? Frågan som jag ställde mig, och fortfarande gör, är hur någon är funtad som tar så många människors liv i sin hand. Det kändes viktigt att inte förse honom med några empatiska handtag, inte försöka hjälpa läsaren att hitta försonande drag.

Trots den bild porträttet i boken ger, påpekar Steve Sem-Sandberg att judeledaren länge höll många i gettot vid liv. Rumkowski hade en egenartad vision: gettot som arbetarstad. Genom att jobba hårt i sina fabriker skulle judarna bli oumbärliga för tyskarna, menade Rumkowski.

Och strategin fungerade, nästan. I juni 1944, då gettot i Warszawa hade krossats helt, bodde och arbetade fortfarande över 68000 judar i Lódź. I efterordet till De fattiga i Lódź frågar sig Steve Sem-Sandberg vad som hade hänt om kriget skulle ha slutat redan då. Kanske hade Chaim Rumkowski inte gått till historien som en feg nazistkollaboratör, utan som en hjälte, en befriare.

Eftersom det var en kulturtext fördjupade jag mig inte nämnvärt i klimataspekterna av utfasningen. Det kan dock vara värt att notera att en av Sveriges främsta experter på belysning, KTH-professorn Jan Ejhed, riktar stark kritik mot beskrivningen av lågenergilampor som miljövänliga. Även PLDA, den internationella organisationen för ljusdesigner, slår fast att lågenergilampor inte är i närheten så energisnåla som belysningsbranschen påstår.

Svenskarnas kärlekshistoria med glödlampan är över. Lagom till 130-årsjubileet förbjuds uppfinningen som demokratiserade samhället och lät människan erövra natten. Men hur påverkas folksjälen när glödljusets naturliga värme ersätts av lysrörssken?

Hur många stockholmare behövs för att byta ut en glödlampa? Elva. En som håller i lampan och tio som snurrar på stegen.

Att skruva i en glödlampa är en vardagsuppgift så makalöst enkel att den har gett upphov till ett vitsformat om människors dumhet. Men frågan framstår inte alls simpel om man betraktar den bildligt. Att byta ut glödlampan, ersätta den med något nytt, har tvärtom varit en närmast omöjlig uppgift.

– Glödlampan har varit normalbelysningen i svenska hem i hundra år. Från det fattiga Sverige, via folkhemmet till globalisering och klimatkris, har den fortsatt lysa. Det är ganska märkligt, som om en stenkakespelare eller bil från den tiden skulle finnas kvar, säger Jan Garnert, docent i etnologi och specialiserad på belysningshistoria.

Nu tycks dock den anrika ljuskällans tid vara förbi. EU-kommissionen har antagit en förordning som förbjuder import och tillverkning av glödlampor. Vid månadsskiftet på tisdag avskaffas i ett första steg samtliga matta lampor samt klara lampor på 100 watt. Om tre år ska glödlamporna ha försvunnit helt från hyllorna.

Lampans ineffektivitet blev dödsstöten. Mellan 90 och 95 procent av den tillförda energin avges som värme, inte ljus. Genom att fasa ut glödlamporna hoppas EU-kommissionen därför kunna minska koldioxidutsläppen i Europa med 32 miljoner ton per år.

Peter Bennich är projektledare för belysning på Energimyndigheten. Han tycker att glödlampebelysning är ett enormt slöseri med energi.

– Människor undrar ofta vad de kan göra för klimatet. Jo, precis det här, att byta ut sina glödlampor. Belysningen är det i våra hushåll som drar mest el, och genom den här omställningen kan vi lätt spara bort åtminstone hälften.

Ändå är motståndarna till utfasningen många. På bloggar och i tidningsartiklar ifrågasätts den beräknade energibesparingen, lågenergilampor beskrivs som miljöfarliga och frågan väcks hur vi kommer att må när vi ser världen i ett annat sken.

Svenskarna har nämligen ett alldeles speciellt förhållande till den päronformade glödlampan.

En glaslampa med glödtråd introducerades för första gången på den svenska marknaden vid en mässa i Örebro 1882. Konstruktionen hade patenterats tre år tidigare av Thomas Alva Edison. Att beskriva Edison som glödlampans uppfinnare är dock inte helt korrekt.

Idén om en ljuskälla byggd på glödande tråd föddes redan 1802, då britten Humphry Davy fick en platinaremsa att lysa när han ledde elektrisk ström igenom den. Under det kommande seklet experimenterade upp– finnare världen över med olika konstruktioner och glödtrådar i diverse material. Historikerna Robert Friedel och Paul Israel har kartlagt hela 22 personer som tog fram egna glödlampsvarianter före Edison.

Det den produktive amerikanen och hans medarbetare tillförde var att använda en glödtråd av bambu och sätta på en skruvsockel i metall. Därmed skapade de inte den första glödlampan, däremot den första som var kommersiellt gångbar.

Men det skulle dröja mer än trettio år innan glödlampor satt i varje svenskt tak. Elektricitet var ännu dyrt. Runt 1890 fick en vanlig industriarbetare lägga ner tre timmars arbete för att ha råd med en endaste kilowattimme.

På 1910-talet lanserades volframlampan med lägre energiförbrukning, lägre pris och högre livslängd än tidigare glödlampor. När Första världskriget kom blev fotogen en bristvara. Den som hade fotogenbelysning måste antingen skaffa elektricitet eller återgå till öppen eld som ljuskälla. Glödlampan fick sitt stora genombrott, och tillgången på ljus slutade vara en klassfråga.

– Samtidigt med den demokratiska revolution som gav kvinnlig rösträtt fick vi ljus som var demokratiskt fördelat. Tidigare hade bara överklassen haft möjligheten att kunna välja sin dygnsrytm. Nu fanns det för första gången i historien en ljuskälla som lyste upp hela rum, och ljuset fanns i överflöd, säger Jan Garnert.

Författare som Ivar Lo Johansson och Albert Viksten har vittnat om att glödljuset betraktades närmast som ett mirakel. De var uppväxta med att varje vinterkväll samlas, hela familjen, kring en brasa eller aftonlampa. Plötsligt fanns inte bara en nyvunnen möjlighet till avskildhet, utan också till att trotsa människans natur och skingra det tidigare ointagliga mörkret.

Glödlampan banade samtidigt väg för stadslivet. Gatorna lystes upp, rumsuppfattningen vidgades och staden blev tillgänglig på ett helt nytt sätt. Många unga lockades av stadsbelysningen som lovade en bokstavligen ljus framtid.

I reklamen framställdes elljuset som en omvälvande kraft, något som skulle förändra världen i grunden. Tyska elbolaget AEG tog till logotyp en barbystad gudinna som höjer en glödlampa likt Frihetsgudinnans fackla. Glödlampan blev en symbol för välfärd, framtidstro och upplysning.

Även inom konsterna gjorde elektrifieringen och glödljuset avtryck. Mot 1800-talets slut växte science fiction-litteraturen fram med namn som HG Wells, Jules Verne och Edward Bellamy. Deras böcker kretsade kring den nya tekniken och en tänkbar framtid utifrån vad tekniken möjliggjorde.

Inom måleriet kan man se skillnader mellan verk gjorda av konstnärer födda före och efter elljusets intåg, menar Jan Garnert:

– Titta på Harriet Backer, Carl Larsson eller Elias Martin. De har en väldigt rik gråskala och otroliga ljusnyanser. De använder mycket fler skiktningar när de skildrar ljus än vad det senare 1900-talets konstnärer intresserar sig för, eller kanske ens ser. Om du tar någon som Ola Billgren, en konstnär som har växt upp i en elektrisk tid, så hanterar han ljus-miljöer på ett mer sorglöst och fritt sätt.

Efter glödlampans intåg i de svenska hemmen har andra, mer energisnåla ljuskällor lanserats. Medan lysrör och lågenergilampor numera dominerar stora delar av världens belysning har dock skandinaverna hållit fast vid glödlampan. Som kontorsbelysning har vi vant oss vid lysrör, men i hemmen lyser alltjämt en uråldrig glödljuskonstruktion. Allra populärast är den matta glödlampan.

Förkärleken för det varma glödlampsskenet sammankopplas ofta med vårt kalla klimat. Det säger Jan Ejhed som är arkitekt, professor och ansvarig för ljuslaboratoriet på Kungliga tekniska högskolan:

– På vår ljusutbildning har vi studenter från 25 olika nationer, och det märks att man har olika förhållningssätt till ljus och ljusfärg. Man kan se att vi använder varmare ljus här i norr, medan man i ett varmare klimat föredrar kallare ljus som man tycker ger svalka. Samtidigt är bilden mer komplex än så. Till exempel är tendensen i Sverige att vi går mer mot det neutralt vita ljuset och bort från det gultonade som har varit förhärskande.

Eftersom mer än varannan ljuskälla i svenskarnas hem är en glödlampa blir dess försvinnande en extra stor omställning här. Jan Ejhed kallar utfasningen för ett okunnigt misstag. Han menar att glödlampsljus har unika kvalitéer som människor behöver.

– Lysrör ger ett diffust ljus, ungefär som det som kommer från himmelssfären. Glödlampan ger däremot ett riktat ljus som kan jämföras med direkt solljus. Vi har ett ständigt behov av båda ljuskaraktärerna. Därför är det väldigt olyckligt att man förbjuder den ena, säger han.

Att glödlampans sken beskrivs som varmt och lysrörsljus som kallt är egentligen en förenkling. Ljusfärgen i ett lysrör eller en låg– energilampa styrs av sammansättningen på pulvret i röret, och kan alltså blandas så att även det ger väldigt varma ljusfärger. Att glödlampan ändå upplevs som ”varmare” handlar nog om att den ger ett naturligt ljus med komplett färgspektrum. Likt ett glödgat järn får glödtråden olika nyanser beroende på temperatur. Ett lysrör däremot, lyser alltid med samma fluorescerande sken.

Den som föredrar glödljus kan fortfarande köpa så kallade halogenglödlampor. De är dock betydligt dyrare än vanliga glödlampor, och kommer bara att säljas med klara glas-kupor. Svenskarnas favoritljus – det matta, milda glödlampsskenet – hör snart till det förgångna.

Men Peter Bennich på Energimyndigheten tycker att talet om glödlampans unika ljus är onyanserat.

– Man kan inte se diskussionen så isolerat. När man betraktar ljuset sitter det oftast i en armatur, så det gäller att välja rätt kombination av ljus och armatur. Dessutom finns det tillverkare som har satt lampor i vanliga armaturer och låtit folk gissa vilken sort det är. När det lyser som starkast är det väldigt svårt att se skillnad på en glödlampa och en bra lågenergilampa, säger han.

Glödlampans tid var räknad redan före EU-kommissionens beslut. Belysningens framtid stavas LED, det tycks alla kännare vara överens om. Lysdioder är energisnåla, har lång livslängd, avger knappt någon värme och kan återge i princip vilket ljus som helst.

Men LED-tekniken är inte färdigutvecklad, och medan vi väntar måste svenska glödlampsälskare vänja sig vid lågenergilampor, halogenlampor och lysrör. Frågan är vad det har för inverkan på oss.

– Det är ingen tvekan om att ljuset påverkar människor biologiskt, visuellt och psykologiskt. Naturligt ljus med alla våglängdsområden, exempelvis dagsljus eller glödljus, är allra bäst för oss. Men det är ungefär som komprimerad musik, mp3-filer. Även om man har tagit bort 50 procent av det egentliga ljudet så kan man fortfarande få bra musikupplevelser. Det är inte så att vi faller ner och dör om vi inte får fullspektrumljus, men i vissa sammanhang kan det få effekter, säger Jan Ejhed.

Hur Sverige kommer att klara sig utan sin eviga ljusbringare, folkhemssymbolen glödlampan, det är en öppen fråga. Utfasningen har däremot gett svaret på en gammal undran: Hur många politiker behövs för att byta ut en glödlampa?

27 stycken. De sitter i Bryssel.

Mångkulturell smältdegel som svartmålats i media eller våldspräglad stadsdel på bristnings­gränsen? Den amerikanske fotografen Joseph Rodriguez är känd för sina skildringar av gängvåld i Los Angeles. Nu vänder han kameran mot Rosengård.

»Välkommen to ghettot.« När Joseph Rodriguez såg klottret på en husvägg i Malmö kände han sig nästan provocerad.

– Jag ska ta med er till New York eller Los Angeles, så får ni se ett riktigt ghetto. Så tänkte jag först. Men på sätt och vis är Rosengård faktiskt ett ghetto, även om det är fint där och man ser folk som är ute och går med hunden. Det är ett mentalt ghetto, a ghetto of the mind.

Den amerikanske dokumentärfotografen har i sitt senaste projekt porträtterat Malmöområdet Rosengård, under det mest turbulenta halvåret i områdets historia.

Mitt i den svenska julstressen ledde vräkningen av en islamisk förening från en källarlokal i kvarteret Herrgården till kravaller, eldsvådor och stenkastning. Trots att polisen vittnade om att bråkmakarna inte främst var Rosengårdsungdomar, utan huliganer och autonoma aktivister, blev händelserna medialt en fråga om misslyckad integration.

En månad senare presenterade Försvarshögskolans forskare Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos sin rapport »Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö«. De beskrev ett Rosengård där radikaliseringen bland muslimer ökar kraftigt, islamister agerar åsiktspoliser, unga flickor gifts bort mot sin vilja och kvinnor som aldrig burit slöja blir tvingade till det. Rapporten kritiserades dock av såväl Säpochefen Anders Danielsson som av andra forskare.

Under våren fortsatte oroligheterna, och bränderna, i Herrgården. Ofta var varken polis eller räddningstjänst beredda att ingripa. Situationen förbättrades knappast av den video som dök upp i rättegången efter decemberkravallerna, där polismän kallade ungdomarna för »apajävel« och »blattajävlar«.

Samtidigt blev Rosengård föremål för utländsk uppmärksamhet. Den kristna tv-kanalen CBN sände ett långt nyhetsinslag där sverigedemokrater intervjuades och reportern slog fast att »om några decennier kommer Malmö att ha förvandlats till en stad med muslimsk majoritet«. I tidskriften Weekly Standard publicerades en artikel med rubriken »Welcome to Ramallmö«. Även Siv Jensen, ledare för norska Fremskrittspartiet, varnade för att låta minoriteter få för mycket inflytande i samhället. Då blir det som i Malmö »där sharialagarna fullständigt har tagit över«.

Mitt i denna polarisering lever unga Malmöbor som försöker hitta sin plats i vuxenvärlden och i det svenska samhället. Det är om dem Joseph Rodriguez vill berätta.

– Jag är djupt troende muslim. Min uppfostran var sträng, men jag fick mycket frihet så länge jag betedde mig ordentligt.

Ibrahim »Ibbe« Smatti lutar sig tillbaka i soffan och tar ett belåtet bloss på sin joint. Han är en Malmöfödd 21-åring med algeriska föräldrar och en av huvudpersonerna i Joseph Rodriguez fotoreportage. För tillfället bor han tillsammans med sin mamma i Nydala strax sydväst om Rosengård, eller i »området« som han själv säger.

– Vi kallar alla områdena tillsammans för området, säger han.

Vilka områden?

– Hela Rosengård och Fosie.

Ibrahim Smattis liv kretsar kring dans. Han började med breakdance redan som sexåring, deltar i tävlingar och har dansat i en reklamfilm för Sony Ericsson. Men hans stora dröm är att bli skådespelare och lika känd som Brad Pitt.

Självsäkert berättar han om allt från hur många av hans kompisar som sitter inne till vilka kända rappare han har träffat. När han börjar tala om polisen blir rösten starkare och leendet växer.

– Många av de som kastar sten har blivit trakasserade av polisen och vill ge igen. Vakter och poliser kränker oss hela tiden. Om du kommer från Rosengård är du inte välkommen någonstans.

Vad tycker du i så fall om att leva i Sverige?

Ibrahim blir plötsligt allvarlig.

– Jag tycker jättemycket om Sverige. Det är det bästa land man kan tänka sig. Men det är svårt när så många invandrare från länder med mycket problem kommer till Sverige, som är ett så civiliserat land utan stora problem. Det blir kulturkrockar till höger och vänster.

Att Rosengård ofta beskrivs som ett problemområde beror främst på faktorer som hög arbetslöshet, hög andel bidragstagare, hög kriminalitet och lågt presterande skolelever. Men faktum är att på flera av dessa områden förbättrades situationen under 2000-talet. Exempelvis sjönk antalet anmälda brott, medan andelen förvärvsarbetande steg från 31 till 39 procent.

Efter kravallerna i julas har dock kriminaliteten återigen vuxit i området. Lågkonjunkturen skapar fler arbetslösa, och bland Rosengårdsskolans avgångselever var det i år rekordfå – tre av tio – som nådde gymnasiebehörighet.

Lars Birgersson är rektor på Rosengårdsskolan. Han kan inte svara på varför så få elever nådde målen just i år, men betonar att det finns orsaker.

– Det handlar inte om att våra elever är dummare än andra. Vi har elever som lämnar nian och inte har gått mer än två år i skolan under hela sitt liv. Det är inte så att vi på skolan slår oss till ro, men vi är samtidigt inte förvånade över resultaten, säger han.

Enligt Lars Birgersson handlar problemet framför allt om begränsade språkkunskaper, samt att många elever kommer direkt från krig och traumatiska upplevelser. Dessutom upplever han en hopplöshet bland ungdomarna.

– Många av eleverna har föräldrar som inte är ute på arbetsmarknaden, och de undrar »hur ska det gå för oss?«. Vårt viktigaste uppdrag är att försöka övervinna den känslan.

Det märks att Lars Birgersson är trött på frågor om sociala problem på skolan.

– Jag har arbetat som rektor i fyra olika kommuner och för mig är det här en helt vanlig skola. Det enda som skiljer är att eleverna inte har samma förutsättningar att uppfylla målen.

Hur ser du på beskrivningen från Försvarshögskolans rapport, att en muslimsk radikalisering hotar Rosengård?

– Jag kan inte uppfatta att den bilden stämmer. Vissa faktabitar i rapporten, som trångboddheten och den höga arbetslösheten, är ganska korrekta. Men de slutsatser man har dragit är absolut ingenting som jag har märkt av.

En liknande frustration märks hos Marie Hendra som är verksamhetschef för Rosengårds förebyggande– och fritidsverksamhet. Hon tycker inte att mediebilden av området stämmer med verkligheten.

– Visst finns det problem här, men jag känner inte alls igen de proportioner man beskriver. Rosengård har blivit ett negativt varumärke. Och trots att människorna byts ut successivt så hänger den stämpeln kvar.

När Rosengård planerades i slutet av 50-talet var det med en vision om att bygga framtidens samhälle. Många Malmöbor bodde under skrala förhållanden, och liksom andra storskaliga förortsområden från samma tid var Rosengård tänkt att höja invånarnas boendestandard.

Med start 1962 uppfördes området på grönområdena öster om Möllevången. De moderna lägenheterna fylldes snabbt av landsbygdsbor och låginkomsttagare från innerstaden. De inflyttade var en homogen grupp, nästan uteslutande etniska svenskar.

Det dröjde dock inte länge innan områdets status började sjunka. Avskildheten och den anonyma arkitekturen gav Rosengård ett rykte som otryggt problemområde för fattiga. Redan 1972, samma år som bygget färdigställdes, beskrev forskarna Carin Flemström och Alf Ronnby området som så ogästvänligt att inte ens fågelsången nådde fram.

Man talade ännu inte om segregation, men redan innan Rosengård blev ett invandrarområde hade dess invånare hamnat i ett utanförskap. Och detta utanförskap skulle bara bli större.

De som hade råd började flytta ut och ersattes i många fall av nyanlända invandrare, ett mönster som syns än i dag. Rosengård har en omflyttningsfrekvens på tolv procent om året. Med andra ord byts halva befolkningen ut vart fjärde år, och det är framför allt människor med jobb som flyttar.

Värst drabbat av denna utveckling är Herrgården, området där stenkastningen ägde rum i december. Där är 96 procent av de boende av utländsk härkomst. Bara tre av tjugo har jobb. Polisen uppskattar att mellan 7 000 och 8 000 personer bor i kvarteren som byggdes för att hysa 2 700 invånare.

Etnologen Per-Markku Ristilammi har beskrivit Rosengård som ett stigmatiserat område. Den negativa stämpeln påverkar invånarnas självbild och identitet, menar Ristilammi. Skräckbilden av Rosengård blir en självuppfyllande profetia. »A ghetto of the mind«, som Joseph Rodriguez säger.

Han är orolig att Rosengård på sikt ska få kriminella gäng i stil med de amerikanska.

– Familjerna är trångbodda, så unga killar förpassas till gatorna. De har ingenting att göra, ingenstans att ta vägen. På så sätt har Rosengård det perfekta klimatet för att värva gängmedlemmar.

Han ser också en risk i att många ungdomar anammar hiphopattribut som ursprungligen härstammar från gangsterkulturen.

– Många av de här ungdomarna är själva mörkhyade, många har haft vänner som har dött i krig. Därför identifierar de sig med en sorts hiphopsyn på vad som är coolt. Mångas stora idol är Tupac, den ultimata gangstern.

Femton år tillbaka var gängkriminalitet ett ickefenomen i Sverige. Sedan dess har mängder av grupperingar vuxit fram, med mc-gängen som de mest framträdande. Efter bombattentatet mot åklagaren Barbro Jönsson i november 2007 beslutade polisen, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket och åklagarväsendet om en mobilisering mot den organiserade brottsligheten. Ändå har gängen bara blivit fler.

Ett symtom på utvecklingen är att antalet anmälda utpressningsbrott i landet har trefaldigats sedan 1999. Mc-gängen har börjat ersättas av andra grupperingar, många bildade innanför murarna på landets fängelser.

Under våren gick polisen ut med varningar om att två kriminella gäng har etablerat sig i Malmö. Det ena kallar sig Lions Family, det andra är en lokalavdelning av Köpenhamnsligan Black Cobra. Båda grupperna sägs rekrytera medlemmar i framförallt Rosengård. Unga som lockas att gå med får utföra sysslor som att förvara stöldgods, göra inbrott eller frakta droger och vapen.

Trots detta vill Michael Storm, tillförordnad närpolischef i östra Malmö, tona ner betydelsen av gängen.

– Ungdomsbrottslighet har länge varit ett problem i Rosengård, fast i form av löst sammansatta konstellationer. Skillnaden sedan årsskiftet är att de nu har tydliga attribut och gängnamn. Nackdelen är att det blir lättare att gå med i en kriminell organisation när den kan identifieras som ett gäng, säger han.

Som ett verktyg mot rekryteringen av gängmedlemmar används »Barn i fara-blanketter«. Om en ung person ses tala med yrkeskriminella, eller påträffas nattetid på olämpliga platser, informerar polisen socialtjänsten, som i sin tur tar kontakt med föräldrarna.

Trots ett stort sparbeting har Malmös politiker nyligen beviljat 9,2 miljoner till olika insatser i Herrgården. Pengarna som kallas »Rosengårdsmiljonerna« ska bland annat bekosta två socionomtjänster på Rosengårdsskolan, tre socialsekreterartjänster och öppnandet av två mötesplatser, det vill säga ett slags fritidsgårdar för äldre ungdomar.

Dessutom ska lokalen där decemberkravallerna inleddes åter tas i bruk. Källaren blir en mötesplats för vuxna, dit de ska kunna gå för att få information från och kontakt med myndigheter.

Marie Hendra på förebyggande– och fritidsverksamheten är tacksam för bidraget till verksamheten, men poängterar att summan i sammanhanget ändå är ganska låg.

– Det handlar om nio miljoner fördelat på två år, alltså inte ens en tusendel av Malmös totala budget. Men självklart är det jättebra. Nu kan vi erbjuda de lite äldre någonstans att vara och samtidigt hjälpa dem att söka jobb. Det är ju det alla ungdomar efterfrågar. Varje dag kommer det in fem-sex unga här och vill ha hjälp att skaffa ett jobb.

I början av maj inledde polisen en specialinsats i Herrgården, där nu uniformerad polis finns på plats dygnet runt. Syftet är att dels förhindra brottslighet, dels signalera till de boende att man är där för deras skull. Enligt Michael Storm kan lösningen bli långvarig.

– Vi kommer att fortsätta i en eller annan form året ut. Dessutom har Herrgården redan valts ut som ett fokusområde för Skånepolisen under 2010, vilket borgar för en fortsatt satsning, säger han.

Och insatsen har redan minskat våldsamheterna. Polisen vågar numera patrullera mellan husen, och bara enstaka gånger sätts containrar i brand. Det får betraktas som ett lugn i framtidssamhället som blev ett lågstatusområde.

Regissören Michel Gondry myntade häromåret ett nytt ord. I filmen Be kind rewind försökte Mos Def och Jack Black rädda en videobutik där alla band hade avmagnetiserats genom att sweda filmerna, spela in egna versioner av dem.

”Sweding” var ett påhittat begrepp. Men amatörinspelade remakes finns faktiskt på riktigt. I verkligheten kallas konceptet fanfilm och har enligt en ny bok existerat ända sedan 20– talet.

Homemade Hollywood av journalisten Clive Young redogör för fanfilmens klassiker. Det är Spindelmannen som kastar sig i ett rep från ett sexvåningshus, allt för att hans hobbyfilm ska bli trovärdig. Det är tonåringarna som jobbar i sju år med sin Jakten på den försvunna skatten, så att Indiana Jones är tolv år i en scen och sjutton i nästa. Det är leksaker som agerar ubåtar i Moonraker, strykjärn som föreställer rymdskepp i Star wars.

Länge kunde dessa amatörfilmare bara visa sina verk på science fiction-konvent. Men när nätet nu löser upp gränsen mellan kulturkonsument och aktör har fanfilm gått från nördobskyritet till en genre med underkategorier: remakes, parodier, filmer med ny story men kända karaktärer, korsningar av filmkoncept som The odd star wars couple samt latmansversionen – klassiska scener dubbade med nytt ljud.

Till skillnad från i Gondrys film, där kunderna älskar heminspelningarna, blir riktiga fanproduktioner tyvärr sällan mer än charmiga. Vissa är tvärtom rent plågsamma att genomlida. Verkligheten överträffar däremot feel good-komedin på ett annat plan.

I Be kind rewind hotas filmamatörerna av 63 000 års fängelse, varpå onda advokater mosar deras vhs-band med en ångvält. Clive Youngs bok slutar lyckligare. Bolag som Lucasfilm, DC Comics och Paramount har börjat inse att fanfilm är gratis reklam och låter entusiasterna hållas, så länge de inte tjänar pengar på filmerna.

I en tid då nöjesindustrin tycks lägga all energi på fildelarjakt är det uppmuntrande läsning.

FANFILM I URVAL

Hardware Wars, 1977:

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Raiders Of The Lost Ark — The Adaptation, 1989:

Click here to view the embedded video.

Spiderman — The Green Goblin’s Last Stand, 1992:

Click here to view the embedded video.

Troops, 1997:

Click here to view the embedded video.

The Odd Star Wars Couple, 1997:

Click here to view the embedded video.

George Lucas In Love, 1999:

Click here to view the embedded video.

Pink Five, 2002:

Click here to view the embedded video.

Batman — Dead End, 2003:

Click here to view the embedded video.

Star Trek — New Voyages, 2004:

Click here to view the embedded video.

Stort reportage om turnéliv och Peter Bjorn and John för SvD (publicerat igår). Kolla in David Magnussons bilder här.

När skivförsäljningen rasar gör artisterna allt fler konserter. Men turnéer är ingen guldgruva och livet på vägarna mindre glamouröst än vad rockmyten ­säger. Jag och David Magnusson följde med bandet Peter Bjorn and John i en minibuss till Hultsfred.

Det börjar avvaktande. När klockan slår åtta på morgonen står Peter Morén vid Gullmarsplan och smuttar på en take away-kaffe. Regnet droppar på den ljusblå kavajen. Han är den ende i bandet som har dykt upp på utsatt tid.

Med resväska på hjul och medhavda cockerspanieln Esther är Peter knappast arketypen för en rockartist på väg ut på turné. Bättre i fas med klichébilden är dagens chaufför, ljudteknikern Thomas Hedblom. Svartklädd, med långt hår i hästsvans och ännu längre skägg kommer han lufsande med en cigg i mungipan. Han leder oss till minibussen där basisten Björn Yttling och trummisen John Eriksson snart trillar in.

Det är tyst när Thomas svänger ut på motorvägen. Björn plockar fram ett bärbart tv-spel och mumlar på västerbottniska:

–Vet någon om det regnar i Hultsfred?

Ingen svarar.

–Hoppas det. Jag har mina gummistövlar med mig.

Peter Bjorn and John var länge en svensk indiegrupp i mängden. Trion bildades 1999 och släppte två album med småskruvad gitarrpop, ”skivor som ingen hörde” enligt Peter Morén.

Så för tre år sedan kom singeln Young folks, som blev en osannolik superhit och tog Peter Bjorn and John från kommunala rockspelningar i Borås till stora scener världen över. Idag är de ett av landets flitigast uppträdande popband. Under våren har de turnerat i Europa och USA samt spelat på festivaler som Glastonbury och Coachella. Närmast väntar sex veckors turné som förband till Depeche Mode.

Den resa vi får följa med på är egentligen ganska otypisk. Förutom att bandet trängs i en minibuss istället för en rymlig ”nightliner”, kommer de tillbaka redan ikväll. Dessutom reser deras turnébesättning på egen hand från förra veckans konsert i Frankrike.

Med i bussen finns istället Peters flickvän, hennes bror, hunden Esther och en viss Calle Olsson. Den sistnämnde, medlem i norrländska The Bear Quartet, har följt med för att utföra en kupp i miniformat. För nio år sedan var The Bear Quartet bokade att spela i Hultsfred, men skickade bara Calle Olsson som ensam med en synth framförde samma låt i 40 minuter.

–Vi har en timmes spelning, så om vi struntar i två låtar kan Calle gå in först och köra i åtta minuter, säger Björn Yttling från bussens mittsäte.

–Det känns synd att skippa två låtar, tycker Peter.

–Ja, men han kan inte spela i en halvminut. Det roliga är ju att det håller på aningen för länge.

Några timmar senare avverkar John och Peter intervju efter intervju i leran framför Hultsfreds Hawaiiscen.

–Var i livet hittar ni mest inspiration?

–Genom att leva livet.

–Ni har en remixtävling på er hemsida. Hur kom ni på den roliga idén?

–Det var inte vi, det var skivbolaget.

Efteråt frågar jag John om det inte blir tröttsamt med alla intervjuer. Jo, ibland, svarar han.

–Särskilt om man gör dem på rad och alla ställer samma frågor. Men nyligen gjorde jag en intervju med en italienare som lät som hämtad ur en Disneyfilm, sedan en med en spanjor som hade jättemörk röst, sedan en med en man från Singapore som knappt kunde engelska och sedan en med en finne som pratade så tyst att man inte hörde vad han sa. När det är så kan intervjuer vara riktigt roliga.

Skildringar av musikers liv på vägarna fokuserar oftast på dekadensens heliga treenighet – sex, droger och rock’n’roll. I The Dirt, Neil Strauss uppmärksammade bok om Mötley Crüe, beskriver heavy metal-gruppens Tommy Lee ett typiskt dygn på turné: vakna sent på eftermiddagen i ett hotellrum, spy och kissa bredvid sängen, åka till spelstället, supa, ta kokain, uppträda, ta mer droger, supa, flyga till nästa stad, gå på strippklubb, supa, slå sönder hotellrummet, skjuta heroin, somna.

När Björn berättar om Peter Bjorn and Johns turnédagar låter det lugnare.

–Nightlinern brukar komma fram vid elva. Då äter man frukost och duschar. Sedan gör vi intervjuer i några timmar och soundcheckar vid fem. Därefter käkar vi, och i värsta fall kommer det någon skivbolagsmänniska som vi måste träffa innan vi spelar. Sedan har man två timmar att göra vad man vill innan bussen åker vidare.

Jag påpekar beskrivningens brist på narkotika och kroppsvätskor.

–Tja, man måste nog välja mellan att göra intervjuer och knarka. Man hinner inte både och.

Det börjar närma sig konsertdags. I ett tält bakom Hultsfredsfestivalens näst största scen tar Björn Yttling av sig stövlarna och kliver i ett par boots. Calle Olsson kommer in och går mot kylen i hörnet.

–Det finns ingen alkohol, säger Björn.

–Va?

Calle ser chockad ut.

–Den är i logen, en miljard mil bort.

–Men vi är ju här.

–Jag vet!

Så småningom lyckas turnémanagern Chris – som liksom Thomas har hästsvans, skägg och svarta kläder – hitta en flaska Jack Daniels. Bandet dricker ur plastmuggar.

Exakt på utsatt tid kliver Calle upp och spelar ett monotont elektroniskt stycke. Publiken ser förvirrad ut. Vid sceningången står de tre bandmedlemmarna: Peter oroligt blickande in mot scenen, John ivrigt småstudsande, Björn fnissande.

–Det här måste vara det mest indienördiga vi har gjort, säger han nöjt.

Just när åskådarna börjar undra om de har blivit lurade, marscherar Peter Bjorn and John in. Trion överröstar Calle med ett stökigt virrvarr av distade gitarrer. Under senaste singeln It don’t move me får de sällskap på scenen av Marcus Bolgert – en 16-årig göteborgare som medverkar i låtens video. Iklädd färgglad träningsoverall gör han Michael Jackson-dans, juckar och karatesparkar.

När det är dags för hiten Young folks hoppar Peter ner och sjunger refrängen vid publikhavet. Scenen är dock så hög att han inte kommer tillbaka upp. Assisterande turnémanagern Fluffy – också han med hästsvans, skägg och svarta kläder – springer fram och sliter upp sångaren.

Efter konserten är stämningen bakom scenen euforisk. Familjemedlemmar strömmar till och ger gratulationskramar. Dansaren Marcus mamma ser ut att spricka av stolthet. Björns pappa Arne, på 60-talet själv musiker i The Spotlites, muttrar att trummorna inte hördes.

De senaste åren har antalet spelningar och festivaler ökat radikalt i Sverige. En indikator på hur kraftigt utbudet växer är att den ersättning som Stim får in från liveframträdanden närapå har fördubblats – från 28,6 miljoner till 52,3 miljoner på fem år.

Även den pågående konsertsommaren är något i rekordväg – den har kallats ”elefanternas sommar” på grund av alla besök från stjärnor som AC/DC, Madonna, Bruce Springsteen och Britney Spears. Trots lågkonjunkturen sätts nya publikrekord på festivaler som Sweden rock, Arvika och Peace & Love. Totalt omsätter årets festival– och konsertsommar mellan fyra och sex miljarder, enligt beräkningar av kulturekonomen Tobias Nielsén.

Det ligger nära till hands att koppla ihop konsertboomen med raset inom försäljning av cd-skivor. När lyssnarna laddar hem musiken gratis kan de istället lägga pengarna på konsertbesök. Samtidigt behöver artisterna hitta nya sätt att tjäna pengar, påpekar Lars Nylin, chefredaktör för tidningen Musikindustrin:

–Det finns inga tvivel om att det enorma utbudet till stor del beror på att konserter har blivit en viktigare intäktskälla för artister. Men det är inte lätt att sortera ut hönan och ägget. Fler, större och bättre festivaler har givetvis i sig genererat ett större intresse för att turnera.

Det ökade konsertutbudet har kommit att bli ett slagträ i debatten om illegal fildelning. De pengar som en artist förlorar på minskad skivförsäljning kompenseras av större turnéintäkter, har många menat. Lars Nylin anser dock att lönsamheten i att turnera överskattas.

–Mängder av artister ska dela på en kaka som visserligen har ökat med ett större utbud, men som ändå inte kan bli hur stor som helst. Jag har inte märkt att gagerna har ökat generellt. Många hyfsat etablerade artister turnerar nog mest för att hålla ruljangsen i gång.

En liknande analys ger John Eriksson i bussen tillbaka från Hultsfred:

–U2 kanske blir rika på turnéer, men inte indieband som vi. Det är som vilken bransch som helst. Om du har ett litet fik tjänar du inte så mycket, men däremot om du äger Wayne’s coffee.

Björn frågar vilken sorts café Peter Bjorn and John i så fall driver.

–Vi har inte något fik alls. Vi hyr ut bajamajor, hävdar John.

–Är det möjligt att få stanna och bada? avbryter Calle.

Stämningen i bussen är nu raka motsatsen till tystnaden i morse. Bandet har tagit med sig öl och vin från logen, och i takt med att det går åt ökar ljudnivån.

Glädjeyra uppstår när en blå Jaguar med registreringsskylten ”Ranelid” kör upp framför bussen på en bensinmack. Peter spelar munspel, det sjungs allsång till Kraftwerk. Någon pratar om Solstollarna, någon om musikjournalisten ”Tage Strage” och någon om att sälja pellets istället för t-shirts på konserterna.

–Seriöst, jag tror som fan på det här med att stanna och bada, säger Calle.

När medlemmarna går in på en vägkrog för att köpa var sin pizza – förutom Calle som köper två – passar jag på att besöka toaletten. Tillbaka vid bordet finner jag mitt anteckningsblock dekorerat med orden ”röv” och ”kuk”. Bandet fnissar. Klockan är kvart över sju på kvällen.

Nästa dag ringer jag Peter för att ställa några sista frågor. Han tackar för sällskapet i bussen och säger, kanske lite ursäktande, att turnerande är ett väldigt konstigt jobb.

–Å ena sidan finns det dagar då man har extremt fullt upp med massor av intervjuer, radiospelningar och nya ansikten, det kan vara pressande. Å andra sidan finns det dagar då man bara lullar runt som ett stort barn.

Han bekräftar vad John sa kvällen innan. För Peter Bjorn and John fungerar turnéer främst som marknadsföring. De tjänar bättre på skivförsäljning samt, inte minst, på att deras musik används i filmer, tv-serier och reklam.

Jag frågar vad han tänker om framtiden. Skulle han vilja leva som turnerande artist resten av livet?

–Jaa, jag hade egentligen aldrig hoppats på det. Jag hade planer på att bli bibliotekarie, så när framgången kom blev det lite av en chock. Men nu börjar jag vänja mig och hoppas någonstans…

Samtalet bryts. Peter sitter på ett tåg mot Arlanda och har åkt in i ett område utan mobiltäckning. Om två timmar flyger han till nästa spelning, i Portugal.